Varför vill jag ibland ta det blå pillret?

Året är (egentligen) 2199 och en datorhacker vid namn Thomas Anderson (alias: Neo) ställs inför ett val. Han har precis fått veta att Singulariteten redan har skett, att världen styrs av maskiner med en artificiell intelligens, och att maskinerna använder människornas kroppar för att utvinna energi. Under tiden lever människornas sinnen och medvetanden i en datorsimulering, ”the Matrix”, skapad för att hålla människorna glatt ovetande om verkligheten. Neos val går ut på att välja ett av två piller. Väljer han det blåa så glömmer han allt det han just har fått veta och får fortsätta sitt liv som datahacker i ”the Matrix”. Väljer han det röda pillret får han följa med Morpheus, ledaren för människornas motståndsrörelse mot maskinerna, och ta upp kampen för att befria människorna.

Men hur relaterar den här episka filmscenen till mitt liv? Jag har väl inte träffat Morpheus? Nej, det har jag inte. Men för cirka tre år sedan, en vacker sommardag mellan andra och tredje ring på gymnasiet, fick jag faktiskt insikt i en helt ny värld. Det började med att jag ville utforska podcastfunktionen i min iPod nano och fortsatte med att jag laddade ner ett avsnitt av ”the Skeptic’s Guide to the Universe” (SGU), mest för att de hade en referens till ”Liftarens Guide till Galaxen”-böckerna i sitt namn. Utan att veta det hade jag, på ett sätt, valt det röda pillret.

Efter några avsnitt insåg jag att de som gjorde SGU var ganska mycket som mig. De fascinerades av nya vetenskapliga framsteg, de irriterades över människor som hade fel och de gjorde sitt allra yttersta för att alltid ha en så verklighetstrogen bild av hur världen egentligen är. Hur förlösande det än kändes att få lyssna på människor som tänkte ungefär som mig och att få veta att det fanns en hel community av människor som gör sitt bästa för att tänka rationellt, så finns det ändå en klar nackdel med skepticismen. Man ser de fallande gröna tecknena. Man ser ”the Matrix”.

Gradvis lär man sig mer och mer om hur människor kan lura både sig själv och andra. Man ser hur politiker i debatter vrider och vänder på statistik och målar upp halmgubbar för att deras ideologi ska låta bättre än motståndarens. Detta, och mycket mer, gör att i alla fall jag ibland tappar tilltron på vårt politiska system (se exempel 1). Man ser hur homeopater och andra utövare av alternativmedicin orsakar oerhört mycket onödigt lidande för egen vinning, oavsett om de själva tror på sina behandlingsmetoder eller bara mjölkar personer i nöd på pengar (2, 3). Man blir medveten om ”faith healers” och medium som utan att tänka sig för kan förstöra andra människors liv på grund av falskt hopp eller falska besked (4, 5). Är man dessutom, som mig, intresserad av hur människor fungerar så lär man sig till exempel om Stanley Milgrams experiment (6) och förstår att om bara förutsättningarna är de rätta så kan vem som helst tänka sig att döda en annan, oskyldig människa. Man uppmärksammas och uppmärksammar sig själv på alla onödiga, värdelösa och horribla saker som sker för att personer tror på en eller flera gudar och har ett problem med att andra inte tror på samma gud som dem (7). Jag har många fler exempel som jag skulle kunna ta upp, men pga inläggets begynnande längdproblem och för min egna sinnesstämnings skull slutar jag här.

Exempel:

1: I partiledardebatten 6/5 2012 diskuterade Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfvén (S) om hur statsminister Reinfeldts politik hade påverkat arbetslösheten i Sverige. Medan Löfvén pratade om en procentuell höjning av arbetslösheten så hävdade Reinfeldt att sysselsättningen har ökat med 300’000 jobb sedan 2006 (när Reinfeldt blev statsminister). Bägge har rätt enligt sina egna villkor, men debatten kommer ingen vart och väljarna blev inte klokare på någonting. Istället för att partiledarna faktiskt vill försöka reda ut vad som är skillnaderna mellan respektive partis politik så slutar debatterna ofta i halmgubbar (”Socialdemokraterna är bara ett bidragsparti”, ”Moderaternas politik gör bara så att folk utförsäkras”). Varför då? Jo, för att vilka som får styra landet bestäms inte efter hur bra deras politik egentligen kommer att fungera, utan vem som lyckas övertyga flest väljare om att de har rätt. Vidare känner jag en stor frustration över att rent utav omoraliska ideologier som nazism vinner makt på nuvarande regeringars misslyckanden och börjar till och med ifrågasätta om demokrati verkligen är det bästa sättet att styra ett land på, när populistiska partier som inte egentligen har någon bra idé utan bara kommer med populära förslag kan få sådan makt som de börjar få (se exempelvis valet i Grekland där ett nynazistiskt parti kom in i parlamentet, troligen pga missnöjesröster). Ytterligare en nagel i ögat på mig är att vissa studier (exempel) visar att vädret på valdagen påverkar valdeltagandet i USA och att dåligt väder verkar gynna republikanerna. Tumregeln som forskarna i studien länkad ovan fann var att valdeltagandet sjönk med 1 % per tum regn som föll på valdagen. Varje tum regn gav också republikanerna en fördel på i snitt 2,5 %! I studien skriver man bl.a. på sida 660 att Al Gore kan ha förlorat presidentvalet 2000 pga dåligt väder i Florida (där valresultatet var väldigt jämnt). Hur hade världen sett ut om Gore hade kommit till makten istället för George Bush Jr.?

2: Se till exempel de här hjärtskärande breven från Penelope Dingle (skriver som Penelope Brown), en australiensisk kvinna som hade drabbats av tjocktarmscancer. Hennes homeopat avrådde henne från att gå med på ”skolmedicinens” behandlingar  och krävde istället full tillit från Penelope för att hennes homeopatiska behandling skulle fungera. Detta ledde till att Penelope bl.a. fick genomgå en onödig hysterektomi, cancern spred sig onödigt mycket och Penelope avled till slut, trots att hennes diagnos vid upptäckten av cancer hade varit god om hon hade fått normal behandling.

3: Stanislaw Burzynski driver en klinik i Houston, Texas, där han behandlar ”utför kliniska studier” på patienter med cancer med hjälp av s.k. antineoplastoner, som inte har någon bevisad effekt mot cancer. I många fall är det patienter där andra läkare har konstaterat att diagnosen tyvärr är väldigt dålig och att patienten inte har länge kvar att leva. De drabbade eller deras familjer hittar då Burzynskis klinik på internet och börjar samla pengar. Burzynski ska nämligen ha summor runt 100’000 dollar och uppåt för att behandla ”utföra kliniska studier” på de drabbade patienterna. Anledningen till att jag skriver ”utför kliniska studier” är att antineoplastonerna inte är godkända för behandling utav cancer. Det enda sättet som Burzynski får fortsätta på är genom att utföra studier, men han har hållit på med antineoplastonerna sedan 1970-talet utan att få några anmärkningsvärda resultat! Det anses ofta oetiskt att försökspersoner i kliniska studier ska behöva betala för att gå med i studier, men att föräldrar vars barn har drabbats av cancer dessutom ska behöva dra ihop 100’000 dollar för att barnet ska kunna få en behandling som inte har bevisad effekt är för mig avskyvärt! När bloggare började kritisera Burzynskis klinik försökte han inte möta kritiken, han skickade en falsk advokat på bloggarna som försökte hota dem till tystnad…

4. Healern Peter Popoff blev avslöjad utav James Randi och hans team under 80-talet för att ha använt en teknik liknande ”hot reading” under sina framföranden. Innan showen började så var Popoffs fru ute i lobbyn och pratade med besökare, utan att hon sa att hon var fru till Popoff. Under showen pratade hon sedan med sin make via en hörselsnäcka à la FBI och berättade olika detaljer om de som Popoff tog upp från publiken. De hade bland annat en teknik där de innan showen gav en rullstol till en person som hade svårt att gå (men kunde gå) och sedan berättade hustrun för Peter var den personen satt och han ”healade” personen så att hen kunde gå igen! James Randi beskriver längre ned i krönikan om en stackars pojke med alldeles krokiga ben som behövde kryckor för att gå. Hans familj hade sparat ihop alla pengar de kunde för att åka på Popoffs shower. När Randi träffade pojken hade de precis besökt deras femte show, efter att ha åkt bil i åtta timmar enkelväg, och inte heller nu hade Popoff valt att ”heala” just den här pojken. Den här showen var den sista pojken skulle åka på, familjen hade nu slut på pengar och kunde inte hålla på längre. När Randi hade pratat klart med pojken så gick han med tårar i ögonen, såsom hela hans familj, till familjens slitna gamla bil och begav sig hem efter att än en gång ha misslyckats med att få pojken ”healad”. Om Popoff saknar healingförmåga, vilket alla bevis tyder på, så kan man nog ge sig den på att detta inte är den enda familj vars hopp, ekonomi och energi som han har förstört.

5. Att känna till det påstådda mediumet Sylvia Brownes ”track record” får mig nästan bara att vilja spy. Bland hennes ”bedrifter” finns att säga till anhöriga och/eller föräldrar vars barn är försvunna att:

• Det sex år gamla barnet fortfarande lever, men har sålts som slav till Japan, när det i verkligheten visar sig att barnet (Opal Jennings) blev kidnappad och till slut mördad av en pedofil.
• Barnet (Holly Krewson) lever, men är i Kalifornien, går på droger och jobbar som dansare på en ”adult entertainment night club”, när Holly egentligen mördades sex år innan Sylvia Browne kom i kontakt med föräldrarna, hennes kropp blev liggande på bårhuset i tio år. Hollys föräldrar gjorde flera misslyckade resor till Los Angeles för att leta efter deras dotter, tills modern dog av en aneurysm (sprucket blodkärl som leder till inre blödning).
• Det mest berömda fallet (Shawn Hornbeck), där Sylvia berättade för Shawns föräldrar att deras son var död, när han några år senare hittades, vid liv!

Detta, och mycket mer, gör Browne samtidigt som hon kan ta betalt flera hundra dollar för 20 minuters samtal med henne. Trots att hon gång, på gång, på gång, visar sig ha fel.

6. Stanley Milgram ville på 70-talet, i svallvågorna av nazisternas hemska beteende under andra världskriget, testa hur lätt människor påverkas av auktoriteter. En försöksperson och en skådespelare ”lottades” till att vara ”lärare” eller ”elev” i en studie som försökspersonen trodde handlade om betingning och inlärning. Försökspersonen lottades alltid till att spela ”lärare”. ”Eleven” (som visste vad som egentligen skulle ske) sattes i ett rum och fick göra olika minnesövningar. När ”eleven” gjorde fel skulle ”Läraren” straffa ”eleven” genom att, från ett separat rum och utan att se ”eleven”, trycka på en knapp och ge ”eleven” elektriska stötar. Ju fler fel ”eleven” gjorde, desto starkare stötar skulle administreras. Till slut hade ”eleven” gjort så många fel att ”läraren” skulle ge stötar som hen innan experimentet hade fått veta var dödliga, eller i alla fall väldigt skadliga.

Om Milgram själv stod i rummet med försökspersonen och uppmanade denne att fortsätta med experimentet så fortsatte de allra flesta (ca 65 %) att administrera stötar, även efter att ”eleven” hade tystnat efter en lång tids smärtsamt skrikande. Milgrams experiment visar, med oönskad tydlighet, hur vem som helst av oss skulle kunna göra hemska saker om vi utsattes för fel förhållanden. Ett förslag till förklaring är att denna egenskap har en evolutionär bakgrund. Man kan tänka sig att en grupp vars medlemmar kunde acceptera att någon tog kommando i en grupp hade mycket större chans att överleva och klara sig än en grupp där interna stridigheter tog över. Milgram själv menade att människorna i hans försök blev ”agenter”, de ansåg sig inte skyldiga för sina handlingar eftersom det var någon annan som hade uppmanat dem. De fokuserade bara på deras uppgift och att fullfölja studien som de trodde att de var med i.

7. Se mitt tidigare inlägg ”Vad tycker en skeptiker och icke-troende och gudstro och religion?”

Slutsats:

Jag, precis som många andra, lever nog i hopp om en utopi. I min utopi skulle saker som kunskap, ärlighet, medmänsklighet och självinsikt vara egenskaper som premierades. Att ha en dröm tror jag i mångt och mycket är bra. Det ger en något att sträva emot, det ger en något att känna engagemang för och det gör att livet känns meningsfullt. Problemet med dessa utopidrömmar är ju tyvärr att de sällan blir sanna (eller så bra som man har tänkt sig).

Som skeptiker får man väldigt mycket. Man får en djupare förståelse för hur verkligheten egentligen ser ut. Man har ett intresse där man lär sig oerhört många olika saker, mycket av vilket man kan använda i det vardagliga livet. Man får känna sig stolt när ens vän frågar ”Varför har du så sällan fel?”. Man får känna sig som en del av en community och känna att man kämpar för en bra sak när man sprider skepticismens budskap.

Men, det kommer till ett pris. Och ibland, bara ibland, önskar jag att jag hade tagit det blå pillret och levt kvar i den där snälla världen som var allt jag kände till innan den där sommardagen.