Varför behövs vetenskap i politiken?

Enligt DN är Mora Kommun nästa kommun att falla för pseudovetenskap. På anmodan av en elöverkänslig man överväger man nu att tvinga alla mobiloperatörer att rikta om sina master, för att lindra denna persons besvär. Problemet är, som jag har skrivit här, här och här, att så kallad elöverkänslighet med största sannolikhet beror på placeboeffektens elaka tvilling, nocebo. Förväntan om illamående och olika symptom i samband med ett stimuli kan ge upphov till de förväntade symptomen. En review-artikel utav Rubin et al. sammanställde 46 blindade studier (total mängd försökspersoner = 1175) där man undersökte om personer med självrapporterade elöverkänslighet kunde avgöra ifall de  utsattes för ett elektromagnetiskt fält (EMF) eller inte. Svaret var nej, i en blindad situation kan dessa personer inte avgöra ifall de exponeras för EMF eller inte. Inom vetenskaplig litteratur kallas elöverkänslighet numera för ”Ideopathic environmental intolerance attributed to electromagnetic fields”, IEI-EMF, vilket bättre förklarar hur symptomen bör tolkas (för den som undrar, Merriam-Websters ordbok definierar ”ideopathic” som ”arising spontaneously or from an obscure or unknown source” eller ”peculiar to the individual”). Läs gärna den här sammanställningen om du är intresserad av att veta mer om IEI-EMF.

En annan studie av Landgrebe et al. (som nämns i sammanställningen ovan) undersökte specifikt ifall personer med hävdad elöverkänslighet kunde uppleva riktiga symptom (smärtcentra i hjärnan aktiverades) när de trodde sig ligga i närheten av en aktiverad mobiltelefon. Personer som led av IEI-EMF upplevde mycket riktigt symptom när de trodde sig utsättas för strålning från den fejkade mobiltelefonen. De utförde även ett kontrolltest med en värmeutvecklande apparat, dels för att utesluta termiska effekter hos IEI-EMF-personerna, men också för att kontrollera för fMRI-apparatens magnetfält.

Världshälsoorganisationen (WHO) sammanställde 2005 en fact sheet, bl.a. på svenska, där man skriver om IEI-EMF (under den äldre benämningen EHS, electrical hypersensitivity) som jag kan rekommendera. Där står också vad olika parter i frågan råds att göra. Bl.a. står det att:

Regeringarna bör tillhandahålla lämpligt riktad och balanserad information om eventuella hälsorisker med EMF till elöverkänsliga personer, vårdpersonal och arbetsgivare. Informationen bör innehålla ett tydligt uttalande om att det för närvarande inte finns någon vetenskaplig grund för ett samband mellan elöverkänslighet och exponering för EMF.

För att återknyta till nuvarande situation i Mora så anser jag det högst orimligt att en mans sjukdom ska kosta halva Dalarna TV-täckning och halva Mora mobiltäckning, när sjukdomen med största sannolikhet inte har ett samband med EMF! Vad denna person behöver är vård och förståelse för sin sjukdom, inte att hela samhället bekräftar hans troligen obefogade rädsla för EMF. Säg att han nu får igenom det här, kommer han någonsin kunna åka till en annan stad där det finns mobilnätverk utan att uppleva sina symptom igen? Genom att bekräfta rädslan så begränsar man också mannens livskvalité, istället för att hjälpa honom på djupet. WHO rekommenderar att läkare utför följande åtgärder:

• En medicinsk utvärdering för identifiering och behandling av eventuella specifika tillstånd som kan ligga till grund för symptomen.
• En psykologisk utvärdering för identifiering av alternativa psykiatriska/psykologiska tillstånd som symptomen kan bero på.

• En bedömning av arbetsplatsen och hemmet för identifiering av faktorer som kan tänkas bidra till de aktuella symptomen. Exempel på sådana faktorer är luftföroreningar inomhus, starkt oljud, dålig belysning (flimrande ljus) samt ergonomiska faktorer. Dessutom kan det vara lämpligt att minska stress och förbättra arbetssituationen på annat sätt.

 Detta tycker jag låter många gånger smartare än att hela samhället ska bli lidande medan mannen blir fånge i sin egen stad. Jag har en känsla av att jag kan få anledning att återkomma till skärpunkten vetenskap/politik, så vi får väl se om detta blir en ”serie” av inlägg som återkommer då och då.

Medialänkar (alla är samma TT-notis, men p.g.a. länkarna kan läsare hitta hit via tidningarna):

Aftonbladet, Sveriges Radio, SvD, GP, Metro, Dagen, Uppsala Nya Tidning, Norrköpings Tidning, NSD

Vad hände med snabbare-än-ljuset-neutrinerna?

Höstens största uppståndelse i forskningsvärlden är utan tvekan när forskare vid CERN och OPERA i Genève respektive Gran Sasso rapporterade att deras experiment visade på neutriner som hade tillryggalagt sträckan mellan Genève och Gran Sasso snabbare än vad fotoner hade gjort (se mitt tidigare inlägg här). Vissa medier har hunnit utropa att neutriner visst färdas snabbare än ljuset, samtidigt som andra säger att det är omöjligt (DN och Reuters), så jag tänkte reda ut begreppen lite grann.

Den första artikeln i DN rapporterar om att samma forskarteam som gjorde den ursprungliga forskningen har försökt utesluta ett möjligt fel i den ursprungliga studien. De fick kritik eftersom de hade sänt relativt långa (tidsmässigt) pulser av neutriner från CERN utan att kunna veta exakt vilka neutriner som avlästes av OPERA-detektorn. Teorin gick att man kanske hade ”fångat upp” de neutriner som skickades tidigt i dessa pulser, samtidigt som man använde medelvärdet av tiden som neutrinerna skickades ut. Därför skickade man nu mycket kortare pulser, för att utesluta denna möjliga felkälla. Resultatet blev att det neutrinerna fortfarande kom fram 60 nanosekunder snabbare än ljuset skulle ha gjort, och DN:s rubrik löd därmed ”Nytt försök utfört: Neutriner färdas visst fortare än ljuset”. Med andra ord en kraftigt förenklad rubrik.

Reuters rapporterar istället om en annan studie från ICARUS-teamet, också i Gran Sasso, som hävdar att neutrinerna behöver förlora en avsevärd mängd energi ifall de färdas snabbare än ljusets hastighet. ICARUS-teamet har kollat på energispektrat från neutriner i deras egna försök och sett att dessa stöder en ”inte-snabbare-än-ljuset”-hastighet på neutrinerna. För den tekniskt kunniga finns denna nya artikel här.

Denna fråga är på intet sätt avgjord ännu. Den första studien (rapporterad av DN) utesluter en av många möjliga felkällor, men det finns redan många kvar att utreda och ett oberoende experiment som bekräftar deras fynd krävs för att idén ska kunna accepteras fullt ut. Att resultaten strider mot vad vi nu vet om fysikens lagar innebär inte heller att idén faller direkt, det krävs bara väldigt bra bevis för att idén ska accepteras. ”Extraordinary claims require extraordinary evidence”, såsom Carl Sagan så fint beskrev denna vetenskapliga princip.

Den felkälla som många tror är ansvarig för det ursprungliga resultatet är att mätningen av tiden inte är tillräckligt exakt. Eftersom hastigheten beräknas med sträcka/tid skulle ett för litet värde på tiden ge en för hög beräknad hastighet. Jag hoppas att både forskarna vid OPERA-detektorn, såväl som oberoende forskare, kollar närmare på detta och kommer fram till en slutsats snart, detta är riktigt spännande! Framförallt är det underbart att se en möjlig revolutionerande upptäckt gå igenom en riktig vetenskaplig process av granskning och ytterligare försök. Jag med all säkerhet få anledning att återkomma till detta ämne när nya rapporter kommer in.

För den som vill läsa mer rekommenderas Phil Plait’s blogginlägg med den mer rättvisande rubriken ”New experiment neither proves nor refutes FTL (faster than light) neutrinos”.

Vad innebär publikationsbias?

Ett välkänt fenomen inom vetenskaplig litteratur är det s.k. ”publikationsbias” som finns. Frågan idag är helt enkelt, vad är ett publikationsbias och vad innebär detta för tolkningen av befintlig forskning?

Publikationsbias betyder att det finns en snedbalans i vilka studier som publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Detta orsakas av att det är mer troligt att studier som visar ett ”positivt” (statistiskt signifikant) resultat är mer sannolika att fullföljas och sedan publiceras, än studier som visar en avsaknad av effekt, eller till och med ett negativt resultat.

Tänk dig följande experiment: En person som säger sig ha övernaturliga psykiska krafter får välja mellan två lådor. En av dem har en nyckel i sig, den andra lådan innehåller ingenting. Personen lämnar rummet mellan försöken, en försöksledare singlar slant. Vid krona flyttas nyckeln till den andra lådan, vid klave får nyckeln ligga kvar i samma låda. Personen med påstådda psykiska förmågor får sedan komma tillbaka till rummet och försöka igen. Proceduren upprepas 100 gånger för att undvika att försökspersonen bara ”har tur”.

Om detta försök upprepas av 100 andra forskargrupper så har vi helt plötsligt 10000 enskilda försökstillfällen av denna specifika psykiska förmåga. Utgår man från att fysikens lagar gäller så borde alla studier sammantaget visa på att dessa personer var ungefär lika bra som slumpen på att gissa i vilken låda nyckeln är. Detta motsvarar den s.k. ”noll-hypotesen”, vad man kan vänta sig om det inte finns någon effekt alls. I det här exemplet är ”noll-hypotesen” att försökspersonerna borde ha rätt i ungefär 50 % av fallen.

I idealfallet så hade även de enskilda studierna visat på detta, att varje försöksperson hade 50 rätt och 50 fel. Problemet är att detta, med all sannolikhet, inte kommer att vara fallet. Eftersom resultatet av varje enskild gissning är oberoende av resultatet av föregående gissning kommer vissa försökspersoner att få fler än 50 rätt, och lika många borde få färre än 50 rätt.

Det är här som publikationsbias kommer in. Det mest intressanta resultatet är ju att det finns personer med dessa övernaturliga förmågor, vilket gör att forskarna som får ”positiva” resultat kommer att skicka in sina resultat till ett antal tidskrifter och troligen bli publicerade, eftersom deras resultat är intressanta. Tyvärr kommer de som fick rent utav ”negativa” resultat troligen inte att skicka in sina resultat, eftersom de inte verkar intressanta, man visade ju inte på någon effekt. Kontentan av allt detta blir alltså att när man sammanställer litteraturen kan det finnas en synbar, men falsk, effekt p.g.a. publikationsbias.

Lägger man dessutom på ytterligare faktorer så kan publikationsbiaset bli ännu större. Säg att 75 % av de som forskar på området själva tror på det de forskar på. Får man då ett ”negativt” resultat kommer man vara ännu mer motvillig mot att skicka in dessa resultat för publicering. Detta gör att publikationsbias är aktuellt inom bl.a. alternativmedicinsk forskning och läkemedelsforskning och en effekt som man måste ha i beaktande när man letar i vetenskaplig litteratur.

Hur kan man då motverka publikationsbias? Ett populärt förslag verkar vara att alla studier bör registreras innan de inleds, vilket gör att när någon vill göra en review-artikel kan denna få en siffra på hur många opublicerade studier som finns på ämnet. Det är också upp till författaren av review-artiklar att tänka på publikationsbias, och försöka eliminera dess effekt på slutsatserna i artikeln.

För den som vill se exempel på hur man kan uttyda publikationsbias i litteraturen rekommenderas dessa länkar

Cochrane-review av literature angående publikationsbias

Studie som har kollat på tiden från etisk prövning till eventuell publikation av 748 studier

 

 

Vad är problemet med Wikipedia?

Randall Munroe, skaparen av serien XKCD, har gjort det igen. På fyra rutor beskriver han mer än vad tusen ord kan göra:

Som några läsare kanske har märkt så kan jag ibland länka och hänvisa till Wikipedia, och jag tänkte passa på att förklara varför jag gör detta, och hur jag tänker när jag gör det.

Ett möjligt syfte med att länka till en Wikipediaartikel kan vara att ge er som läsare en enkel möjlighet att läsa på om ett ord eller ämne som jag inte förklarar i blogginlägget. Ponera till exempel att jag varje gång jag skriver om placeboeffekten skulle ta 100 ord för att förklara denna. Då anser jag det enklare och snyggare att jag undviker dessa utläggningar, och istället hänvisar till Wikipedia. De inledande styckena i Wikipedia är ofta bra, koncisa och har vidare referenser för den som är intresserad. Jag försöker även så gott det går att dubbelkolla kvalitén på artikeln innan jag länkar dit.

Ett annat tillfälle där jag tidigare har hänvisat till Wikipedia är i diskussioner om elektromagnetiska fält och hälsopåverkan, något som påpekades i kommentarsfältet. I detta fall hänvisade jag till Wikipedia för att det fanns flera bra länkar i artikeln till riktiga publikationer från olika nationella säkerhetsråd angående ämnet. Istället för att klistra in alla länkar så länkade jag till Wikipediaartikeln, där läsarna sedan fick välja vilka de ville kolla vidare på.

Ingenting är rätt för att det står på Wikipedia, men ingenting är heller fel bara för att det står på Wikipedia. Jag ser Wikipedia som ett verktyg för att få en snabb översiktsbild över ett ämne (ifall det inte är kontroversiellt), och som en samling av länkar och referenser för vidare läsning. Sedan försöker jag också att använda en enkel Google-sökning eller PubMed-sökning för att undvika en ”cherry picking”-effekt från Wikipediaartikelns sida.

Någon som har kommentarer på det här synsättet, vore intressant att höra hur andra använder och ser på Wikipedia!

Varför skriver jag den här bloggen?

Igår kväll blev jag, via Twitter, påmind om varför jag skriver den här bloggen. Jag blev länkad till det här blogginlägget [Uppdatering: blogginlägget är numera raderat, men kritiken som jag framför utav studien är självklart fortfarande giltig] på ICA-Kurirens hemsida vars rubrik är ”Homeopati fungerar jättebra”. De som har läst mitt tidigare inlägg ”Vad är homeopati?” eller har en uppfattning om vad homeopati går ut på hajar säkert till när de läser den rubriken.

I blogginlägget hänvisas till ”en studie som visar att 75 % av kroniskt sjuka patienter blev bättre av homeopatisk behandling”. Bloggaren länkade också till studien (pluspoäng!), så jag länkar vidare här. Studien pågick under sex års tid och innefattade över 6500 patienter, med diverse kroniska sjukdomar. Patienternas deltagande i studien inleddes med ett 45 minuters besök hos en utbildad homeopat, och följdes sedan upp med i genomsnitt 2-3 ytterligare besök på 15 minuter. Vid varje besök fick patienterna gradera sitt välbefinnande på en 7-gradig skala, där det första besöket utgjorde ”0” och sedan sträckte sig skalan från -3 (mycket försämrat) till +3 (mycket bättre). Vid det sista uppföljningsbesöket så rapporterade 50,7 % ett resultat på +2 eller +3, medan 70,7 % rapporterade ett resultat över 0.

Detta låter väl som en slutgiltig spik i kistan för alla homeopatiskeptiker, eller? Nåja, inte riktigt…

Låt oss kolla på några av problemen med den här studien.

• För det första så ska man inte tro att detta nödvändigtvis är en representativ studie, den är självklart utvald utav bloggaren för att bevisa uppfattningen att homeopati är bra och fungerande.
• För det andra så saknade den här studien kontrollgrupp! Man har alltså ingen möjlighet att undersöka om den positiva effekten kom från besöken och interaktionen med homeopaten, eller från de homeopatiska preparaten.
• För det tredje så är ingen av författarna till studien läkare, men bägge två är däremot medlemmar i Faculty of Homeopathy, en organisation som förespråkar bruk av homeopati i medicinen (bägge har F.F. Hom efter sina namn i artikeln. F.F. Hom: Fellow of the Faculty of Homeopathy). Man kan alltså räkna med en vinkling av både metoderna i studien och diskussionen i artikeln.
• För det fjärde så grundar sig resultaten i subjektiva upplevelser från patienterna. Ingen vill tro att en behandling som de går igenom har en negativ effekt, alltså kan det mycket väl tänkas att man graderar senare besök högre, för att känna att den här alternativa behandlingen har gjort någon nytta. Detta hade kontrollerats för i en randomiserad, blindad, placebokontrollerad studie.

Ett välkänt kännetecken för behandlingar som inte har någon specifik effekt är att de sämre studierna visar en större effekt relativt placebo, detta är en av de sämre studierna. Vi kan inte ens jämföra patienternas förbättringar mot en placebogrupp!

I studiens introduktions hänvisas till en lång rad studier som också stödjer homeopati, samt två studier som visar på en avsaknad effektivitet hos homeopati. De senare två studierna underkänns eftersom metodologin anses bristfällig. De ”positiva” studierna kan mycket väl också vara bristfälliga, utan att detta rapporterats. Med utgångspunkt från författarnas anknytning till Faculty of Homeopathy kan det mycket väl finnas motivering till ”cherry picking” av positiva studier, och utelämnande av bättre utformade, men negativa, studier.

När dessa tydligt bristfälliga studier används för att övertyga andra människor att vatten botar sjukdomar som cancer och magsår, då vill jag säga ifrån. Och då är den här bloggen just nu det bästa forumet att göra detta från. Därför skriver jag den här bloggen.

Vidare läsning

För den som vill läsa en review av erkänt bra studier från Cochranedatabasen finns det en länk här.

Ett längre inlägg från bloggen Science-Based Medicine om plausibiliteten (hur troligt det är) att homeopati är verksamt finns här

Vad är problemet med anekdotisk bevisföring?

Enkel fråga: vilken av rutorna A & B ser mörkast ut?

För mig ser i alla fall ruta A klart mörkare ut än ruta B. Jag misstänker att du som läser detta skulle svara samma sak.

Följdfråga: vilken av rutorna A & B är mörkast?

Svaret är, som många säkert har räknat ut, att de är exakt lika mörka (för bevis rekommenderas den här länken, där bilden också är tagen från)!

Jag läste om denna illusion på tankebrott.nu och insåg vilken bra förklaring detta är på varför jag, och många med mig, anser att personliga upplevelser inte ska vara den avgörande faktorn för hur vi tror att världen runt omkring oss beter sig. Detta är grunden till att vetenskap, och vetenskaplig skepticism, blir så viktig för oss allihopa. Våra hjärnor är kopplade på ett sådant sätt att de ofta förvrider verkligheten och skapar en intern bild som inte alltid överensstämmer med hur någonting egentligen är.

Så, tillbaka till huvudämnet i inlägget, anekdotisk bevisföring. För den som inte har hört begreppet förut så kan det kort sammanfattas som att bevisningen grundar sig i en enskild persons upplevelse av en eller flera situationer, exempelvis: ”Min far rökte ett paket om dagen, men levde tills han blev 92. Alltså kan inte rökning vara farligt”. Även om den första meningen mycket väl kan stämma, så innebär inte detta att man kan dra en sådan slutsats som dras i den andra meningen.

En anekdot kan innehålla många olika felkällor:

• Personen som berättar anekdoten har missuppfattat en eller flera aspekter av situationen. Fadern kanske bara rökte tre cigaretter om dagen, men barnet tyckte att pappan rökte väldigt ofta (selektivt minne).
• Personen som berättar anekdoten kan ha egna motiv för att förvränga anekdoten (medvetet eller omedvetet). Barnet kanske själv vill kunna motivera varför det kan fortsätta röka och vill peka på att ”pappa rökte minsann mer än mig och levde länge”.
• Det kan finnas andra faktorer som påverkar resultatet i anekdoten. Pappan kanske levde ett väldigt hälsosamt liv förutom att han rökte. Han kanske hade ovanligt bra gener och en kropp som var gjord för att leva längre än normalt.
• Man kan dessutom aldrig verifiera en anekdot, personen som berättar skulle, teoretiskt sett, kunna ljuga en rätt upp i ansiktet.

Nu kanske exemplet med rökning är rätt så extremt, många av er som läser detta skulle nog ändå tro att rökning är farligt även om denna anekdot inte var uppdiktad. Men det finns andra exempel. Många alternativmedicinska behandlingar framhäver sig själva med hjälp av anekdoter i form av s.k. ”testimonials”. NCH (National Center for Homeopathy) har exempelvis en Youtubespellista på temat ”Homeopathy works for me”.

När det gäller alternativmedicin så kommer de allra flesta att upplevas fungera för många symptom, på grund av placeboeffekten. Om anekdoter då accepterades som adekvat bevisföring skulle hela medicinska vetenskapen tyna bort i ett träsk av behandlingar som fick patienterna att må bra men inte botade de underliggande sjukdomarna. Detta på grund av en otroligt skev bild av vad sjukdomar är (enligt homeopati beror alla sjukdomar på fel i de kroppsegna frekvenserna, oavsett vad vetenskapen har visat) och därmed hur de botas. Ena dagen lever någon länge fastän de röker, andra dagen dör någon i förtid även fast de åt en välbalanserad kost, någon ”botades” från sin förkylning av homeopatika och ingen vet vad de ska tro längre.

Jag anser i alla fall att människors liv och välbefinnande är värda en vetenskaplig ansträngning för att undvika detta. Jag tror på att man måste undersöka sjukdomar och behandlingar på ett vetenskapligt sätt, säkerställa vad som fungerar och vad som inte fungerar, ta reda på hur en sjukdom egentligen fungerar istället för att bara ge sockerpiller och förlita sig på placeboeffekten.

Med detta sagt så fyller anekdoter en stor roll inom vetenskapen. En anekdot som avviker från nuvarande uppfattning kan vara början på ett nytt forskningsområde. Om en eller flera patienter börjar klaga på att ett läkemedel ger varfyllda bölder kommer detta med all sannolikhet att leda till forskning för att säkerställa ett samband, under tiden som förskrivning av läkemedlet dras in. Sjukdomar som t.ex. Parkinsons sjukdom har fått sina namn efter läkare som såg ett mönster i vissa patienters sjukdomshistorier, la ihop pusselbitarna, undersökte om det fanns något samband mellan patienternas tillstånd och gav namn till en ny sjukdom. Allt detta börjar med att patienterna rapporterar in sina personliga upplevelser. Det krävs dock vetenskap för att gallra ut vad som är hönan, vad som är ägget, och vad som egentligen är en krokodil som föll av ett lastbilsflak (100 nördpoäng till den som vet vilket barnprogram jag syftar på, ett av mina favoritavsnitt som barn!). Med andra ord: orsakar A B, orsakar B A, saknar A och B samband eller påverkas både A och B utav faktor C.