”Ateistkyrkor” och att kunna ha fel

Publicerat 2 oktober, 2013 av vemvadhurvarfor
Kategorier: Debatt, Humanism, Religion

Klockan 10 imorse ringde det i min telefon. Det visade sig vara en som jobbade på P3 som undrade om jag, i egenskap av ung humanist, ville prata på ”P3 Nyheter med Kazmierska” om fenomenet med ”ateistkyrkor” och mer specifikt The Sunday Assembly som startades upp för ett halvår sen av två brittiska komiker. Jag tackade självklart ja och började genast göra den research och det tankearbete jag kunde för att vara så väl förberedd som möjligt när det var dags. Min ingångsvinkel var dels att fundera över vad jag själv tyckte (från början lätt skeptisk till idén), dels ta reda på om något ur Unga Humanisters principprogram eller idéprogram kunde ge vägledning (eftersom jag blev tillfrågad som vice ordförande i Unga Humanister) och dels försöka få tag på andra intresserade människors åsikter och synpunkter om detta fenomen.

Jag var som sagt från början (d.v.s. mindre än fem timmar sedan när dessa rader skrivs) skeptisk till idén med kyrkor för ateister. Till exempel funderade jag över om inte risken för grupptryck och indoktrinering av barn som deltar på mötena är för stor. Jag kände också att det finns en stor risk att detta ger för stark ammunition till de som vill hävda att ”ateism bara är en religion som vilken annan religion”, när jag menar att ateism i grund och botten bara är en avsaknad av gudstro.

När jag kollade närmare på The Sunday Assembly och deras hemsida så besvarades dock många av mina farhågor, i alla fall till viss del. The Sunday Assembly har t.ex. det uppmuntrande, men kanske något självklara, mottot ”live better, help often, wonder more”. Detta verkar, mer eller mindre, vara vad allt handlar om för dem, att i ett sekulärt och icke-konfessionellt sammanhang kunna ta tillvara på det goda i livet som religion (till viss del) har ombesörjt tidigare. De ställer inte heller något ”ateistkrav”, utan samlingarna är öppna för alla oavsett religion. De verkade också sakna ambition om att ansluta alla ateister, utan ville finnas där för de som vill ha dem. De pratar inte heller så mycket om ”ateism” och ”kyrka” utan mer om ”godless” och ”congregation”, de såg sig helt som en gudslös sammanslutning av människor som ville utforska livet tillsammans. Det visar sig att termen ”ateistkyrka” mer sannolikt är något som media har börjat använda för att snabbt förklara vad det handlar om, det är inte ett ordval som de själva skyltar med särskilt mycket.

I dokumenten från Unga Humanister hittade jag inte något som direkt relaterade till ”ateistkyrkor”. Det som kunde ses som relevant är att vi värdesätter medmänsklighet (princip 3) och att vi värderar ”[m]änniskors förmåga att självständigt och förnuftigt reflektera över moral, livet, döden och andra stora frågor” (idé 2). Det var här som ett positivt frö angående dessa ”ateistkyrkor” verkligen började växa inom mig. Kan det vara så att detta är en bra möjlighet att engagera människor att reflektera över livets frågor samt ett forum för medmänsklighet och gemenskap att gro?

Jag slängde också ut frågor på Facebook och Twitter för att få höra andras åsikter och kunna ta ställning till de argument som används från olika sidor i denna debatt. Jag fick snabbt värdefull input från såväl mina kollegor i Unga Humanisters förbundsstyrelse, resten av styrelsen i Unga Humanister Göteborg som ”twänner” (förlåt för det fula ordet, stort tack till @jessicaschedvin, @ollesvensk, @PerDannefjord och @thomassjoberg för diskussionen vi hade!).

När hela den här processen var förbi och det bara var någon timme kvar till sändning så kände jag att jag plötsligt hade landat någon annanstans än när jag började fundera närmare på frågan. Och det, om något, förmedlar väl andemeningen i Unga Humanisters nya slogan: ”För vi kan ha fel!”. Jag tyckte en sak, läste på, diskuterade och funderade mer på det och kom ut med en reviderad och mer välgrundad åsikt än när jag gick in i det hela.

Vill ni höra var jag hamnade i frågan efter alltihop får ni gärna lyssna på programmet eller ställa frågor här i kommentarsfältet! Programmet går att lyssna på här, där inslaget med The Sunday Assembly börjar 21:55.

P.S. Utan denna slutkommentar var det 668 ord i inlägget, so close! ;)

P.P.S. För de som ännu inte har sett den så måste jag bara tipsa om Unga Humanisters nya reklamfilm där vår slogan lanseras på riktigt, den är bara någon minut lång och den är (enligt mig) klart sevärd, speciellt slutet!

Vad händer i höst? (Kritiskt tänkande-föreläsningar!!!)

Publicerat 16 september, 2013 av vemvadhurvarfor
Kategorier: Humanism, Kognitionsvetenskap, Skepticism

Tags: , ,

Jag vet att det (än en gång) har varit låg aktivitet här på bloggen ett bra tag, men nu har jag faktiskt en god anledning. Det är nämligen något som har tagit en rätt stor del av min tid till kritiskt tänkande och humanism i sommar. I höst ska jag, i Unga Humanisters regi, föreläsa om kritiskt tänkande! Det första stoppet är min födelseort och hemstad i 19 år, Umeå. Föreläsningen är nästa måndag (23/9) med start klockan 18:00 på Storgatan 43.

Föreläsningen har underrubriken ”Vad, hur och varför?” (påhittigt, va? ;) ) och det är självklart dessa frågor jag har tänkt ge svar på och väcka tankar kring när det gäller kritiskt tänkande.

  • Vad är kritiskt tänkande? Är det bara att vara negativt inställd mot allt och inte tro på någonting?
  • Hur tänker man kritiskt? Vilka verktyg och metoder kan man använda och vilka fällor bör man akta sig för?
  • Varför behöver man tänka kritiskt? Varför kan vi inte bara få tro på det som känns bra för oss att tro på? Varför kan jag inte bara gå på känsla?

Jag är supernervös, men minst lika peppad, inför föreläsningen och hoppas verkligen att det kan leda till intressanta diskussioner och tankar hos de som kommer dit. Så, är du i Umeå eller har möjlighet att ta dig dit på måndag så tycker jag verkligen att du borde göra det :)

P.S. Om du har tänkt komma så får du gärna gå med på Facebookeventet eller skriva en kommentar här nedanför och säga att du kommer, så att vi kan beställa och bjuda på fika åt alla som kommer :D

Hur ska man hantera alla hälsoråd?

Publicerat 2 augusti, 2013 av vemvadhurvarfor
Kategorier: Debatt, Medicin, Skepticism, Vetenskap

Tags: , ,

En bekant till mig undrade via Facebook hur hennes vänner ställer sig till alla hälsoråd som kommer från olika håll, speciellt kopplat till dagens nygamla debatt kring LCHF-dieter och eventuella hälsorisker. Jag skrev en kommentar som, vilket alla ni som har läst några inlägg här på bloggen kan lista ut, blev i det längsta laget. Jag kände att frågorna som ställdes i den ursprungliga statusen troligtvis inte är helt ovanliga och vill därför dela statusen, och min kommentar, även utanför min Facebookkrets. Så, här har ni det, statusen först:

Det är väldigt mkt fortsatt debatt om hur vi egentligen bör äta för att må bra och kunna leva ett hälsosamt liv. Personligen tycker jag ofta man blandar äpplen och päron, vilket inte gör det lättare för den normalbegåvade att begripa… Hur påverkas ni av de ständiga larmen, de motstridiga kostråden och de olika ”fakta” som förs fram? Min ståndpunkt är att var och en får tro och göra som den vill, och att den som lever får se… Det är så komplext att jag tror ingen i slutändan på enskild individnivå kan gardera sig eller säkert veta vad som leder till vad. Man får nog känna efter hur man mår helt enkelt och vara uppmärksam på sin egen kropps sätt att reagera?

Och här följer min kommentar: ”Det är helt klart så att statistiska fynd och tendenser är svåra (läs: omöjliga) att tillämpa med 100% säkerhet på individen om nu inte sambandet mellan orsak och effekt är just 100%. Någon som inte röker kan få lungcancer vid 65 och dö något år senare, medan någon som röker två paket om dagen från 15 års ålder kan leva till 95 utan lungcancer. Detta är dock bägge två väldigt extrema fall, kopplingen rökning/lungcancer är väldigt stark (90% av lungcancerpatienterna är storrökare, enligt Cancercentrum: http://www.cancercentrum.se/sv/vast/Patientprocesser/lungcancer/Process-och-organisation/). De allra, allra flesta som inte röker lever förbi 65 utan att drabbas av lungcancer, medan samma siffra hos rökare är betydligt lägre. Om du röker eller inte avgör vilken av grupperna som du hamnar i, rökarna som har hög risk att drabbas av lungcancer eller icke-rökarna som har låg risk att drabbas av lungcancer. Detta är verkligheten, så fungerar rökning/lungcancer-sambandet.

Nu verkar det som att en del forskare är oroade över att evidensen pekar på att LCHF-dieten också för med sig ökad risk för vissa sjukdomar. Hur starkt sambandet är vet jag inte om det finns säkra siffror på ännu. jag är inte påläst nog för att peka med hela handen och säga ”ni borde alla göra så”, men jag tror att man gör sig själv en tjänst genom att hålla koll på vad vetenskapen säger om sådant man gör. Sen är det självklart upp till en själv vad man gör med den informationen. Jag sitter t.ex. troligtvis stilla alldeles för mycket jämfört med vad jag borde enligt hälsoråd, men det är ett val som jag gör för att många av sakerna som jag uppskattar (eller måste göra) kräver sittande.

Jag är helt med på att alla får tro och göra som de vill (så länge som det inte orsakar orimlig skada mot andra), men om man försöker följa de råd som ligger närmast verkligheten så ökar man utan tvekan sin sannolikhet att få leva och se. Man kan omöjligt helgardera sig (förutom, en än gång, i de fall där du måste göra X för att drabbas av Y, svårt att drunkna om du aldrig vistas i närheten av vattendrag), men man kan bättre på sina odds. Som en metafor kan man tänka sig en tärning där du med dina val (+gener och miljö) avgör vad som står på de olika sidorna när tärningen kastas. Om du röker två paket om dagen blir fler sidor ”lungcancer” än om du inte röker.

Du har en poäng i att man bör känna efter hur ens kropp reagerar på de olika sakerna man gör, men jag tror ändå att det finns en idé i att tro att man också är människa och troligtvis påverkas på liknande sätt som andra människor.

För övrigt vill jag införa kritiskt tänkande och vetenskapsteori som obligatoriska ämnen i skolan.”

Vad tycker ni? Hur ska man hantera allt detta? Vilka råd ska man följa, hur ska man behandla nya råd och rön, kommer allt bara att gå runt i cirklar och man skulle må bättre och leva minst lika bra om man bara gick på känsla?

Länkar kring senaste LCHF-debatten:
DN Debatt (1/8 2013): ”De populära fettdieterna är ett hot mot folkhälsan”

SvD (1/8): ”Läkare: LCHF bakom ökning av stroke”

SVT: ”Forskare varnar för populära fettdieter”

SR: ”Kostråd laddat ämne”

Hur var det att träffa Newtonbloggaren IRL? (del 1)

Publicerat 8 juni, 2013 av vemvadhurvarfor
Kategorier: Evolution, Humanism, Kognitionsvetenskap, Kreationism, Religion, Skepticism, Vetenskap

Tags: , , ,

Idag fick jag äntligen möta min bloggärkenemesis, Johannes ”Newtonbloggaren” Axelsson, ansikte-till-ansikte. För den som inte känner till det så är Johannes en NO-lärare på en kristen friskola i Umeå, min födelsestad, och han har orsakat en hel del diskussion i skeptiker- och humanistkretsar sedan han började blogga om skapelsetro, evolution, geologi, m.m. ur ett ungjordskreationistiskt perspektiv. Detta är självklart unikt nog i sig, en svensk kreationist som vill diskutera och debattera, men att han dessutom är NO-lärare var något som verkligen satte igång åsiktsmaskineriet. Om du undrar varför jag kallar honom för ”ärkenemesis” så rekommenderar jag att du kollar under taggen ”Kreationism” och försöker hitta ett inlägg som inte nämner ”Johannes Axelsson” och/eller ”Newtonbloggaren” ;) )

Idag hade Johannes i alla fall en föreläsning, ”Skapelsetro – Inte bara blind tro”, på sin kyrka i Umeå och eftersom jag har sommarlov och är hemma i Umeå hos familjen så kunde jag självklart inte hålla mig från att åka och se vad som sades och få möta Johannes. Som en bonus träffade jag även en god vän som jag visste hörde till den kyrkan men som blev väldigt förvånad över att se mig, en övertygad ateist, dyka upp i hennes kyrka.

Johannes inledde föreläsningen med att påpeka att frågor och liknande var mycket välkomna från publiken (vi var kanske totalt tio-tolv personer). Detta var självklart en möjlighet som jag inte kunde hålla mig ifrån att utnyttja senare i föreläsningen, mer om det senare. Det första ämnet som togs upp var ”blind tro” och hur Gud inte vill att vi ska ha blind tro på honom. Johannes menade att Bibeln faktiskt är en samling dokument som kan testas mot verkligheten och att när dessa tester har kunnat utföras så har Bibeln klarat det. Genom att testa de testbara delarna av Bibeln så menade Johannes att vi kan få en förstärkt tro även på de delar som inte går att testa. Från mitt ateistiska perspektiv ter detta sig vara ett logiskt felslut, ”Appeal to misleading authority”, ett typ av felslut där man istället för att ta reda på fakta i en fråga hänvisar till en olämplig auktoritet (i detta fall Bibeln).

Men, om jag istället försöker se det från Johannes synvinkel kan jag ana att empiriska data som överensstämmer med Bibeln får mycket större betydelse än vad de får för mig. Det handlar inte bara om att Bibeln någonstans i alla dess 66 böcker lyckades ha rätt i något, det handlar om att få en bekräftelse på att hans gudstro är befogad. Medan jag skiljer varje påstående i Bibeln från de andra påståendena (bara för att ett påstående visade sig stämma så ökar inte detta min tilltro på andra påståenden) så är en bekräftelse för ett påstående för Johannes en försäkran att Bibeln är Guds ord och inget annat.

Gudshypotesen (påståendet ”det finns en Gud som är x, y och z”) kanske är svår, eller rent utav omöjlig beroende på gudens egenskaper, att testa vetenskapligt. Jag vet att en del skeptiker, humanister och ateister av just denna anledning inte vill lägga tid på att diskutera den, deras vanliga verktyg (vetenskapen) är ju uppenbarligen inte tillräckligt för denna metafysiska fråga. Jag tror däremot att gudshypotesen mycket väl kan vara nyckeln till en förbättrad dialog med troende som kan vara utvecklande och lärorik för alla parter. Utan att diskutera gudshypotesen hade jag och Johannes kunnat stånga oss (metaforiskt) blodiga på ovanstående problem, nu kan jag se och erkänna att våra skillnader kommer från hur vi ser på gudshypotesens sanningsvärde och inse att diskussionen inte kommer att bära frukt utan att diskutera annat också. Jag undvek att kommentera eller ifrågasätta Johannes uttalande om Bibelns ökade trovärdighet efter att ett påstående har blivit bekräftat av just detta faktum, diskussionen hade inte kunnat bli värdefull utan en timmes debatt om bibeltolkning, gudshypotesen och metafysik som egentligen ligger högt över våra inte-nog-filosofiskt-tränade hjärnors kapacitet.

Nästa ämne som Johannes tog upp var en variant av irreducerbar komplexitet. Hans exempel var giraffer vars långa hals under evolutionen skulle ha behövt ske samtidigt som förändringar i deras blodtrycksreglering. Ett tydligt exempel är det höga blodtrycket i blodkärlen i hjärnan som borde uppstå när giraffen dricker, respektive blodtrycksfallet som borde ske när girafferna reser huvudet från drickande ställning (att jämföra med när vi människor ställer oss upp snabbt och upplever yrsel). Problemet presenterades i hans inlägg ”Giraffens höga blodtryck” och av särskilt intresse är en kommentar från Michael Axelsson som har studerat giraffers blodtrycksreglering i Afrika (bloggande från detta finns bl.a. här). Axelsson (M, inte J) skriver bl.a. i sin kommentar:

Efter att ha studerat giraffernas blodtrycksreglering vid två tillfällen nere i Sydafrika så har vi inte hittat några speciella lösningar utan giraffen använder samma typ av reglering av sitt blodtryck som vi alla (ryggradsdjur) har. /…/ Så visst är det fantastiska djur som har en unik nisch i sitt ekosystem men några speciella designlösningar finns inte, de fungerar som andra ryggradsdjur när det gäller regleringen av hjärtat och cirkulationssytemet.

På föreläsningen idag hade jag inte denna kommentar fräscht i minnet, men jag valde ändå att kommentera på en annan aspekt av Johannes resonemang (en aspekt som i efterhand blir onödigt i det här fallet med tanke på M. Axelssons upplysande kommentar, men som kan vara vägledande i andra situationer). Man har väldigt lätt att tänka sig evolutionen som en enkel, linjär process där en girafförfader med kort hals och normal blodtrycksreglering får barn (som får barn, som får barn, som får barn, et.c.) och att hos något eller några av dessa barn måste dessa två nya funktioner (lång hals och ändrad blodtrycksreglering) uppkomma mer eller mindre samtidigt av en slump (det naturliga urvalet kan ju bara verka på egenskaper som redan finns). Detta är dock en alltför förenklad bild.

Tänk dig en giraffpopulation med 1000 giraffer. En generations avkomma kommer att innehålla giraffbarn med olika längd på halsarna, de flesta relativt nära normallängden, några med längre hals och några med kortare hals (på samma sätt som inte alla människor är lika långa). Säg nu att det hos en eller några giraffamiljer sker en mutation som ger de (enligt M. Axelsson inte alls) nödvändiga blodtrycksregleringsförändringarna för att individer med långa halsar inte ska bli lidande av högt blodtryck och blodtrycksfall vid lägesförändringar av huvudet. Hos dessa familjer, men inte hos familjer utan förändringarna, kommer förutsättningarna för det naturliga urvalet helt plötsligt att vara förändrade. De nackdelar som en lång hals (enligt J. Axelssons upplägg) förde med sig förut kommer inte längre att eliminera individerna med de allra längsta halsarna från genpoolen, förutsatt att de har rätt förutsättningar vad gäller blodtrycksreglering.

Jag kan helt klart tänka mig att liknande resonemang går att föra kring andra ”problem” med evolutionsteorin, även om just det ovan nämnda problemet som sagt verkar vara ett icke-problem eftersom giraffen reglerar sitt blodtryck på samma sätt som andra däggdjur. För mig har dock dessa resonemang en ytterligare dimension, de ger intressanta inblickar och är bra exempel på hur människans tendens att tänka i form av justexempel och enstaka individer istället för hela populationer skapar en felaktig bild av världen. Att lära sig mer om dessa kognitiva brister och förmågor är det som i alla fall driver mig att fortsätta plugga kognitionsvetenskap :)

Johannes andra exempel på något som enligt honom är irreducerbart komplext (även om han inte använde just uttrycket ”irreducerbart komplext”) är ATP-syntaset, det protein som används i mitokondrier (”kraftverken” i våra och andra organismers celler) för att omvandla energin som finns i en skillnad i protonkoncentrationer över ett membran till energi inbyggd i cellens ”energivaluta”, ATP (adenosintrifosfat = adenosine triphosphate). Detta protein är helt klart komplext (som alla andra proteiner), men är det irreducerbart komplext? Här fick jag faktiskt göra en hel del research, det var svårt att hitta någon bra information på ämnet. Det mesta verkar vara skrivet av kreationister eller ID:are (Intelligent Design), men till slut hittade jag en vetenskaplig artikel av Mulkidjanian et al. (här på Nature Reviews hemsida, här kan man hämta den gratis via ResearchGate om man registrerar sig) som presenterar tre olika scenarier. Artikeln är bland de mer tekniska artiklarna jag har läst i mina dagar och all kunskap från cellbiologikursen som jag hann läsa på läkarprogrammet i Umeå kom till användning tror jag, även om jag nog hade behövt fem år av cellbiologi och evolutionsundervisning för att förstå mig på allt i artikeln. Jag har gjort mitt bästa för att försöka göra det förståeligt, ha överseende med om det inte är det. För enkelhetens skull så presenterar jag ett av deras föreslagna scenarier i punktform med kommentarer inom parenteser, deras beskrivning finns på andra till femte sidan i dokumentet, med bra förklarande bilder på sida 4:

  • Kopior av generna för ett RNA-helikas och en alfahelikal passiv membrantransportör slogs ihop. (RNA-helikaset är ett protein som är viktiga i olika former av RNA-metabolism och underhåll av RNA, bör ha uppstått innan ATP-syntas. Dess funktion drivs dock av ATP, som dess ägarcell på något sätt hade tillgång till innan ATP-syntaset utvecklades. Membrantransportören är ett protein som kan utgöra en kanal över ett membran för specifika joner)
  • Detta bildade ett ATP-drivet (egenskap från RNA-helikaset) RNA-translokas som kunde transportera RNA-strängar över membran (egenskap från membrantransportören som spände över membran).
  • Genen för det nya RNA-translokaset muterades ytterligare för att bilda ett proteintranslokas (samma funktion förutom att det kan transportera proteiner, inte RNA-strängar över membran)
  • Genen för proteintranslokaset muterades ytterligare, hydrofobiciteten i kanalen ökade och den kunde därmed bara släppa igenom små joner (t.ex. vätejoner som är fallet för dagens ATP-syntas, med undantag för några som verkar kunna använda natriumjoner också)

Jag är medveten om att det scenario som utmålas ovan är en hypotes och inget mer, men det visar att det finns möjliga vägar från enklare proteinkomplex till ett ATP-syntas. Om någon vet mer i ämnet, eller tror sig ha en bra fråga, kommentera gärna! Detta är väldigt intressant och jag hade svårt att hitta lättillgänlig information. Om du vill leta mer så kan jag passa på att tipsa om att ”ATPase” och ”ATP synthase” är samma sak, det senare ger många kreationistträffar medan det förra ger fler träffar från den vetenskapliga litteraturen.

Många fler intressanta saker sades, tänktes och diskuterades på föreläsningen med Johannes Axelsson, men jag tänker att det som jag har skrivit hittills är allt som jag orkar få ur mig idag och troligtvis allt som du som läsare orkar läsa i ett huj (eller är det ”motivated reasoning” från min sida för att bekräfta för mig själv att det är smart att sluta blogga vid klockan 00:30?). Jag lämnar därför ämnet för idag och ber att få återkomma till mina intryck från första mötet med Newtonbloggaren Johannes Axelsson en annan dag (förhoppningsvis imorgon!). Tack för visat intresse :)

Hur skapar man ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle?

Publicerat 29 april, 2013 av vemvadhurvarfor
Kategorier: Debatt, Humanism, Nyheter, Politik, Religion

Tags: , ,

Vi måste hjälpa folk att få en korrekt världsbild och att hantera födelse, åldrande, sjukdom och död på ett vetenskapligt sätt, liksom frågan om tur och otur, säger han till tidningen [Study Times, min anm.], som ges ut av partiet och riktar sig till blivande statsfunktionärer.

Men vi måste inse att det är en lång process, och vi måste vara tålmodiga. Religion har funnits under lång tid, och om vi försöker forcera fram resultat kan det få motsatt effekt, tror Wang

Så citerades Wang Zuoan, chefen för den statliga kinesiska myndigheten för religionsfrågor, för en vecka sedan i Dagens Nyheter (”Kina vill bannlysa vidskepelse”, 21/4). Detta citat, och framförallt artikeln från Reuters som DN:s artikel baserades på (”China says aims to banish superstition, promote knowledge”, 21/4), fick mig att tänka till. I grund och botten så håller jag med Wang i det som han säger, men det finns något som skapar en obekväm känsla hos mig. Kan en stat verkligen gå ut och säga att man skulle vilja bli av med religion i samhället, även om man i det här fallet inte sätter upp några konkreta mål eller tidsplaner av typen ”100% ateister år 2040″? Men å andra sidan, är inte det här vad jag vill åstadkomma, ett samhälle där kunskap och förnuft premieras framför okritiskt och dogmatiskt tänkande? Där alternativmedicinare inte tillåts leda människor bort ifrån den vård som de egentligen behöver och där gudsbaserade argument inte ges mer legitimitet i samhällsdebatten än argument baserade på det Flygande Spaghettimonstrets (påstådda) vilja?

Den ”humanistiska Simon” i min hjärna blir med andra ord lätt drömsk i blicken av att mellan raderna kunna läsa ”upplysning, kunskap och uppmuntran till ett förnuftsbaserat leverne till folket!” i citatet från Wang. Han (humanist-Simon) fortsätter sedan: ”Det samhälle som Wang beskriver skulle kunna vara en väg till att allmänheten litar mer på vetenskapsmän, läkare och psykologer än på konspirationsteoretiker, alternativmedicinare och självhjälpsgurus. Medium skulle inte längre kunna lura (oavsett vad de själva tror att de gör) andra på pengar, utan människor som vill ha stöd i sin vardag skulle gå till terapeuter, filosofiska praktiker eller sina vänner. Vi skulle slippa epidemier liknande den i Swansea där över 800 människor har fått mässlingen (en potentiellt dödlig sjukdom!) för att de inte är vaccinerade, till följd av vaccinrädslan efter Andrew Wakefields numera tillbakadragna och motbevisade studie från 1998. Inte backar du väl från upplysningsidealet bara för att det låter lite totalitärt när det kommer från Kina?”. Men det är inte riktigt så enkelt…

I den andra ringhörnan av min hjärna har vi nämligen den ”politiskt korrekta Simon” som ropar ”Tänk på religionsfriheten! Det är inte politikers uppgift att bestämma vad folket ska tro eller inte tro på! Kommunistpartiet har ju till och med drivit en kampanj mot att muslimer i Xianjiang fastar under Ramadan, någon måtta får det vara! De kristna bygger kyrkor under jorden i Kina för att regimen inte ska störa dem! 100 miljoner kineser (enligt de troligen låga officiella siffrorna) lider redan nu av precis den upplevda frånstötningen och diskrimineringen som du kämpar emot i humanismens namn när det kommer till ateister och de som inte delar statsreligionen i officiellt eller inofficiellt religiösa länder! Detta är galenskap!”

Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska tycka i denna fråga. Å ena sidan delar jag Wangs önskan om ett vetenskapligt upplyst samhälle där vidskepelse och religion inte styr människors liv och beslut, å andra sidan har jag en röst som ropar ”brott emot de mänskliga rättigheterna! Staten ska inte lägga sig i människors personliga trosuppfattningar!”. Men jag anar att det borde finnas en kompromiss att hitta här någonstans. Och jag tror också att det kan vara bland de allra viktigaste kompromisserna som det moderna samhället står inför att behöva finna. Att människor tror på gud(ar) idag och att det kommer att finnas troende människor även i framtiden känns inte som ett kontroversiellt påstående för mig. Detta är något som vi måste leva med och arbeta med, inte mot. Frågan, tror jag, är hur vi gör så att alla känner sig välkomna i samhället men att staten fortfarande ska kunna vila på en förnufts- och kunskapsbaserad grund. Problemet är ju att då bör t.ex. undervisningen i skolan vara strikt icke-konfessionell och vila på vetenskaplig grund, och hur kan vi göra detta utan att människor ska känna att deras trosuppfattning inte förminskas av staten? Kan vi ha ett samhälle där staten, skolväsendet och samhällsdebatten styrs utan inflytande av gudar eller vidskepelse men där kristna, muslimer och judar, såväl som människor som tror på ”normala spöken och andar”, alternativmedicinska metoder eller vidskepelse? Eller vill vi ha ett samhälle där dessa trosuppfattnignar ses som mindre värda eftersom de inte är grundade i förnuft och kunskap, de värderingar som staten i detta fall är satt att premiera?

Jag tror som sagt att det finns en kompromiss, även om jag är långt ifrån att ha hittat den perfekta sådana. De krav som jag hittills har kommit på att jag skulle ställa på ett lyckat ”förnufts- och kunskapsbaserat samhälle” ser ut så här:

  • Staten och offentliga myndigheter premierar inte någon specifik religion eller dess utövare. De rättigheter som en som beskriver sig som ”kristen” ska vara desamma som en som kallar sig ”muslim”, ”asatroende”, ”jude” eller ”pastafarian”. När det saknas förnuftiga och vetenskapliga belägg för existensen av någon av alla de tusentals gudar som människor har trott på i årtusenden så kan inte staten särbehandla troende tillhörande en viss religion. På samma sätt som vår lagstiftning håller sig icke-troende till Oden så måste den också vara icke-troende på Jehova, Allah och Flygande Spagettimonstret, tills någon av dessas existens är bevisad. Detta gör alltså staten till ”ateistisk” (i bemärkelsen att den saknar gudstro, inte att den är religionskritisk à la Dawkins, Hitchens eller Harris som vissa tror att ”ateistisk” innebär), men statens ateism ställer inga som helst krav på att alla medborgare ska vara ateister. 
  • Religionsfriheten är bibehållen och respekterad, men ej överställd yttrandefrihet eller förnuft. En person ska t.ex. kunna tro att Jesus återuppstod och få utöva de ritualer som hen finner nödvändiga (gå i kyrkan, be under vissa tider, et.c.) för att efterfölja sin religion så länge som dessa inte bryter mot samhällets lagar. Det bör också finnas krav på arbetsgivare att vara tillmötesgående vad gäller religiös utövning (bärande av slöja, ovilja att äta viss mat, firande av religiösa högtider), inom rimliga gränser. Om en kvinna som bär slöja av religiösa skäl vill jobba som t.ex. psykolog eller lärare, där det skulle kunna gå att motivera att ansiktskontakt mellan patienter/elever och psykologen/läraren är viktig så kan arbetsplatser ställa krav på kvinnan att inte bära slöja under arbetstid (se fotnot). På samma sätt som en muslimsk brandman inte ska kunna lägga ifrån sig vattenslangen när klockan slår ”bön” utan självklart bör lägga all sin energi på att släcka det brinnande huset. Även om jag tror att gudstro inte skulle vara lika vanligt i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle så skulle det inte på något sätt vara förbjudet. Det viktiga är att negativa konsekvenser av religiös utövning (eventuellt försämrad vård/utbildning för patienterna/eleverna, onödigt nedbrunna hus) begränsas enligt förnuftiga resonemang och med hjälp av vår kunskap om hur världen är beskaffad.
  • Staten och offentliga myndigheter ska premiera kunskap, vetenskap, förnuft och personlig utveckling. Om denna punkt uppfylls kommer man att få ett samhälle där invånarna tillsammans är beredda att söka ny kunskap och använda befintlig kunskap (från vetenskapen) för att agera verklighetsbaserat (ge vård istället för bön/homeopatika, stifta lagar som faktiskt gör skillnad istället för att bara följa opinionen, m.m.). En stat och myndigheter som drivs av förnuft kan också direkt se det absurda i att utvisa en homosexuell man till Irak, där islamister har mördat människor just p.g.a. homosexualitet. Att prioritera förnuft kan också innebära att  uppmuntra sina medborgare att ta reda på mer om de kognitiva bias som vinklar allas våra beslut och se till att alla får möjlighet att lära sig verktygen för kritiskt tänkande. En stat som premierar personlig utveckling skulle se till att tillhandahålla möjligheter till personlig utveckling, inte bara i form av allmän och gratis utbildning såsom i dagens Sverige, utan även verktyg för att finna sin identitet, självkänsla och att lära sig hur man kan leva ett liv som man själv känner sig lycklig med.
  • Allt ska vara möjligt att ifrågasätta, inom yttrandefrihetens gränser, utan att man ska behöva utstå hot eller förföljelse. Detta gäller bl.a., men är inte begränsat till, gudstro, vetenskapliga hypoteser och teorier, olika ideologier samt samhällets struktur. Detta är en viktig princip för att samhällets utveckling inte ska stagnera och att alla människor ska känna att deras åsikt får komma ut. Viktigt att komma ihåg där är självklart att om man har  gett sig in i leken får man leken tåla. Ett ifrågasättande kommer inte sällan att mötas av motargument och andra människors åsikter. Detta är bra och bör uppmuntras i det förnufts- och kunskapsbaserade samhället, så länge som det görs på ett resonligt sätt. Att svara ”du är en j-vla idiot” när någon frågar ”hur vet vi att Jorden faktiskt är utsatt för farliga klimatförändringar?” eller ”varför ska vi tro på att människan är släkt med apor?” är inte något som för debatten framåt eller bidrar till ett bättre samhälle. Att förfölja eller mordhota en konstnär för att han ritar en teckning på din religions profet är inte heller något som bidrar till ett bättre samhälle. Att däremot förklara varför evolutionsteorin är förnuftig att hålla för sann, eller att verbalt ifrågasätta varför konstnären medvetet förolämpar din religion är uppmuntrat.
  • Den bästa möjliga kompromissen mellan liberalism/individualism och socialism/medmänsklighet bör ständigt eftersträvas i både teori och praktik. Jag vet (eller har i alla fall väldigt goda skäl att tro) att du som läser detta också är en medveten, tänkande och kännande människa. På samma sätt som jag vill att du ska låta mig vara den människa som jag vill vara, samtidigt som jag vill ha din hjälp om jag är i nöd, så vill jag erbjuda dig samma vänlighet. För mig är det detta som är andemeningen i den s.k. ”Gyllene regeln” och det ter sig vara en princip som människor genom alla tidsåldrar och i alla kulturer har skrivit under på, i alla fall i teorin. Detta innebär att beslutsprocesser i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle inte räknar människor i volymer som herr Billström, utan att man behandlar människor som människor i såväl tanke som handling.

Allt detta låter bra och så, men hur skulle man kunna komma hit utan att göra som i Kina och aktivt motarbeta religion?

Ah, 10 miljonerkronors-frågan. Jag har ingen ”quick-fix” på detta, om någon tror sig sitta på en så får de gärna höra av sig. Jag tror dock att en början är att prata om det. Inte bara mellan människor som redan är övertygade, utan med människor som aldrig har hört talas om dessa idéer, eller med människor som rent utav kanske vill ha en statsreligion (vare sig det är kristendom eller islam). Dels för att vi inte kommer kunna få ett sådant här samhälle om det finns alltför många stora och viljestarka motståndare, men också för att det är det bästa sättet att få reda på eventuella nackdelar och motargument och därmed försöka förbättra visionen.

Jag tror också att en satsning på en skola som inte bara fokuserar på kunskap utan också ger möjlighet, uppmuntran och ledning i personlig utveckling är ett sätt att underlätta för kommande generationer att genomföra det som jag har beskrivit i detta inlägg, och än en gång förbättra de delar som behöver förbättras. Om korrekt argumentation och vetenskaplig förankring fick väga tyngre än retoriska knep och personlighet i politiken eller andra sammanhang så skulle nog många framsteg kunna göras. Om personlig utveckling skulle komma högre upp på agendan skulle nog mycket av det (nät)hat som kan ses i dagens Sverige kunna botas, om mänskliga rättigheter och medmänsklighet fick större utrymme skulle förtryck och rasism minska.

Om vi återvänder till situationen i Kina, där hela det här inlägget började, så tror jag att jag i stort delar Wangs önskan om ett mer kunskapsbaserat, förnuftigt samhälle, men jag skiljer mig i hur jag skulle vilja ta mig dit. Jag tror att förändringen till ett förnuftsbaserat samhälle är inget som kommer kunna beslutas till fullo av politiker, även om de har en viktig roll i att se till att de rätta förutsättningarna för dialog, utbildning och personlig utveckling finns för alla. Det krävs också en samhällsdebatt och en övertygelse hos väldigt stora delar av befolkningen för att allting inte bara ska bli fina ord men handlingar som sker mot människors vilja.

Vissa dagar, som idag, vaknar jag upp med en stark vilja att starta ett politiskt parti (det krävdes ”bara” ca. 281 000 röster för att passera 4%-spärren år 2010 :o) och driva igenom den här förändringen så gott som möjligt med hjälp från likasinnade. De flesta dagarna slutar det med att jag släpper tanken, idag tog jag mig i alla fall så långt som att jag skrev ett blogginlägg!

Fotnot: Jag har inte sett någon forskning eller liknande på slöjbärandets effekter på psykologer eller lärares arbete, utan tog exemplet från luften utan några rejäla belägg för det. Om någon har sådana, eller något som visar på motsatsen, får de gärna kommentera på detta inlägg. Huruvida denna effekt finns eller ej är egentligen inte viktig för resonemanget kring religionsfrihet som sådant, men jag ville bara vara tydlig med vad jag vet och vad jag inte vet. Jag vet däremot att ett hus inte släcker sig på egen hand ;)

Varför är du så skeptisk?

Publicerat 1 april, 2013 av vemvadhurvarfor
Kategorier: Alternativmedicin, Skepticism, Vetenskap

Tags: , ,

Min faster Mia skrev på Facebook att hon idag ”Ska försöka komma ihåg att läsa med mina allra mest skeptiska ögon denna källkritikens dag”. Det fick mig att tänka till och därför tänkte jag idag, den 1:a april 2013, ta tillfället i akt och syna min egna skepticism. Varför kallar jag mig skeptiker och varför är jag så skeptisk?

Min fasters råd ser nog alla lämpar sig väl för 1:a april, men jag tror att det är minst lika viktigt, om inte viktigare alla andra 364 (eller 365 på skottår) dagar om året. Aprilskämten brukar ju avslöjas under dagens gång, men alla andra dagar på året är det upp till oss själva att skilja agnarna från vetet. Read the rest of this post »

Hur hör humanism och religionskritik ihop?

Publicerat 17 mars, 2013 av vemvadhurvarfor
Kategorier: Uncategorized

Tags: ,

Jag har skrivit ett inlägg på Unga Humanisters hemsida som jag hoppas kan vara intressant även för mina ”vanliga” läsare. Det handlar om frågan ”varför är humanister så kritiska mot religion?” och jag försöker svara så gott jag kan :) In och läs! (länk)


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: