Hur kan vi hjälpa (eller stjälpa) elöverkänsliga personer?

Under de senaste veckornas debatt om elöverkänslighet har jag hört en speciell uppmaning väldigt många gånger. De som tror att elöverkänslighet är orsakat av elektromagnetiska fält hävdar att vi skeptiker måste ”ta symptomen på allvar” och att de elöverkänsliga* ”varken ljuger eller fabulerar om sitt handikapp” (se den här debattartikeln för det sista citatet). I det här blogginlägget vill jag påvisa att man faktiskt kan ta symptomen på allvar, inte tro att de elöverkänsliga ljuger, men samtidigt inte tro att det är elektromagnetiska fält som har orsakat deras symptom. Slutligen kommer jag också att förklara varför det gör mer skada än nytta att bekräfta den påstådda direkta kopplingen mellan symptomen och elektromagnetisk strålning.

(*: Egentligen skulle jag vilja skriva ”personer med upplevd elöverkänslighet”, men för korthets skull kommer jag att skriva ”elöverkänsliga”.)

Jag tvekar inte för en sekund på att elöverkänsliga personer upplever riktiga symptom, vilket också är varför jag tar den här frågan på så stort allvar. Vad studier bl.a. har visat är dock att självrapporterade elöverkänsliga individer kan framkalla egna smärtupplevelser när de tror sig vara utsatta för elektromagnetiska fält, även om de inte är utsatta för något utöver bakgrundsstrålning. Ett exempel är en studie (Landgrebe et al., 2008) där 15 elöverkänsliga och 15 ålder- och könmatchade kontrollpersoner utsattes för två olika stimuli (inte samtidigt) medan deras hjärnaktivitet avlästes med fMRI:

• En termod (värmeinducerande apparat) fastsatt på handleden som värmdes upp till 42, 45 eller 48 grader. Alla försökspersoner utsattes för alla temperaturer åtta separata gånger.
• En ”falsk” mobiltelefon i närheten av personens huvud. En attrapp utan sändare och mottagare för elektromagnetisk strålning.

Vad de fann var att de som sade sig vara elöverkänsliga hade en markant aktivitet i hjärnområden som har kopplats till upplevelse av smärta och obehag, när de trodde att mobiltelefonen var påslagen. Man kunde med andra ord se att dessa personers hjärna signalerade en smärtupplevelse när dessa personer trodde sig vara utsatta för ett elektromagnetiskt fält, medan samma sak inte hände i kontrollgruppen. Vad våra hjärnor kan göra är helt otroligt, en av de största anledningarna till att jag vill bli läkare! Problemet är att i det här fallet gör dessa personers hjärnor något som inte gynnar dem, den skapar en smärtupplevelse när det inte behövs. Faktorer som förväntan och inlärning leder till denna olycksamma effekt.

Elektromagnetiska fält är alltså inte den enda möjliga framkallande faktorn för symptom såsom obehag och smärta. En annan studie (Wallace et al., 2010) kollade på upplevda symptom när elöverkänsliga och kontroller exponerades för s.k. TETRA-strålning under ”öppna” (icke-blindade) förhållanden och under dubbelblindade förhållanden, där försökspersonerna sedan fick rapportera mängden och allvaret av upplevda symptom. Under ”öppna” förhållanden upplevde elöverkänsliga fler symptom under exponering än utan exponering, men i båda förhållanden fler symptom än kontrollpersonerna. När studieförhållandena istället ändrades till dubbelblindade så upplevde de elöverkänsliga personerna både fler och allvarligare symptom utan exponering än med exponering! Även här var symptomen fler och allvarligare än kontrollernas. Här finns tabellen från studien som visar detta.

Även om du inte håller med mig hittills, ta en stund och fundera över möjligheten att symptomen vid elöverkänslighet skulle vara självframkallade och beroende på personens egna förväntning om att få symptom när den exponeras för elektromagnetiska fält. Ifall personens vänner och bekanta då försöker hjälpa till genom att bekräfta att besvären är orsakade av elektromagnetiska fält kan personen hamna i en ond cirkel. Rädslan för symptom kopplade till elektromagnetiska fält leder till symptom, vilket leder till en ökad rädsla, vilket leder till fler och värre symptom och till slut kan personen tvingas flytta ut till en stuga i skogen. Om det nu, som majoriteten av forskningen tyder på, är så att symptomen vid elöverkänslighet inte är kopplade till elektromagnetiska fält, kan man med andra ord göra dessa personer en gigantisk björntjänst genom att bekräfta deras farhågor. Inte för att den här personen är ”lättlurad”, utan för att det är så den mänskliga hjärnan fungerar! Hjärnan är utvecklad för att hitta samband, och det är precis vad den gör. Tyvärr för denna utveckling med sig biverkningar.

För att återkoppla till mannen i Mora, ponera att han får en ”strålningsfri zon” runt sitt hus. Kommer denna man någonsin att kunna lämna denna zon? När till och med politikerna menar att han har rätt i att vara rädd för strålningen så kommer hans rädsla för strålning att späs på ännu mer och symptomen bli ännu starkare.

En lyckad behandling av elöverkänslighet kan istället erhållas genom att prata med personen och kanske till och med testa huruvida den kan, under blindade förhållanden, känna av elektromagnetiska fält. Läs gärna Mats Reimers blogginlägg där han berättar om ett lyckat fall år 1991 där en kvinna fick testa sig själv och till slut blev kvitt sina symptom! Den behandlande läkaren skrev en artikel i Läkartidningen några år senare som jag fann väldigt gripande. En stark kontakt mellan läkaren och patienten möjliggjorde ett normalt liv där patienten slapp leva i ständigt undvikande och rädsla. Ska ni klicka på bara en länk i det här inlägget, klicka på den med artikeln och läs! Jag tror att detta kan vara en bra lektion för mig som blivande läkare också, att förtroende, tillit och resonerande med patienten kan vara de viktigaste delarna av en läkar-patientrelation.

Även om bevisunderlaget är tunt så verkar s.k. kognitiv beteneendeterapi (KBT) vara den främsta metod som finns för tillfället för att hjälpa patienter med rapporterad elöverkänslighet (Rubin et al., 2006). Fler studier kommer att göras på behandling av elöverkänslighet och jag hoppas verkligen att man kan finna en metod som räddar människor från dessa symptom.

Den främsta anledningen till att jag skriver om elöverkänslighet är att jag bryr mig om de drabbade. Jag tror, uppriktigt, att vi gör mer skada än nytta genom att blint bekräfta deras oro och rädsla. Jag tror att de upplever riktiga symptom och därför tror jag att vi kan använda vetenskap för att ta reda på vad deras problem beror på.

P.S. Är du kritisk till det jag skriver och tycker att jag har fel, kommentera gärna och motivera varför så att jag har en möjlighet att bli bättre. Men, snälla, undvik personangrepp, de sänker direkt mitt förtroende för den som skriver någonting. Jag vill inget annat än de drabbades bästa och jag tror att vetenskapliga metoder är sättet att förstå denna plåga. (Kommentera även gärna om du håller med mig :))

Hur går sökandet efter jordliknande exoplaneter?

Very well, thank you!

Drömmen om att hitta en jordliknande planet med möjlighet för flytande vatten börjar komma närmare och närmare att förverkligas. Med hjälp av det rymdbaserade Kepler-teleskopet har man lyckats hitta en planet som kretsar runt en solliknande stjärna i den så kallade ”beboeliga zonen”. En zon som populärt kallas för ”Guldlockszonen”, där temperaturen inte är för varm, inte för kall, utan sådär precis lagom varm som bara den tredje gröttallriken kan vara!

För den som vill ha en längre genomgång av de tekniska bitarna bakom denna upptäckt kan jag bara, som vanligt, rekommendera Phil Plaits underbara blogg Bad Astronomy och hans inlägg om detta. Jag tänkte ge några av huvudpunkterna i alla fall:

• Planeten (Kepler 22-b) är ca 600 ljusår bort från Jorden och har ett ”år” på 290 dagar.
• Kepler 22-b är 2,4 gånger större än Jorden, men vi vet ingenting om dess massa eller vad den består utav. Den kan bestå av en järnkärna med sten och flytande vatten närmare ytan (jippie!!!) eller så består den av diverse gaser eller något helt annat (boring…).
• Planetens uppbyggnad kommer att vara avgörande för sannolikheten för liv. Både Mars och Venus är inom Solens Guldlockszon, men Mars saknar atmosfär och Venus har för tjock och giftig atmosfär för att liv såsom vi känner det ska kunna överleva där.

Med andra ord kommer den här planeten troligtvis att undersökas närmare vad gäller massa, atmosfär och möjligheter för liv. Det viktiga är dock inte om just den här planeten är beboelig eller inte. Det viktiga är att vi nu börjar hitta planeter som liknar våran egna, den enda som vi vet kan uppehålla liv! Enligt mig är detta bland de mest intressanta forskningsområdena som finns, och jag ser fram emot den dag när man hittar en jordliknande planet, i Guldlockszonen, med en lagom stor atmosfär. Då vet jag att gåshuden kommer att sprida sig över mina armar i alla fall 😉

Medialänkar: DN, Expressen, Sydsvenskan

Vad är sambandet mellan våldsamma videospel och aggressivitet?

En av nutidens allmänna vetskaper har varit att våldsamma videospel orsakar ett aggressivt beteende hos de som spelar dem. Nu har Statens Medieråd (visste inte att det fanns ett sådant!) granskat den forskning som har gjorts och kommit fram till att bevisen inte stödjer denna ”allmänna vetskap”.

De hittade 106 originalstudier som var uppbyggda som laboratoriestudier (71 st), tvärsnittsstudier (23 st) eller longitudinella studier (12 st). Även om laboratoriestudierna har hittat tecken på att våldsamma videospel ökar risken för beteenden som liknar aggression och våld anser medierådet inte att dessa studier bör övertolkas. I laboratoriestudierna kan man inte utröna ifall de våldsamma spelen faktiskt orsakar riktigt våld ute i den verkliga världen. Ett fint ord som används i rapporten är ”ekologisk validitet”, något som man menar att laboratoriestudierna till stor del saknar.

Tvärsnittsstudierna var allihopa enkätbaserade, där deltagarna alltså har svarat på olika enkäter som undersökte respondenternas spelvanor och eventuellt aggressivt beteende i vardagen. Problemet med dessa typer av studier är att även om man hittar ett samband mellan aggressivt beteende och att spela våldsamma videospel så kan man inte säga vad som har orsakat vad. Är det så att de som spelar våldsamma spel blir aggressivare, eller så att aggressiva personer tenderar att välja våldsamma videospel? Ungefär hälften av de utförda tvärsnittsstudierna hittade ett samband, men om man vägde in andra faktorer (låg självkänsla, våld inom familjen, psykiska problem) så verkar det som att dessa faktorer inducerar både aggressivitet och att man spelar våldsamma videospel. Istället för A –> B eller B –> A har vi alltså C + D + E –> A + B! I alla fall enligt dessa studier, låt oss gå vidare till de longitudinella studierna 😉

De longitudinella studierna liknar tvärsnittsstudierna, med skillnaden att respondenterna har fått svara på samma enkät flera gånger under en lång period. Detta gör att man kan följa utvecklingen av olika händelseförlopp och utröna olika orsakssamband. 11 av 12 studier fann ett samband mellan aggressivitet och att spela våldsamma spel, men bara 3 av studierna undersökte andra faktorer. 2 av dessa fann, i likhet med tvärsnittsstudierna, att det var de bakomliggande faktorerna som orsakade både aggressivitet och spelande av våldsamma videospel.

Då kan man väl tycka att vi har undersökt den här frågan färdigt, eller? Nja, inte riktigt. Statens Medieråd menar att även om man inte har funnit ett direkt orsakssamband ännu så innebär det inte att det inte finns där. Man menar att de studier som har gjorts fram tills nu har haft för stora metodologiska brister för att man ska kunna dra en slutgiltig slutsats.

Personligen känns den här rapporten som att den överensstämmer rätt väl med mina tidigare uppfattningar. Att man blir aggressivare av att spela videospel känner jag själv igen (anekdotisk bevisföring, jag vet!), men det känns inte som att antalet våldsbrott i samhället har ökat i proportion med mängden videospelande. Sedan är det en helt annan fråga när man kollar på vilka värden som förmedlas till en 12 år gammal kille/tjej som spenderar sin fritid med att skjuta ned virtuella talibaner i rollen som Jack, den amerikanska soldaten…

För den som har en stund över och vill läsa mer om hur en bra sammanställning av vetenskapliga resultat går till kan jag rekommendera att läsa sammanfattningen av rapporten. Språket är ovanligt lättförståeligt och förklarande, med bra motiveringar till de dragna slutsatserna! Pluspoäng till Statens Medieråd i mina ögon 🙂

Länkar:

Kortare sammanfattning av rapporten

Rapporten i sin helhet

Medialänkar: AB (egen artikel), DN, SVT (egen artikel), SvD, Metro, GP

Vad hände med kreativiteten? Del 1, VoFo

Under de senaste dagarna så har jag börjat undra om förespråkare av pseudovetenskap har börjat få slut på idéer, eller om de bara behöver få ut sina agg mot föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF). Jag tänkte dela upp dessa observationer i en liten miniserie, hoppas ni tycker det är intressant 🙂

I en diskussion om det vetenskapliga stödet för homeopati blev jag hänvisad till hemsidan Vetenskap och Forskning (VoFo) och deras artikel ”Homeopati – Valda forskningsrapporter”. Idéen med VoFo verkar vara att samla in studier som stödjer diverse alternativa teorier inom den vetenskapliga världen (homeopati, skador från låga doser av lågfrekventa EMF, akupunktur, energimeridianer, parapsykologi, et.c.). Besökare till sidan kan tipsa om forskningsprojekt via ett kontaktformulär (hemsidan förtäljer inte om ifall det sker något ytterligare urval av vilka studier som läggs upp på sidan, kan man smyga in några ”negativa” studier kanske?). Detta förfarande leder, som många kan lista ut, till ett rejält publikationsbias på denna sida (lägg märke till ”Valda forskningsrapporter”). VoFos motto är ”Genuin vetenskap och forskning står fri från politik, ekonomiska intressen och resultat styrda av industrin”. I princip håller jag med detta uttalande, men mina slutsatser skiljer sig avsevärt från de som hemsidans ägare drar, och jag ska berätta varför.

Tyvärr ser verkligheten ut så att forskning kostar pengar och forskare är människor, så ekonomiska intressen och politik är något vetenskaplig litteratur måste leva med. Vad man som privatperson kan göra är att utbilda både sig själv och andra i att tolka vetenskaplig litteratur, vilket är vad jag som ”skeptiker” försöker att göra. Exempel på saker man kan tänka på är:

• Vem har gjort studien? Är studien utförd utav en forskare som konsekvent får resultat som avviker från vad andra forskare på samma område får kan man tänka sig att denne har något egenintresse i frågan och att metoden och resultaten anpassats därefter. Att resultaten avviker från all annan forskning innebär inte nödvändigtvis att det är fel, men det är en varningsflagga. Sök i så fall på ifall någon annan forskningsgrupp har försökt replikera resultaten och vad de fick för resultat.
• Kan det finnas ett publikationsbias? Skulle exempelvis en homeopat skicka in en negativ studie om homeopati i hopp om att bli publicerad? Säg att det görs 100 studier på homeopati under fem års tid. Statistiskt sett så kommer en andel av dessa att ge ”positiva” resultat, men lika många bör då ge ”negativa” resultat. Publikationsbias uppstår när det är troligare att ett av dessa två fall blir publicerade, en effekt som är säkerställd och välkänd inom vetenskapen! Även inom icke-kontroversiella ämnen finns det ett publikationsbias. Se mitt tidigare inlägg om just publikationsbias för referenser.
• Finns det ekonomiska intressen som kan ha påverkat studien? I en bra vetenskaplig artikel ska det redovisas hur studien har finansierats. Om forskning på ett läkemedel från Astra Zeneca är sponsrad utav Astra Zeneca bör resultaten självklart tas med en nypa salt. Detta är dock inte ett avgörande argument för en studies validitet, om studien är väl genomförd och resultaten replikerbara så bör studien tas på allvar, men det krävs oberoende replikering av resultatet (som för alla studier!).
• Vad säger tidigare vetenskap om det här ämnet? När det gäller homeopati eller healing så är plausibiliteten för en verkningsmekanism väldigt låg (bra blogginlägg av Steven Novella om homeopati och plausibilitet), och därför kräver i alla fall jag en stark mängd bevis innan jag tror på att dessa behandlingar är värdiga att användas inom medicin. Ett annat exempel på denna princip är reaktionen på ”snabbare-än-ljuset-neutrinerna” (inlägg här och uppföljning här). Mitt absoluta favoritcitat, all times, är väldigt talande: ”extraordinary claims require extraordinary evidence” – Carl Sagan. Menar någon att man kan hela brutna ben genom vad som bör kallas magi, då vill jag se extraordinära bevis för att detta fungerar innan jag tror på det. Detta tycker i alla fall jag inte är för mycket begärt.
• Finns det någon bra ”systematic review” på ämnet? Allt som oftast finns det någon forskargrupp som har valt att kolla på de studier som har publicerats på ett ämne och sammanställa dessa resultat. Dessa är problematiska om metoderna och den undersökta effekten skiljer alltför mycket mellan studierna som är inkluderade, eller om reviewen (förlåt svengelskan…) har uteslutit studier som borde ha inkluderats. Kollar man på 40 studier så bör man, enligt tidigare punkt om publikationsbias, hitta någon enskild effekt, även hos något som saknar verkan i praktiken. Om en studie fann att homeopati hjälper mot astma bättre än placebo, men fem fann att de inte gjorde det, så är det mest troligt att den första studien var en statistisk artefakt, hade dålig metodik, eller hade andra fel i sig.

Nu är det inte så att jag sitter med en check-lista och bokar av dessa medan jag läser en artikel, men jag arbetar starkt med att tillämpa dessa principer så gott jag kan när jag själv granskar var vetenskapen står i en fråga. Är det någon som har tips på fler punkter att tänka på?

P.S. Vi får se när jag hinner fortsätta på den här ”miniserien”, det börjar bli tentatider på Läkarprogrammet nu… Kommentera gärna och gilla Vemvadhurvarför på Facebook för att muntra upp mig! 😉