Varför behöver politiker vetenskap? (Eller: hur mycket bättre är det att köra bil med handsfree än med en handhållen telefon?)

Enligt bland annat VästerbottensKuriren och Lidköpingsnytt har Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson, Stina Bergström, idag skickat in en motion till riksdagen angående mobiltelefonanvändning när man kör bil. Enligt VK ska förslaget innebära ett ”… förbud för bilförare att prata i mobiltelefon utan handsfree, mot att sms:a och använda mobilen på andra sätt under bilkörning.”

Bergström citeras vidare ”Inget samtal är så viktigt att det är värt att riskera någon annan människas liv. Sverige är i dag det enda land i EU som inte begränsar mobilanvändning under bilkörning. Ett sådant förbud borde vara en självklarhet för alla politiska partier som tar uppgiften att minska trafikolyckorna på allvar.” [Uppdatering: pressmeddelandet finns att läsa här]

Jag håller helt med Bergström i hennes konstaterande att inget telefonsamtal är viktigt nog för att riskera någons liv, varken ditt eget, dina medpassagerares eller dina medtrafikanters. Problemet som jag har med den här motionen (förutom att jag inte lyckades hitta den på regeringens hemsida 😉 ) är att förslagen i den verkar baseras mer på ”sunt förnuft” än en vetenskaplig analys av verkligheten.

Varför behövs vetenskap i politiken?

Enligt DN är Mora Kommun nästa kommun att falla för pseudovetenskap. På anmodan av en elöverkänslig man överväger man nu att tvinga alla mobiloperatörer att rikta om sina master, för att lindra denna persons besvär. Problemet är, som jag har skrivit här, här och här, att så kallad elöverkänslighet med största sannolikhet beror på placeboeffektens elaka tvilling, nocebo. Förväntan om illamående och olika symptom i samband med ett stimuli kan ge upphov till de förväntade symptomen. En review-artikel utav Rubin et al. sammanställde 46 blindade studier (total mängd försökspersoner = 1175) där man undersökte om personer med självrapporterade elöverkänslighet kunde avgöra ifall de  utsattes för ett elektromagnetiskt fält (EMF) eller inte. Svaret var nej, i en blindad situation kan dessa personer inte avgöra ifall de exponeras för EMF eller inte. Inom vetenskaplig litteratur kallas elöverkänslighet numera för ”Ideopathic environmental intolerance attributed to electromagnetic fields”, IEI-EMF, vilket bättre förklarar hur symptomen bör tolkas (för den som undrar, Merriam-Websters ordbok definierar ”ideopathic” som ”arising spontaneously or from an obscure or unknown source” eller ”peculiar to the individual”). Läs gärna den här sammanställningen om du är intresserad av att veta mer om IEI-EMF.

En annan studie av Landgrebe et al. (som nämns i sammanställningen ovan) undersökte specifikt ifall personer med hävdad elöverkänslighet kunde uppleva riktiga symptom (smärtcentra i hjärnan aktiverades) när de trodde sig ligga i närheten av en aktiverad mobiltelefon. Personer som led av IEI-EMF upplevde mycket riktigt symptom när de trodde sig utsättas för strålning från den fejkade mobiltelefonen. De utförde även ett kontrolltest med en värmeutvecklande apparat, dels för att utesluta termiska effekter hos IEI-EMF-personerna, men också för att kontrollera för fMRI-apparatens magnetfält.

Världshälsoorganisationen (WHO) sammanställde 2005 en fact sheet, bl.a. på svenska, där man skriver om IEI-EMF (under den äldre benämningen EHS, electrical hypersensitivity) som jag kan rekommendera. Där står också vad olika parter i frågan råds att göra. Bl.a. står det att:

Regeringarna bör tillhandahålla lämpligt riktad och balanserad information om eventuella hälsorisker med EMF till elöverkänsliga personer, vårdpersonal och arbetsgivare. Informationen bör innehålla ett tydligt uttalande om att det för närvarande inte finns någon vetenskaplig grund för ett samband mellan elöverkänslighet och exponering för EMF.

För att återknyta till nuvarande situation i Mora så anser jag det högst orimligt att en mans sjukdom ska kosta halva Dalarna TV-täckning och halva Mora mobiltäckning, när sjukdomen med största sannolikhet inte har ett samband med EMF! Vad denna person behöver är vård och förståelse för sin sjukdom, inte att hela samhället bekräftar hans troligen obefogade rädsla för EMF. Säg att han nu får igenom det här, kommer han någonsin kunna åka till en annan stad där det finns mobilnätverk utan att uppleva sina symptom igen? Genom att bekräfta rädslan så begränsar man också mannens livskvalité, istället för att hjälpa honom på djupet. WHO rekommenderar att läkare utför följande åtgärder:

• En medicinsk utvärdering för identifiering och behandling av eventuella specifika tillstånd som kan ligga till grund för symptomen.
• En psykologisk utvärdering för identifiering av alternativa psykiatriska/psykologiska tillstånd som symptomen kan bero på.

• En bedömning av arbetsplatsen och hemmet för identifiering av faktorer som kan tänkas bidra till de aktuella symptomen. Exempel på sådana faktorer är luftföroreningar inomhus, starkt oljud, dålig belysning (flimrande ljus) samt ergonomiska faktorer. Dessutom kan det vara lämpligt att minska stress och förbättra arbetssituationen på annat sätt.

 Detta tycker jag låter många gånger smartare än att hela samhället ska bli lidande medan mannen blir fånge i sin egen stad. Jag har en känsla av att jag kan få anledning att återkomma till skärpunkten vetenskap/politik, så vi får väl se om detta blir en ”serie” av inlägg som återkommer då och då.

Medialänkar (alla är samma TT-notis, men p.g.a. länkarna kan läsare hitta hit via tidningarna):

Aftonbladet, Sveriges Radio, SvD, GP, Metro, Dagen, Uppsala Nya Tidning, Norrköpings Tidning, NSD