Hur skapar man ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle?

Vi måste hjälpa folk att få en korrekt världsbild och att hantera födelse, åldrande, sjukdom och död på ett vetenskapligt sätt, liksom frågan om tur och otur, säger han till tidningen [Study Times, min anm.], som ges ut av partiet och riktar sig till blivande statsfunktionärer.

Men vi måste inse att det är en lång process, och vi måste vara tålmodiga. Religion har funnits under lång tid, och om vi försöker forcera fram resultat kan det få motsatt effekt, tror Wang

Så citerades Wang Zuoan, chefen för den statliga kinesiska myndigheten för religionsfrågor, för en vecka sedan i Dagens Nyheter (”Kina vill bannlysa vidskepelse”, 21/4). Detta citat, och framförallt artikeln från Reuters som DN:s artikel baserades på (”China says aims to banish superstition, promote knowledge”, 21/4), fick mig att tänka till. I grund och botten så håller jag med Wang i det som han säger, men det finns något som skapar en obekväm känsla hos mig. Kan en stat verkligen gå ut och säga att man skulle vilja bli av med religion i samhället, även om man i det här fallet inte sätter upp några konkreta mål eller tidsplaner av typen ”100% ateister år 2040”? Men å andra sidan, är inte det här vad jag vill åstadkomma, ett samhälle där kunskap och förnuft premieras framför okritiskt och dogmatiskt tänkande? Där alternativmedicinare inte tillåts leda människor bort ifrån den vård som de egentligen behöver och där gudsbaserade argument inte ges mer legitimitet i samhällsdebatten än argument baserade på det Flygande Spaghettimonstrets (påstådda) vilja?

Den ”humanistiska Simon” i min hjärna blir med andra ord lätt drömsk i blicken av att mellan raderna kunna läsa ”upplysning, kunskap och uppmuntran till ett förnuftsbaserat leverne till folket!” i citatet från Wang. Han (humanist-Simon) fortsätter sedan: ”Det samhälle som Wang beskriver skulle kunna vara en väg till att allmänheten litar mer på vetenskapsmän, läkare och psykologer än på konspirationsteoretiker, alternativmedicinare och självhjälpsgurus. Medium skulle inte längre kunna lura (oavsett vad de själva tror att de gör) andra på pengar, utan människor som vill ha stöd i sin vardag skulle gå till terapeuter, filosofiska praktiker eller sina vänner. Vi skulle slippa epidemier liknande den i Swansea där över 800 människor har fått mässlingen (en potentiellt dödlig sjukdom!) för att de inte är vaccinerade, till följd av vaccinrädslan efter Andrew Wakefields numera tillbakadragna och motbevisade studie från 1998. Inte backar du väl från upplysningsidealet bara för att det låter lite totalitärt när det kommer från Kina?”. Men det är inte riktigt så enkelt…

I den andra ringhörnan av min hjärna har vi nämligen den ”politiskt korrekta Simon” som ropar ”Tänk på religionsfriheten! Det är inte politikers uppgift att bestämma vad folket ska tro eller inte tro på! Kommunistpartiet har ju till och med drivit en kampanj mot att muslimer i Xianjiang fastar under Ramadan, någon måtta får det vara! De kristna bygger kyrkor under jorden i Kina för att regimen inte ska störa dem! 100 miljoner kineser (enligt de troligen låga officiella siffrorna) lider redan nu av precis den upplevda frånstötningen och diskrimineringen som du kämpar emot i humanismens namn när det kommer till ateister och de som inte delar statsreligionen i officiellt eller inofficiellt religiösa länder! Detta är galenskap!”

Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska tycka i denna fråga. Å ena sidan delar jag Wangs önskan om ett vetenskapligt upplyst samhälle där vidskepelse och religion inte styr människors liv och beslut, å andra sidan har jag en röst som ropar ”brott emot de mänskliga rättigheterna! Staten ska inte lägga sig i människors personliga trosuppfattningar!”. Men jag anar att det borde finnas en kompromiss att hitta här någonstans. Och jag tror också att det kan vara bland de allra viktigaste kompromisserna som det moderna samhället står inför att behöva finna. Att människor tror på gud(ar) idag och att det kommer att finnas troende människor även i framtiden känns inte som ett kontroversiellt påstående för mig. Detta är något som vi måste leva med och arbeta med, inte mot. Frågan, tror jag, är hur vi gör så att alla känner sig välkomna i samhället men att staten fortfarande ska kunna vila på en förnufts- och kunskapsbaserad grund. Problemet är ju att då bör t.ex. undervisningen i skolan vara strikt icke-konfessionell och vila på vetenskaplig grund, och hur kan vi göra detta utan att människor ska känna att deras trosuppfattning inte förminskas av staten? Kan vi ha ett samhälle där staten, skolväsendet och samhällsdebatten styrs utan inflytande av gudar eller vidskepelse men där kristna, muslimer och judar, såväl som människor som tror på ”normala spöken och andar”, alternativmedicinska metoder eller vidskepelse? Eller vill vi ha ett samhälle där dessa trosuppfattnignar ses som mindre värda eftersom de inte är grundade i förnuft och kunskap, de värderingar som staten i detta fall är satt att premiera?

Jag tror som sagt att det finns en kompromiss, även om jag är långt ifrån att ha hittat den perfekta sådana. De krav som jag hittills har kommit på att jag skulle ställa på ett lyckat ”förnufts- och kunskapsbaserat samhälle” ser ut så här:

• Staten och offentliga myndigheter premierar inte någon specifik religion eller dess utövare. De rättigheter som en som beskriver sig som ”kristen” ska vara desamma som en som kallar sig ”muslim”, ”asatroende”, ”jude” eller ”pastafarian”. När det saknas förnuftiga och vetenskapliga belägg för existensen av någon av alla de tusentals gudar som människor har trott på i årtusenden så kan inte staten särbehandla troende tillhörande en viss religion. På samma sätt som vår lagstiftning håller sig icke-troende till Oden så måste den också vara icke-troende på Jehova, Allah och Flygande Spagettimonstret, tills någon av dessas existens är bevisad. Detta gör alltså staten till ”ateistisk” (i bemärkelsen att den saknar gudstro, inte att den är religionskritisk à la Dawkins, Hitchens eller Harris som vissa tror att ”ateistisk” innebär), men statens ateism ställer inga som helst krav på att alla medborgare ska vara ateister. 
• Religionsfriheten är bibehållen och respekterad, men ej överställd yttrandefrihet eller förnuft. En person ska t.ex. kunna tro att Jesus återuppstod och få utöva de ritualer som hen finner nödvändiga (gå i kyrkan, be under vissa tider, et.c.) för att efterfölja sin religion så länge som dessa inte bryter mot samhällets lagar. Det bör också finnas krav på arbetsgivare att vara tillmötesgående vad gäller religiös utövning (bärande av slöja, ovilja att äta viss mat, firande av religiösa högtider), inom rimliga gränser. Om en kvinna som bär slöja av religiösa skäl vill jobba som t.ex. psykolog eller lärare, där det skulle kunna gå att motivera att ansiktskontakt mellan patienter/elever och psykologen/läraren är viktig så kan arbetsplatser ställa krav på kvinnan att inte bära slöja under arbetstid (se fotnot). På samma sätt som en muslimsk brandman inte ska kunna lägga ifrån sig vattenslangen när klockan slår ”bön” utan självklart bör lägga all sin energi på att släcka det brinnande huset. Även om jag tror att gudstro inte skulle vara lika vanligt i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle så skulle det inte på något sätt vara förbjudet. Det viktiga är att negativa konsekvenser av religiös utövning (eventuellt försämrad vård/utbildning för patienterna/eleverna, onödigt nedbrunna hus) begränsas enligt förnuftiga resonemang och med hjälp av vår kunskap om hur världen är beskaffad.
• Staten och offentliga myndigheter ska premiera kunskap, vetenskap, förnuft och personlig utveckling. Om denna punkt uppfylls kommer man att få ett samhälle där invånarna tillsammans är beredda att söka ny kunskap och använda befintlig kunskap (från vetenskapen) för att agera verklighetsbaserat (ge vård istället för bön/homeopatika, stifta lagar som faktiskt gör skillnad istället för att bara följa opinionen, m.m.). En stat och myndigheter som drivs av förnuft kan också direkt se det absurda i att utvisa en homosexuell man till Irak, där islamister har mördat människor just p.g.a. homosexualitet. Att prioritera förnuft kan också innebära att  uppmuntra sina medborgare att ta reda på mer om de kognitiva bias som vinklar allas våra beslut och se till att alla får möjlighet att lära sig verktygen för kritiskt tänkande. En stat som premierar personlig utveckling skulle se till att tillhandahålla möjligheter till personlig utveckling, inte bara i form av allmän och gratis utbildning såsom i dagens Sverige, utan även verktyg för att finna sin identitet, självkänsla och att lära sig hur man kan leva ett liv som man själv känner sig lycklig med.
• Allt ska vara möjligt att ifrågasätta, inom yttrandefrihetens gränser, utan att man ska behöva utstå hot eller förföljelse. Detta gäller bl.a., men är inte begränsat till, gudstro, vetenskapliga hypoteser och teorier, olika ideologier samt samhällets struktur. Detta är en viktig princip för att samhällets utveckling inte ska stagnera och att alla människor ska känna att deras åsikt får komma ut. Viktigt att komma ihåg där är självklart att om man har  gett sig in i leken får man leken tåla. Ett ifrågasättande kommer inte sällan att mötas av motargument och andra människors åsikter. Detta är bra och bör uppmuntras i det förnufts- och kunskapsbaserade samhället, så länge som det görs på ett resonligt sätt. Att svara ”du är en j-vla idiot” när någon frågar ”hur vet vi att Jorden faktiskt är utsatt för farliga klimatförändringar?” eller ”varför ska vi tro på att människan är släkt med apor?” är inte något som för debatten framåt eller bidrar till ett bättre samhälle. Att förfölja eller mordhota en konstnär för att han ritar en teckning på din religions profet är inte heller något som bidrar till ett bättre samhälle. Att däremot förklara varför evolutionsteorin är förnuftig att hålla för sann, eller att verbalt ifrågasätta varför konstnären medvetet förolämpar din religion är uppmuntrat.
• Den bästa möjliga kompromissen mellan liberalism/individualism och socialism/medmänsklighet bör ständigt eftersträvas i både teori och praktik. Jag vet (eller har i alla fall väldigt goda skäl att tro) att du som läser detta också är en medveten, tänkande och kännande människa. På samma sätt som jag vill att du ska låta mig vara den människa som jag vill vara, samtidigt som jag vill ha din hjälp om jag är i nöd, så vill jag erbjuda dig samma vänlighet. För mig är det detta som är andemeningen i den s.k. ”Gyllene regeln” och det ter sig vara en princip som människor genom alla tidsåldrar och i alla kulturer har skrivit under på, i alla fall i teorin. Detta innebär att beslutsprocesser i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle inte räknar människor i volymer som herr Billström, utan att man behandlar människor som människor i såväl tanke som handling.

Allt detta låter bra och så, men hur skulle man kunna komma hit utan att göra som i Kina och aktivt motarbeta religion?

Ah, 10 miljonerkronors-frågan. Jag har ingen ”quick-fix” på detta, om någon tror sig sitta på en så får de gärna höra av sig. Jag tror dock att en början är att prata om det. Inte bara mellan människor som redan är övertygade, utan med människor som aldrig har hört talas om dessa idéer, eller med människor som rent utav kanske vill ha en statsreligion (vare sig det är kristendom eller islam). Dels för att vi inte kommer kunna få ett sådant här samhälle om det finns alltför många stora och viljestarka motståndare, men också för att det är det bästa sättet att få reda på eventuella nackdelar och motargument och därmed försöka förbättra visionen.

Jag tror också att en satsning på en skola som inte bara fokuserar på kunskap utan också ger möjlighet, uppmuntran och ledning i personlig utveckling är ett sätt att underlätta för kommande generationer att genomföra det som jag har beskrivit i detta inlägg, och än en gång förbättra de delar som behöver förbättras. Om korrekt argumentation och vetenskaplig förankring fick väga tyngre än retoriska knep och personlighet i politiken eller andra sammanhang så skulle nog många framsteg kunna göras. Om personlig utveckling skulle komma högre upp på agendan skulle nog mycket av det (nät)hat som kan ses i dagens Sverige kunna botas, om mänskliga rättigheter och medmänsklighet fick större utrymme skulle förtryck och rasism minska.

Om vi återvänder till situationen i Kina, där hela det här inlägget började, så tror jag att jag i stort delar Wangs önskan om ett mer kunskapsbaserat, förnuftigt samhälle, men jag skiljer mig i hur jag skulle vilja ta mig dit. Jag tror att förändringen till ett förnuftsbaserat samhälle är inget som kommer kunna beslutas till fullo av politiker, även om de har en viktig roll i att se till att de rätta förutsättningarna för dialog, utbildning och personlig utveckling finns för alla. Det krävs också en samhällsdebatt och en övertygelse hos väldigt stora delar av befolkningen för att allting inte bara ska bli fina ord men handlingar som sker mot människors vilja.

Vissa dagar, som idag, vaknar jag upp med en stark vilja att starta ett politiskt parti (det krävdes ”bara” ca. 281 000 röster för att passera 4%-spärren år 2010 :o) och driva igenom den här förändringen så gott som möjligt med hjälp från likasinnade. De flesta dagarna slutar det med att jag släpper tanken, idag tog jag mig i alla fall så långt som att jag skrev ett blogginlägg!

Fotnot: Jag har inte sett någon forskning eller liknande på slöjbärandets effekter på psykologer eller lärares arbete, utan tog exemplet från luften utan några rejäla belägg för det. Om någon har sådana, eller något som visar på motsatsen, får de gärna kommentera på detta inlägg. Huruvida denna effekt finns eller ej är egentligen inte viktig för resonemanget kring religionsfrihet som sådant, men jag ville bara vara tydlig med vad jag vet och vad jag inte vet. Jag vet däremot att ett hus inte släcker sig på egen hand 😉

Vad har skolan i kyrkan att göra? (Eller: Vad hade jag velat säga i SVT Debatt?)

Igår satt jag, i egenskap av ordförande i Unga Humanister Göteborg (disclaimer: alla åsikter som uttrycks i detta blogginlägg är mina egna!), med i studion som publikröst under inspelningen av SVT Debatt. De hade ringt mig tidigare under dagen och sagt att man bl.a. skulle debattera huruvida skolor kan förlägga exempelvis adventsfirande och jul-/sommaravslutningar i kyrkolokaler och vilka former av aktiviteter som i så fall skulle få förekomma. Jag visste på förhand att mitt utrymme för att få göra min åsikt hörd var liten, om ens befintlig, och det visade sig också att det fanns personer som var klart mer på hugget att debattera än vad jag var. Jag känner dock att debatten missade några viktiga punkter som jag tänkte ta upp här på bloggen, där jag får tid att resonera och utveckla mina resonemang på ett mer strukturerat och givande sätt. För den som inte har sett debatten så kan jag tipsa om SVT Play (programmet finns uppe i 50 dagar efter att avsnittet sändes och finns på den här länken: http://www.svtplay.se/video/833862/29-11-22-00/. Det aktuella ämnet debatteras från och med tiden 14:50.).

Vad är det då som jag hade velat säga?

(Jag insåg när jag läste igenom inlägget innan publicering att det blev rätt långt. Därför har jag gjort en punktlista med mina viktigaste ståndpunkter för den som inte har tid/lust att ta sig hela vägen, eller som behöver lite motivation för att orka 😉 )

• Det är inte okej att en livsåskådning/religion ges en särställning gentemot andra livsåskådningar (eller avsaknad av sådan) i ett land där religionsfrihet, sekularitet och mångfald är erkänt viktiga begrepp och principer i samhället.
• Det är inte heller okej att kyrkan utnyttjar skolans auktoritet och legitimitet inför eleverna för att få dem att sjunga, be, bli välsignade eller något annat ”i Herrens namn”.
• Det är absolut inte okej att några  elever (inte ens en enda elev!) ska känna sig obekväma, malplacerade eller utstötta under en skolavslutning när allt detta väldigt enkelt hade kunnat undvikas.
• Att hävda att skolavslutningar kan hållas i kyrkor, och vissa psalmer kan sjungas, p.g.a. tradition är för mig ett lika vettigt argument som om en brittisk förälder skulle hävda att barnaga är bra ”för det har vi ju alltid gjort”.

Så, till argumentationen!

För det första så är skollagen rätt tydlig vad gäller frågan, konfessionella inslag får inte förekomma i varken undervisning eller utbildning (”utbildning” innefattar såväl undervisningsmoment som övrig verksamhet inom skolans regi). Det finns ett undantag för konfessionella friskolor där utbildning som inte hör till undervisningen får innehålla konfessionella inslag, exempelvis morgonbön. Skolverket (den ansvariga myndigheten vars uppgift är att tolka de lagar och regler som finns på området) beskriver fallet gällande ”normala”, icke-konfessionella skolor, som sådant att religiösa inslag såsom bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse inte får ske inom ramen för utbildningen (och därmed självklart inte heller inom undervisningen). Det är så här som lagen ser ut i dagens Sverige, och det är så (med reservation för de konfessionella friskolorna) som det måste se ut i ett sekulärt Sverige där allas livsåskådning är lika mycket värd. För den som är intresserad utav de specifika lagarna och tolkningarna som Skolverket har gjort i frågan så hänvisar jag till detta dokument: ”Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal” (senast granskad oktober 2012).

Pseudovetenskap i politiken – igen

[Detta inlägg finns även på Vetenskap och Folkbildnings blogg, samt på Humanistbloggen. Skrivet i samarbete med Peter Lundin och Linda Strand Lundberg]

Frågan om eventuella faror med trådlös teknik har ännu en gång aktualiserats i svensk media. Den här gången efter att Lidingöpartisten Gunilla Dyfverman tidigare i veckan uttryckte sin vilja att förbjuda installationen av trådlöst internet i Rudboda skola på Lidingö. Dyfverman oroar sig, enligt ett reportage i Sveriges Radio (1), för att den trådlösa tekniken ska visa sig vara nutidens motsvarighet till cigaretter. Hon hänvisar till ospecificerade utländska rön som hävdar att elever kan få både huvudvärk och inlärningssvårigheter av den denna form av teknik.

Utan att veta specifikt vilka källor som hon hänvisar till är det självklart svårt att bemöta just hennes rädsla för trådlös teknik. Vad man däremot kan uttala sig om är den samlade vetenskapens resultat i frågan. Att som lekman försöka sig på att på egen hand göra en bedömning av den samlade forskningen inom ett område är långtifrån en enkel uppgift. Att någon som har genomgått en forskarutbildning har bättre förutsättningar att dra korrekta slutsatser kring vetenskapliga frågor än någon som inte har det är förhoppningsvis inget kontroversiellt uttalande. Den intressanta frågan i sammanhanget blir då självklart: Har Dyfverman anledning att oroa sig för barnens hälsa eller har eventuella hälsorisker redan undersökts och kartlagts?

Vad hände med snabbare-än-ljuset-neutrinerna? Del 2

Ett av fjolårets största mysterier verkar ha fått sin lösning och (spoiler alert!) det verkar som om ”Einstein was right all along”.

I september 2011 gick forskare från CERN i Schweiz och OPERA-labbet i Italien ut med sensationella data, de hade skickat pulser av neutriner från CERN till OPERA och mätt hur snabbt dessa partiklar tog sig från punkt A till punkt B. När resultaten kom in visade det sig att neutrinerna hade lagt denna sträcka bakom sig snabbare än vad fotoner skulle ha gjort, något som går bjärt emot delar av Albert Einsteins minst sagt välkända relativitetsteori (som bl.a. innefattar att inget kan färdas snabbare än ljuset/fotoner). (Läs gärna mitt första inlägg ”Vad kan färdas snabbare än ljusets hastighet?” för en tillbakablick av hur jag och andra såg på fynden när de först presenterades)

De första resultaten både presenterades och mottogs på ett högst vetenskapligt sätt, och det har varit roligt att som vetenskapsintresserad se processen förverkligas. När forskarna först presenterade sina resultat var det inte genom att säga ”Einstein hade fel, vi har hittat något som färdas snabbare än ljuset! GE OSS NOBELPRIS!!!” utan ett mer sansat ”Vi har hittat något som, enligt våra experiment, ser ut att färdas snabbare än ljusets hastighet. Kan ni (andra forskare) kolla genom våra experiment, se om vi har gjort några fel, hjälpa oss att leta efter felkällor och försöka replikera våra experiment för att se om ni får samma resultat så att vi kan förstå resultaten och naturen bättre?”

I november samma år släppte ursprungsforskarna en ny rapport där de berättade att man hade försökt förbättra experimentets utförande för att se om resultaten fortfarande kvarstod efter den ursprungliga kritiken. Man fann även denna gång att neutrinerna kom fram till OPERA-detektorn liiite (60 nanosekunder, eller 0,000’000’06 sekunder!) snabbare än vad fotoner hade kommit fram. Samtidigt började andra forskargrupper kritisera teoretiska aspekter av resultaten där man bl.a. kollade på ljusspektrumanalyser av neutriner som inte stämde överens med hypotesen att de skulle färdas snabbare än ljusets hastighet, något jag skrev om i inlägget ”Vad hände med snabbare-än-ljuset-neutrinerna?”. Men ännu var inte den nya kontroversen löst: experimenten sa en sak, vetenskapens tidigare kunskap en annan.

Det visade sig, tyvärr, att lösningen på hela denna kontrovers var en glappande kontakt. Forskarna använde GPS-systemet för att synkronisera klockorna mellan de olika labben i Schweiz och Italien och den fiberoptiska kabel som skulle koppla samman GPS-signalerna med ”huvudklockan” i Italien. Någonstans i systemet verkar det som om en kontakt har varit glapp, något som enligt uträkningarna skulle ge en fördröjning på 60 nanosekunder som ger en ”snabbare-än-ljuset-hastighet” för neutrinerna. Läs mer i denna artikel i Nature vid intresse.

Forskare från ICARUS, ett labb som ligger i närheten av OPERA, bad CERN att skicka neutriner mot dem också och dessa neutriner lydde Einsteins råd och färdades med ljusets hastighet, varken mer eller mindre. Den ack så viktiga replikationen av ursprungsstudien visar alltså också på att den troligaste förklaringen är ett materialfel i de ursprungliga experimenten, än ett behov av att revidera relativitetsteorin (artikel från Nature).

I dag har nyheterna även nått svensk media där DN har en välskriven artikel i ämnet av Karin Bojs. Där rapporteras bl.a. om att två av de högsta cheferna för ursprungsexperimenten har valt att avgå från sina poster till följd av detta debakel, men läsaren ges också intressant input från professor emeritus Per-Olof Hulth vid KTH som diskuterar hur denna historia kan ses ur ett vetenskapligt perspektiv, vad som är ”bra” och ”dålig” vetenskap.

Avslutningsvis är jag personligen lite besviken över att dessa resultat visade sig bero på en glapp kontakt. Även om jag ser upp väldigt mycket till Albert Einstein hade det varit väldigt roligt att få vara med om mitt första stora paradigmskifte inom vetenskapen. Innerst inne trodde jag nog aldrig riktigt att detta skulle visa sig vara riktigt, men det hade varit väldigt spännande att se ett helt nytt forskningsfält öppnas upp om neutriner visade sig kunna färdas snabbare än ljusets hastighet.

På samma sätt är det med många andra icke-vetenskapliga uppfattningar. Som blivande läkare vore jag överlycklig om homeopati visar sig vara mer än bara vattnade placebopiller (billiga lösningar på all världens sjukdomar och åkommor!), som människa skulle jag känna mig tryggare om det fanns en kärleksfull gud som vakade över mig och resten av världen (även om Bibelns gud inte känns som den rätta för jobbet), och som son/pojkvän/bror/sonson/kompis/kusin/et.c. hoppas jag verkligen att det visar sig att man kan prata med sina döda anhöriga (eller att jag som död kan kontakta mina anhöriga och vänner). Vetenskapen handlar dock inte om att uppfylla våra egna önskningar, den handlar om att förstå verkligheten runtomkring oss. Att utöva vetenskaplig skepticism innebär inte att man är skeptisk mot vetenskap, det handlar om att man är vetenskaplig i sin skepticism mot påståenden av alla dess slag. Även om just den här ”upptäckten” inte visade sig leda till ny kunskap (utom att dubbelkolla alla kontakter!) så kommer i alla fall jag att ta med mig den här historien som ett mycket bra exempel på hur den vetenskapliga processen verkligen bör gå till 🙂

Vad händer i Dalarna idag?

Idag tas ett beslut som har potential att skicka ner Sverige både en och två steg på ”kritiskt tänkande-stegen”. Miljönämnden i Mora/Orsa ska nämligen besluta om ifall teleoperatörerna ska behöva rikta om eller sänka effekten på sina mobilmaster runtom orten Venjan. Anledningen är att det bor en man som hävdar sig vara överkänslig mot elektromagnetiska fält, ett fenomen som för tillfället bäst förklaras av psykosomatiska processer. Något i stil med en bakvänd placeboeffekt, eller ”nocebo” som det kallas på ”vetenskapiska”. Det vetenskapliga underlaget kring elöverkänslighet skrev jag om redan när historien först uppdagades i höstas och jag hänvisar därför till ”Varför behövs vetenskap i politiken?” för den som vill veta varför jag inte tror att symptomen vid elöverkänslighet orsakas direkt av elektromagnetiska fält.

Miljönämndens beteende i fallet har granskats väldigt väl både i DN men framförallt på Annika Rullgårds blogg för den som vill läsa mer. Där berättas om hur hundratusentals kronor i skattepengar och arbetskraft har lagts ned på att tillmötesgå denna mans klagomål, som saknar grund i vad vi vet om verkligheten. Föreningen Vetenskap och Folkbildning gav sitt ”pris” Årets Förvillare till Miljönämnden för sitt hanterande av ärendet, men i mina ögon har miljönämnden idag en sista chans att återupprätta sin heder genom att ta sitt förnuft till fånga och få slut på galenskaperna. Efter höstens kritik skickade Miljönämnden också ut några frågor till de berörda telekombolagen och fick ett mycket välskrivet svar från TeliaSonera som är väl värt att läsa (via Annika Rullgårds inlägg ”Försiktighetsprincipen, när gäller den?”.

En möjlighet är att hela miljönämnden har bestämt sig för att ”dra en fuling” och säga till mannen att man sänker strålningen runt huset utan att egentligen göra detta. Problemet med detta förfarande skulle vara att man skapar ett fängelse åt denna stackars människa. Om elöverkänslighet är ett psykosomatiskt tillstånd, vilket alla bevis tyder på, kommer man i onödan späda på denna mans ogrundade rädsla för att vistas där det finns mobiltäckning. Hos tidigare elöverkänsliga personer kan det hjälpa med kognitiv beteendeterapi (KBT) där man gradvis får patienten att ändra inställning och beteende.

Jag vill verkligen inget annat än att elöverkänsliga personer ska bli kvitt eller i alla fall lindra sina besvär. Med nuvarande bevisläge i bakhuvudet ter det sig som att det bästa sättet att göra detta på är att vi i samhället hjälps åt. Stigmatiseringen av psykosomatiska sjukdomar (”de bara inbillar sig”) måste upphöra, vi måste inse att människans hjärna inte är fulländad och ibland spelar fruktansvärda spratt med oss. När jag själv spelade ishockey som barn testade jag en match att inte åka på de blå linjerna inför en match. Den matchen spelade jag ovanligt bra (tyckte jag) och sedan dess hoppade jag över blålinjerna i flera matcher! Våra hjärnor är byggda för att se samband, hellre för ofta än för sällan. Om det rör sig i en buske kan det både vara en lurpassande tiger eller vinden som blåser på busken. De som misstog vinden för tigern har överlevt, de som misstog tigern för vinden blev snabbt till tigermiddag. Detta är självklart bara ett illustrativt, förenklat och någorlunda fiktivt exempel, men poängen är att det är av stor överlevnadsnytta att finna samband och detta är precis vad våra hjärnor gör. Ibland går det överstyr och vi får inte börja utesluta människor från våra samhällen på grund av detta! Vi borde hjälpa, inte stjälpa, påstått elöverkänsliga personer.

[Uppdatering: Beslutet är nu taget (finns att läsa här) och miljönämnden har valt att inte gå vidare med ärendet, utan det avslutas utan åtgärd! Min första reaktion är att det är självklart bra att ärendet nu är avslutat (förutsatt att det inte blir någon överklagan), även om det verkar som att miljönämnden ändå inte riktigt har gjort sin läxa. Anledningen till att ärendet är avslutat är inte att de har börjat tänka kritiskt vad gäller elöverkänslighet utan att de inte kunde utreda effekterna på viktiga samhällsfunktioner såsom 112-samtal vid det föreslagna gränsvärdet för strålning. Kort sagt, även om beslutet lämnade mer att önska så är detta en vinst för rationellt tänkande och vetenskapen! :)]

Medialänkar: DN, SvD, DN efter beslutet, SvD efter beslutet

Varför gick jag ur Svenska Kyrkan?

Idag har jag äntligen skickat in min anmälan om utträde från Svenska Kyrkan (mest ”livsstilsbloggsliknande” meningen ni får läsa på den här bloggen!). Jag har väl aldrig varit troende, men sedan jag föddes i en tid när det var kutym att ett nyfött barn skulle döpas så har jag varit medlem i Svenska Kyrkan praktiskt taget sedan födseln. Det har som aldrig stört mig särskilt mycket förrän i höstas när jag började inse vilken möjlighet man har att stödja organisationer som man tycker gör gott genom att bli medlem. Både genom medlemsavgiften, genom att man utgör ytterligare en medlem i statistiken (någon måste ju vara den x-tusende i en organisation) men också genom att vara aktiv. I höstas blev jag därför medlem i Unga Humanister, James Randi Education Foundation, började prenumerera på Humanisternas tidning Sans samt blev månadsgivare hos Läkare Utan Gränser. När jag nu äntligen har börjat ta ställning för saker och ting ansåg jag det inte mer än rätt att även gå ur den organisation som vilar på en tro och värdegrund som jag inte delar. Även om jag knappt märker av medlemsskapet (sedan medlemsavgiften betalas ju via skattesedeln!) och Kyrkan har så många medlemmar att jag inte spelar någon roll i deras register så kändes det ändå som rätt sak att göra. Och inte var det en dag för sent.

Nu på kvällen uppmärksammades jag nämligen på en ledarartikel i Kyrkans Tidning vars rubrik var ”Walk-over till spökjägarna”. Här beskriver en av ledarskribenterna, Anna Sophia Bonde, varför hon tycker att Svenska Kyrkan inte kan lämna andeutdrivning och försök till kontakt med ”den andra sidan” till lekmän (antar att hon missade andeutdrivningen från en pastor i Malmö/Borås som kretsade i nyhetsflödet för några veckor sedan). En åsikt som jag verkligen hoppas bara står för henne. Jag citerar:

Vår beredskap vad gäller andar och demoner är kort sagt usel. Skulle en man i konfidentiellt samtal berätta att han tror sig vara ansatt av en demon så har jag som enskild präst ingen som helst utbildning för att svara honom. Det finns vad jag vet ingen på Lunds stift som har specialkunskap om demoner och vet vad man ska göra med dem. Det är något som vi aldrig talar om.
Men är det så enkelt så att allt det där är osund vidskepelse? Skulle det inte tvärtom kunna vara så att när vi lämnar walk-over så utlämnar vi människor åt dubiösa krafter och förmenar dem Jesus Kristus? Jag menar: han drev ju faktiskt ut demoner, och såvitt jag förstår kan inte alla dokumenterade fall i Nya testamentet härröras till det som idag går under etiketten ”psykiatri”. (Källans fetning)

Pro-tip: Om en man kommer till dig (vem du än är) och ”tror sig vara ansatt av en demon” (nyckelord: ”tror”) så ska du, om du vill hjälpa denna man, få honom att kontakta en psykiatriker. Du gör inte mannen någon tjänst om du börjar piska honom, bränna honom med uppvärmda knivar, halvt dränker honom eller gör någon annan ”andeutdrivningsaktivitet”. Om vi nu tänker oss att det inte finns några andar (slutsatsen som nuvarande bevisläge solklart stödjer) så är fysisk skada på en redan psykiskt skadad man det enda som du kommer att uppnå.

Ärligt talat, året är 2012, vi bor i ett utvecklat land och en ledarskribent i en av landets största organisationer får skriva detta utan ett massmedialt (ni vet vilken typ jag menar!) utbrott. Where is the outrage?

P.S. Den främsta anledningen till att jag lämnade Svenska Kyrkan är som sagt att jag inte delar deras mest grundläggande trosuppfattning och värdegrunder, men detta kom lite för passande tycker jag. Jag vet även att åsikterna i ledaren inte är något som alla kristna och/eller medlemmar i Svenska Kyrkan står för. Christer Sturmark skrev också ett inlägg om den här artikeln, finns att läsa här.

Hur går sökandet efter jordliknande exoplaneter?

Very well, thank you!

Drömmen om att hitta en jordliknande planet med möjlighet för flytande vatten börjar komma närmare och närmare att förverkligas. Med hjälp av det rymdbaserade Kepler-teleskopet har man lyckats hitta en planet som kretsar runt en solliknande stjärna i den så kallade ”beboeliga zonen”. En zon som populärt kallas för ”Guldlockszonen”, där temperaturen inte är för varm, inte för kall, utan sådär precis lagom varm som bara den tredje gröttallriken kan vara!

För den som vill ha en längre genomgång av de tekniska bitarna bakom denna upptäckt kan jag bara, som vanligt, rekommendera Phil Plaits underbara blogg Bad Astronomy och hans inlägg om detta. Jag tänkte ge några av huvudpunkterna i alla fall:

• Planeten (Kepler 22-b) är ca 600 ljusår bort från Jorden och har ett ”år” på 290 dagar.
• Kepler 22-b är 2,4 gånger större än Jorden, men vi vet ingenting om dess massa eller vad den består utav. Den kan bestå av en järnkärna med sten och flytande vatten närmare ytan (jippie!!!) eller så består den av diverse gaser eller något helt annat (boring…).
• Planetens uppbyggnad kommer att vara avgörande för sannolikheten för liv. Både Mars och Venus är inom Solens Guldlockszon, men Mars saknar atmosfär och Venus har för tjock och giftig atmosfär för att liv såsom vi känner det ska kunna överleva där.

Med andra ord kommer den här planeten troligtvis att undersökas närmare vad gäller massa, atmosfär och möjligheter för liv. Det viktiga är dock inte om just den här planeten är beboelig eller inte. Det viktiga är att vi nu börjar hitta planeter som liknar våran egna, den enda som vi vet kan uppehålla liv! Enligt mig är detta bland de mest intressanta forskningsområdena som finns, och jag ser fram emot den dag när man hittar en jordliknande planet, i Guldlockszonen, med en lagom stor atmosfär. Då vet jag att gåshuden kommer att sprida sig över mina armar i alla fall 😉

Medialänkar: DN, Expressen, Sydsvenskan

Vad är sambandet mellan våldsamma videospel och aggressivitet?

En av nutidens allmänna vetskaper har varit att våldsamma videospel orsakar ett aggressivt beteende hos de som spelar dem. Nu har Statens Medieråd (visste inte att det fanns ett sådant!) granskat den forskning som har gjorts och kommit fram till att bevisen inte stödjer denna ”allmänna vetskap”.

De hittade 106 originalstudier som var uppbyggda som laboratoriestudier (71 st), tvärsnittsstudier (23 st) eller longitudinella studier (12 st). Även om laboratoriestudierna har hittat tecken på att våldsamma videospel ökar risken för beteenden som liknar aggression och våld anser medierådet inte att dessa studier bör övertolkas. I laboratoriestudierna kan man inte utröna ifall de våldsamma spelen faktiskt orsakar riktigt våld ute i den verkliga världen. Ett fint ord som används i rapporten är ”ekologisk validitet”, något som man menar att laboratoriestudierna till stor del saknar.

Tvärsnittsstudierna var allihopa enkätbaserade, där deltagarna alltså har svarat på olika enkäter som undersökte respondenternas spelvanor och eventuellt aggressivt beteende i vardagen. Problemet med dessa typer av studier är att även om man hittar ett samband mellan aggressivt beteende och att spela våldsamma videospel så kan man inte säga vad som har orsakat vad. Är det så att de som spelar våldsamma spel blir aggressivare, eller så att aggressiva personer tenderar att välja våldsamma videospel? Ungefär hälften av de utförda tvärsnittsstudierna hittade ett samband, men om man vägde in andra faktorer (låg självkänsla, våld inom familjen, psykiska problem) så verkar det som att dessa faktorer inducerar både aggressivitet och att man spelar våldsamma videospel. Istället för A –> B eller B –> A har vi alltså C + D + E –> A + B! I alla fall enligt dessa studier, låt oss gå vidare till de longitudinella studierna 😉

De longitudinella studierna liknar tvärsnittsstudierna, med skillnaden att respondenterna har fått svara på samma enkät flera gånger under en lång period. Detta gör att man kan följa utvecklingen av olika händelseförlopp och utröna olika orsakssamband. 11 av 12 studier fann ett samband mellan aggressivitet och att spela våldsamma spel, men bara 3 av studierna undersökte andra faktorer. 2 av dessa fann, i likhet med tvärsnittsstudierna, att det var de bakomliggande faktorerna som orsakade både aggressivitet och spelande av våldsamma videospel.

Då kan man väl tycka att vi har undersökt den här frågan färdigt, eller? Nja, inte riktigt. Statens Medieråd menar att även om man inte har funnit ett direkt orsakssamband ännu så innebär det inte att det inte finns där. Man menar att de studier som har gjorts fram tills nu har haft för stora metodologiska brister för att man ska kunna dra en slutgiltig slutsats.

Personligen känns den här rapporten som att den överensstämmer rätt väl med mina tidigare uppfattningar. Att man blir aggressivare av att spela videospel känner jag själv igen (anekdotisk bevisföring, jag vet!), men det känns inte som att antalet våldsbrott i samhället har ökat i proportion med mängden videospelande. Sedan är det en helt annan fråga när man kollar på vilka värden som förmedlas till en 12 år gammal kille/tjej som spenderar sin fritid med att skjuta ned virtuella talibaner i rollen som Jack, den amerikanska soldaten…

För den som har en stund över och vill läsa mer om hur en bra sammanställning av vetenskapliga resultat går till kan jag rekommendera att läsa sammanfattningen av rapporten. Språket är ovanligt lättförståeligt och förklarande, med bra motiveringar till de dragna slutsatserna! Pluspoäng till Statens Medieråd i mina ögon 🙂

Länkar:

Kortare sammanfattning av rapporten

Rapporten i sin helhet

Medialänkar: AB (egen artikel), DN, SVT (egen artikel), SvD, Metro, GP