Archive for the ‘Skepticism’ category

Vad händer i höst? (Kritiskt tänkande-föreläsningar!!!)

16 september, 2013

Jag vet att det (än en gång) har varit låg aktivitet här på bloggen ett bra tag, men nu har jag faktiskt en god anledning. Det är nämligen något som har tagit en rätt stor del av min tid till kritiskt tänkande och humanism i sommar. I höst ska jag, i Unga Humanisters regi, föreläsa om kritiskt tänkande! Det första stoppet är min födelseort och hemstad i 19 år, Umeå. Föreläsningen är nästa måndag (23/9) med start klockan 18:00 på Storgatan 43.

Föreläsningen har underrubriken ”Vad, hur och varför?” (påhittigt, va? 😉 ) och det är självklart dessa frågor jag har tänkt ge svar på och väcka tankar kring när det gäller kritiskt tänkande.

  • Vad är kritiskt tänkande? Är det bara att vara negativt inställd mot allt och inte tro på någonting?
  • Hur tänker man kritiskt? Vilka verktyg och metoder kan man använda och vilka fällor bör man akta sig för?
  • Varför behöver man tänka kritiskt? Varför kan vi inte bara få tro på det som känns bra för oss att tro på? Varför kan jag inte bara gå på känsla?

Jag är supernervös, men minst lika peppad, inför föreläsningen och hoppas verkligen att det kan leda till intressanta diskussioner och tankar hos de som kommer dit. Så, är du i Umeå eller har möjlighet att ta dig dit på måndag så tycker jag verkligen att du borde göra det 🙂

P.S. Om du har tänkt komma så får du gärna gå med på Facebookeventet eller skriva en kommentar här nedanför och säga att du kommer, så att vi kan beställa och bjuda på fika åt alla som kommer 😀

Hur ska man hantera alla hälsoråd?

2 augusti, 2013

En bekant till mig undrade via Facebook hur hennes vänner ställer sig till alla hälsoråd som kommer från olika håll, speciellt kopplat till dagens nygamla debatt kring LCHF-dieter och eventuella hälsorisker. Jag skrev en kommentar som, vilket alla ni som har läst några inlägg här på bloggen kan lista ut, blev i det längsta laget. Jag kände att frågorna som ställdes i den ursprungliga statusen troligtvis inte är helt ovanliga och vill därför dela statusen, och min kommentar, även utanför min Facebookkrets. Så, här har ni det, statusen först:

Det är väldigt mkt fortsatt debatt om hur vi egentligen bör äta för att må bra och kunna leva ett hälsosamt liv. Personligen tycker jag ofta man blandar äpplen och päron, vilket inte gör det lättare för den normalbegåvade att begripa… Hur påverkas ni av de ständiga larmen, de motstridiga kostråden och de olika ”fakta” som förs fram? Min ståndpunkt är att var och en får tro och göra som den vill, och att den som lever får se… Det är så komplext att jag tror ingen i slutändan på enskild individnivå kan gardera sig eller säkert veta vad som leder till vad. Man får nog känna efter hur man mår helt enkelt och vara uppmärksam på sin egen kropps sätt att reagera?

Och här följer min kommentar: ”Det är helt klart så att statistiska fynd och tendenser är svåra (läs: omöjliga) att tillämpa med 100% säkerhet på individen om nu inte sambandet mellan orsak och effekt är just 100%. Någon som inte röker kan få lungcancer vid 65 och dö något år senare, medan någon som röker två paket om dagen från 15 års ålder kan leva till 95 utan lungcancer. Detta är dock bägge två väldigt extrema fall, kopplingen rökning/lungcancer är väldigt stark (90% av lungcancerpatienterna är storrökare, enligt Cancercentrum: http://www.cancercentrum.se/sv/vast/Patientprocesser/lungcancer/Process-och-organisation/). De allra, allra flesta som inte röker lever förbi 65 utan att drabbas av lungcancer, medan samma siffra hos rökare är betydligt lägre. Om du röker eller inte avgör vilken av grupperna som du hamnar i, rökarna som har hög risk att drabbas av lungcancer eller icke-rökarna som har låg risk att drabbas av lungcancer. Detta är verkligheten, så fungerar rökning/lungcancer-sambandet.

Nu verkar det som att en del forskare är oroade över att evidensen pekar på att LCHF-dieten också för med sig ökad risk för vissa sjukdomar. Hur starkt sambandet är vet jag inte om det finns säkra siffror på ännu. jag är inte påläst nog för att peka med hela handen och säga ”ni borde alla göra så”, men jag tror att man gör sig själv en tjänst genom att hålla koll på vad vetenskapen säger om sådant man gör. Sen är det självklart upp till en själv vad man gör med den informationen. Jag sitter t.ex. troligtvis stilla alldeles för mycket jämfört med vad jag borde enligt hälsoråd, men det är ett val som jag gör för att många av sakerna som jag uppskattar (eller måste göra) kräver sittande.

Jag är helt med på att alla får tro och göra som de vill (så länge som det inte orsakar orimlig skada mot andra), men om man försöker följa de råd som ligger närmast verkligheten så ökar man utan tvekan sin sannolikhet att få leva och se. Man kan omöjligt helgardera sig (förutom, en än gång, i de fall där du måste göra X för att drabbas av Y, svårt att drunkna om du aldrig vistas i närheten av vattendrag), men man kan bättre på sina odds. Som en metafor kan man tänka sig en tärning där du med dina val (+gener och miljö) avgör vad som står på de olika sidorna när tärningen kastas. Om du röker två paket om dagen blir fler sidor ”lungcancer” än om du inte röker.

Du har en poäng i att man bör känna efter hur ens kropp reagerar på de olika sakerna man gör, men jag tror ändå att det finns en idé i att tro att man också är människa och troligtvis påverkas på liknande sätt som andra människor.

För övrigt vill jag införa kritiskt tänkande och vetenskapsteori som obligatoriska ämnen i skolan.”

Vad tycker ni? Hur ska man hantera allt detta? Vilka råd ska man följa, hur ska man behandla nya råd och rön, kommer allt bara att gå runt i cirklar och man skulle må bättre och leva minst lika bra om man bara gick på känsla?

Länkar kring senaste LCHF-debatten:
DN Debatt (1/8 2013): ”De populära fettdieterna är ett hot mot folkhälsan”

SvD (1/8): ”Läkare: LCHF bakom ökning av stroke”

SVT: ”Forskare varnar för populära fettdieter”

SR: ”Kostråd laddat ämne”

Hur var det att träffa Newtonbloggaren IRL? (del 1)

8 juni, 2013

Idag fick jag äntligen möta min bloggärkenemesis, Johannes ”Newtonbloggaren” Axelsson, ansikte-till-ansikte. För den som inte känner till det så är Johannes en NO-lärare på en kristen friskola i Umeå, min födelsestad, och han har orsakat en hel del diskussion i skeptiker- och humanistkretsar sedan han började blogga om skapelsetro, evolution, geologi, m.m. ur ett ungjordskreationistiskt perspektiv. Detta är självklart unikt nog i sig, en svensk kreationist som vill diskutera och debattera, men att han dessutom är NO-lärare var något som verkligen satte igång åsiktsmaskineriet. Om du undrar varför jag kallar honom för ”ärkenemesis” så rekommenderar jag att du kollar under taggen ”Kreationism” och försöker hitta ett inlägg som inte nämner ”Johannes Axelsson” och/eller ”Newtonbloggaren” 😉 )

Idag hade Johannes i alla fall en föreläsning, ”Skapelsetro – Inte bara blind tro”, på sin kyrka i Umeå och eftersom jag har sommarlov och är hemma i Umeå hos familjen så kunde jag självklart inte hålla mig från att åka och se vad som sades och få möta Johannes. Som en bonus träffade jag även en god vän som jag visste hörde till den kyrkan men som blev väldigt förvånad över att se mig, en övertygad ateist, dyka upp i hennes kyrka.

Johannes inledde föreläsningen med att påpeka att frågor och liknande var mycket välkomna från publiken (vi var kanske totalt tio-tolv personer). Detta var självklart en möjlighet som jag inte kunde hålla mig ifrån att utnyttja senare i föreläsningen, mer om det senare. Det första ämnet som togs upp var ”blind tro” och hur Gud inte vill att vi ska ha blind tro på honom. Johannes menade att Bibeln faktiskt är en samling dokument som kan testas mot verkligheten och att när dessa tester har kunnat utföras så har Bibeln klarat det. Genom att testa de testbara delarna av Bibeln så menade Johannes att vi kan få en förstärkt tro även på de delar som inte går att testa. Från mitt ateistiska perspektiv ter detta sig vara ett logiskt felslut, ”Appeal to misleading authority”, ett typ av felslut där man istället för att ta reda på fakta i en fråga hänvisar till en olämplig auktoritet (i detta fall Bibeln).

Men, om jag istället försöker se det från Johannes synvinkel kan jag ana att empiriska data som överensstämmer med Bibeln får mycket större betydelse än vad de får för mig. Det handlar inte bara om att Bibeln någonstans i alla dess 66 böcker lyckades ha rätt i något, det handlar om att få en bekräftelse på att hans gudstro är befogad. Medan jag skiljer varje påstående i Bibeln från de andra påståendena (bara för att ett påstående visade sig stämma så ökar inte detta min tilltro på andra påståenden) så är en bekräftelse för ett påstående för Johannes en försäkran att Bibeln är Guds ord och inget annat.

Gudshypotesen (påståendet ”det finns en Gud som är x, y och z”) kanske är svår, eller rent utav omöjlig beroende på gudens egenskaper, att testa vetenskapligt. Jag vet att en del skeptiker, humanister och ateister av just denna anledning inte vill lägga tid på att diskutera den, deras vanliga verktyg (vetenskapen) är ju uppenbarligen inte tillräckligt för denna metafysiska fråga. Jag tror däremot att gudshypotesen mycket väl kan vara nyckeln till en förbättrad dialog med troende som kan vara utvecklande och lärorik för alla parter. Utan att diskutera gudshypotesen hade jag och Johannes kunnat stånga oss (metaforiskt) blodiga på ovanstående problem, nu kan jag se och erkänna att våra skillnader kommer från hur vi ser på gudshypotesens sanningsvärde och inse att diskussionen inte kommer att bära frukt utan att diskutera annat också. Jag undvek att kommentera eller ifrågasätta Johannes uttalande om Bibelns ökade trovärdighet efter att ett påstående har blivit bekräftat av just detta faktum, diskussionen hade inte kunnat bli värdefull utan en timmes debatt om bibeltolkning, gudshypotesen och metafysik som egentligen ligger högt över våra inte-nog-filosofiskt-tränade hjärnors kapacitet.

Nästa ämne som Johannes tog upp var en variant av irreducerbar komplexitet. Hans exempel var giraffer vars långa hals under evolutionen skulle ha behövt ske samtidigt som förändringar i deras blodtrycksreglering. Ett tydligt exempel är det höga blodtrycket i blodkärlen i hjärnan som borde uppstå när giraffen dricker, respektive blodtrycksfallet som borde ske när girafferna reser huvudet från drickande ställning (att jämföra med när vi människor ställer oss upp snabbt och upplever yrsel). Problemet presenterades i hans inlägg ”Giraffens höga blodtryck” och av särskilt intresse är en kommentar från Michael Axelsson som har studerat giraffers blodtrycksreglering i Afrika (bloggande från detta finns bl.a. här). Axelsson (M, inte J) skriver bl.a. i sin kommentar:

Efter att ha studerat giraffernas blodtrycksreglering vid två tillfällen nere i Sydafrika så har vi inte hittat några speciella lösningar utan giraffen använder samma typ av reglering av sitt blodtryck som vi alla (ryggradsdjur) har. /…/ Så visst är det fantastiska djur som har en unik nisch i sitt ekosystem men några speciella designlösningar finns inte, de fungerar som andra ryggradsdjur när det gäller regleringen av hjärtat och cirkulationssytemet.

På föreläsningen idag hade jag inte denna kommentar fräscht i minnet, men jag valde ändå att kommentera på en annan aspekt av Johannes resonemang (en aspekt som i efterhand blir onödigt i det här fallet med tanke på M. Axelssons upplysande kommentar, men som kan vara vägledande i andra situationer). Man har väldigt lätt att tänka sig evolutionen som en enkel, linjär process där en girafförfader med kort hals och normal blodtrycksreglering får barn (som får barn, som får barn, som får barn, et.c.) och att hos något eller några av dessa barn måste dessa två nya funktioner (lång hals och ändrad blodtrycksreglering) uppkomma mer eller mindre samtidigt av en slump (det naturliga urvalet kan ju bara verka på egenskaper som redan finns). Detta är dock en alltför förenklad bild.

Tänk dig en giraffpopulation med 1000 giraffer. En generations avkomma kommer att innehålla giraffbarn med olika längd på halsarna, de flesta relativt nära normallängden, några med längre hals och några med kortare hals (på samma sätt som inte alla människor är lika långa). Säg nu att det hos en eller några giraffamiljer sker en mutation som ger de (enligt M. Axelsson inte alls) nödvändiga blodtrycksregleringsförändringarna för att individer med långa halsar inte ska bli lidande av högt blodtryck och blodtrycksfall vid lägesförändringar av huvudet. Hos dessa familjer, men inte hos familjer utan förändringarna, kommer förutsättningarna för det naturliga urvalet helt plötsligt att vara förändrade. De nackdelar som en lång hals (enligt J. Axelssons upplägg) förde med sig förut kommer inte längre att eliminera individerna med de allra längsta halsarna från genpoolen, förutsatt att de har rätt förutsättningar vad gäller blodtrycksreglering.

Jag kan helt klart tänka mig att liknande resonemang går att föra kring andra ”problem” med evolutionsteorin, även om just det ovan nämnda problemet som sagt verkar vara ett icke-problem eftersom giraffen reglerar sitt blodtryck på samma sätt som andra däggdjur. För mig har dock dessa resonemang en ytterligare dimension, de ger intressanta inblickar och är bra exempel på hur människans tendens att tänka i form av justexempel och enstaka individer istället för hela populationer skapar en felaktig bild av världen. Att lära sig mer om dessa kognitiva brister och förmågor är det som i alla fall driver mig att fortsätta plugga kognitionsvetenskap 🙂

Johannes andra exempel på något som enligt honom är irreducerbart komplext (även om han inte använde just uttrycket ”irreducerbart komplext”) är ATP-syntaset, det protein som används i mitokondrier (”kraftverken” i våra och andra organismers celler) för att omvandla energin som finns i en skillnad i protonkoncentrationer över ett membran till energi inbyggd i cellens ”energivaluta”, ATP (adenosintrifosfat = adenosine triphosphate). Detta protein är helt klart komplext (som alla andra proteiner), men är det irreducerbart komplext? Här fick jag faktiskt göra en hel del research, det var svårt att hitta någon bra information på ämnet. Det mesta verkar vara skrivet av kreationister eller ID:are (Intelligent Design), men till slut hittade jag en vetenskaplig artikel av Mulkidjanian et al. (här på Nature Reviews hemsida, här kan man hämta den gratis via ResearchGate om man registrerar sig) som presenterar tre olika scenarier. Artikeln är bland de mer tekniska artiklarna jag har läst i mina dagar och all kunskap från cellbiologikursen som jag hann läsa på läkarprogrammet i Umeå kom till användning tror jag, även om jag nog hade behövt fem år av cellbiologi och evolutionsundervisning för att förstå mig på allt i artikeln. Jag har gjort mitt bästa för att försöka göra det förståeligt, ha överseende med om det inte är det. För enkelhetens skull så presenterar jag ett av deras föreslagna scenarier i punktform med kommentarer inom parenteser, deras beskrivning finns på andra till femte sidan i dokumentet, med bra förklarande bilder på sida 4:

  • Kopior av generna för ett RNA-helikas och en alfahelikal passiv membrantransportör slogs ihop. (RNA-helikaset är ett protein som är viktiga i olika former av RNA-metabolism och underhåll av RNA, bör ha uppstått innan ATP-syntas. Dess funktion drivs dock av ATP, som dess ägarcell på något sätt hade tillgång till innan ATP-syntaset utvecklades. Membrantransportören är ett protein som kan utgöra en kanal över ett membran för specifika joner)
  • Detta bildade ett ATP-drivet (egenskap från RNA-helikaset) RNA-translokas som kunde transportera RNA-strängar över membran (egenskap från membrantransportören som spände över membran).
  • Genen för det nya RNA-translokaset muterades ytterligare för att bilda ett proteintranslokas (samma funktion förutom att det kan transportera proteiner, inte RNA-strängar över membran)
  • Genen för proteintranslokaset muterades ytterligare, hydrofobiciteten i kanalen ökade och den kunde därmed bara släppa igenom små joner (t.ex. vätejoner som är fallet för dagens ATP-syntas, med undantag för några som verkar kunna använda natriumjoner också)

Jag är medveten om att det scenario som utmålas ovan är en hypotes och inget mer, men det visar att det finns möjliga vägar från enklare proteinkomplex till ett ATP-syntas. Om någon vet mer i ämnet, eller tror sig ha en bra fråga, kommentera gärna! Detta är väldigt intressant och jag hade svårt att hitta lättillgänlig information. Om du vill leta mer så kan jag passa på att tipsa om att ”ATPase” och ”ATP synthase” är samma sak, det senare ger många kreationistträffar medan det förra ger fler träffar från den vetenskapliga litteraturen.

Många fler intressanta saker sades, tänktes och diskuterades på föreläsningen med Johannes Axelsson, men jag tänker att det som jag har skrivit hittills är allt som jag orkar få ur mig idag och troligtvis allt som du som läsare orkar läsa i ett huj (eller är det ”motivated reasoning” från min sida för att bekräfta för mig själv att det är smart att sluta blogga vid klockan 00:30?). Jag lämnar därför ämnet för idag och ber att få återkomma till mina intryck från första mötet med Newtonbloggaren Johannes Axelsson en annan dag (förhoppningsvis imorgon!). Tack för visat intresse 🙂

Varför är du så skeptisk?

1 april, 2013

Min faster Mia skrev på Facebook att hon idag ”Ska försöka komma ihåg att läsa med mina allra mest skeptiska ögon denna källkritikens dag”. Det fick mig att tänka till och därför tänkte jag idag, den 1:a april 2013, ta tillfället i akt och syna min egna skepticism. Varför kallar jag mig skeptiker och varför är jag så skeptisk?

Min fasters råd ser nog alla lämpar sig väl för 1:a april, men jag tror att det är minst lika viktigt, om inte viktigare alla andra 364 (eller 365 på skottår) dagar om året. Aprilskämten brukar ju avslöjas under dagens gång, men alla andra dagar på året är det upp till oss själva att skilja agnarna från vetet. (mer…)

Pseudovetenskap i politiken – igen

20 oktober, 2012

[Detta inlägg finns även på Vetenskap och Folkbildnings blogg, samt på Humanistbloggen. Skrivet i samarbete med Peter Lundin och Linda Strand Lundberg]

Frågan om eventuella faror med trådlös teknik har ännu en gång aktualiserats i svensk media. Den här gången efter att Lidingöpartisten Gunilla Dyfverman tidigare i veckan uttryckte sin vilja att förbjuda installationen av trådlöst internet i Rudboda skola på Lidingö. Dyfverman oroar sig, enligt ett reportage i Sveriges Radio (1), för att den trådlösa tekniken ska visa sig vara nutidens motsvarighet till cigaretter. Hon hänvisar till ospecificerade utländska rön som hävdar att elever kan få både huvudvärk och inlärningssvårigheter av den denna form av teknik.

Utan att veta specifikt vilka källor som hon hänvisar till är det självklart svårt att bemöta just hennes rädsla för trådlös teknik. Vad man däremot kan uttala sig om är den samlade vetenskapens resultat i frågan. Att som lekman försöka sig på att på egen hand göra en bedömning av den samlade forskningen inom ett område är långtifrån en enkel uppgift. Att någon som har genomgått en forskarutbildning har bättre förutsättningar att dra korrekta slutsatser kring vetenskapliga frågor än någon som inte har det är förhoppningsvis inget kontroversiellt uttalande. Den intressanta frågan i sammanhanget blir då självklart: Har Dyfverman anledning att oroa sig för barnens hälsa eller har eventuella hälsorisker redan undersökts och kartlagts?

(mer…)

Vad är ateism (inte)?

25 augusti, 2012

I Newtonbloggens inlägg ”Ateism: tron på ‘ingenting’?” finns en text som jag har sett florera runt internet ett tag nu.

Johannes Axelsson frågade sina läsare vad de tyckte om definitionen, så här är mina tankar:

The belief that…

Ateism är, definitionsmässigt, avsaknaden av gudstro. Etymologin kommer från grekiskan atheos, via franskans athéiste, som som går att härleda från prefixet a– (”utan”) och theos (”en gud”). Den här definitionen, att ateism bara är avsaknaden av gudar, har ateister länge varit överens om och gör inga egna påståenden som behöver beläggas med bevis, utan bevisbördan ligger på den som gör extraordinära påståenden (jämför gärna med Christopher Hitchens citat ”what can be asserted without evidence can also be dismissed without evidence.”). Vissa har valt att kalla detta för ”svag ateism” för att särskilja den från den ”starka ateismen” som gör specifika påståenden. En ”stark ateist” väljer istället att lägga fram olika argument och bevis för att förneka existensen av en eller flera specifika gudar. Ett exempel kan vara att lyfta fram hur bevisen som ligger bakom evolutionsteorin kraftfullt motsäger skapelseberättelsen i Bibeln (och många andra religioners skapelseberättelser). Alla religioner vars tro motsäger evolutionsteorin måste därför belägga sin tro med jämbördiga eller bättre bevis för att nå samma status hos en person som grundar sin världsbild i rationalitet och konkreta bevis.

För svag ateism är alltså inledningen rent utav felaktig, för stark ateism är inledningen något av en halmgubbe i att den utelämnar det faktum att ateistens påståenden grundar sig i bevisföring och rationellt tänkande, inte ”blind faith”. Se gärna den här artikeln på atheism.about.com för en vidare diskussion och fler länkar kring definitionen på ateism. (mer…)

Hur uppkom flercelliga organismer?

6 juli, 2012

Ett av de argument som kreationister brukar ta upp för att underminera evolutionsteorin är att man aldrig har observerat uppkomsten av nya biologiska egenskaper, ett argument som framfördes till mig utav Rolf Lampa på Newtonbloggens inlägg ”Fyra saker att fira under juli nummer fyra”. När jag skrev mitt svar insåg jag att det jag skrev kunde vara värt ett eget blogginlägg. Så att-e… Här har ni ett blogginlägg om uppkomsten av multicellulära organismer från encelliga organismer, en av de viktigaste evolutionära händelserna i historien.

Början till vårt svar ligger hos några små oansenliga encelliga organismer som kallas för choanoflagellater (Monosiga brevicollis för biologinördar). Choanoflagellater har en ”krage” av mikrovilli (tunna, tunna utskott som ökar cellens kontaktyta med omvärlden) och en lång flagell (”svans”). Kragen, i samarbete med flagellen, kan fånga upp näring från choanoflagellatens omgivning. Flagellen används även för att skjutsa choanoflagellaten framåt.

Choanoflagellat

Schematisk bild av en choanoflagellat (Bild från Wikipedia)

Men det är egentligen inte det här som är intressant med choanoflagellaten. Det intressanta är att trots sin encelliga natur så bär choanoflagellaten på gener som hos flercelliga organismer kodar för proteiner som används för att hålla samman celler (s.k. celladhesion). Dessa gener kodar exempelvis för cadheriner, lectiner och integriner, gener som man tidigare trodde bara fanns hos metazoaner (en grupp som inkluderar alla flercelliga organismer förutom svampar). Fyndet av dessa gener har, enligt originalartikeln i Nature två stora konsekvenser:

  • Den gemensamma förfadern till choanoflagellater och metazoaner hade med största sannolikhet redan gener som möjliggjorde celladhesion (något som krävs för multicellulära organismer).
  • Eftersom man inte har dokumenterat några fall av celladhesion mellan choanoflagellater kan dessa gener troligen fylla någon annan funktion än celladhesion, exempelvis som ett sätt för choanoflagellater att interagera med sin extracellulära miljö.
Men, so what, choanoflagellaterna har ju uppenbarligen nytta av dessa gener, då är det väl inte så konstigt att de har dem?
(mer…)

%d bloggare gillar detta: