Vi måste hjälpa folk att få en korrekt världsbild och att hantera födelse, åldrande, sjukdom och död på ett vetenskapligt sätt, liksom frågan om tur och otur, säger han till tidningen [Study Times, min anm.], som ges ut av partiet och riktar sig till blivande statsfunktionärer.
Men vi måste inse att det är en lång process, och vi måste vara tålmodiga. Religion har funnits under lång tid, och om vi försöker forcera fram resultat kan det få motsatt effekt, tror Wang
Så citerades Wang Zuoan, chefen för den statliga kinesiska myndigheten för religionsfrågor, för en vecka sedan i Dagens Nyheter (”Kina vill bannlysa vidskepelse”, 21/4). Detta citat, och framförallt artikeln från Reuters som DN:s artikel baserades på (”China says aims to banish superstition, promote knowledge”, 21/4), fick mig att tänka till. I grund och botten så håller jag med Wang i det som han säger, men det finns något som skapar en obekväm känsla hos mig. Kan en stat verkligen gå ut och säga att man skulle vilja bli av med religion i samhället, även om man i det här fallet inte sätter upp några konkreta mål eller tidsplaner av typen ”100% ateister år 2040”? Men å andra sidan, är inte det här vad jag vill åstadkomma, ett samhälle där kunskap och förnuft premieras framför okritiskt och dogmatiskt tänkande? Där alternativmedicinare inte tillåts leda människor bort ifrån den vård som de egentligen behöver och där gudsbaserade argument inte ges mer legitimitet i samhällsdebatten än argument baserade på det Flygande Spaghettimonstrets (påstådda) vilja?
Den ”humanistiska Simon” i min hjärna blir med andra ord lätt drömsk i blicken av att mellan raderna kunna läsa ”upplysning, kunskap och uppmuntran till ett förnuftsbaserat leverne till folket!” i citatet från Wang. Han (humanist-Simon) fortsätter sedan: ”Det samhälle som Wang beskriver skulle kunna vara en väg till att allmänheten litar mer på vetenskapsmän, läkare och psykologer än på konspirationsteoretiker, alternativmedicinare och självhjälpsgurus. Medium skulle inte längre kunna lura (oavsett vad de själva tror att de gör) andra på pengar, utan människor som vill ha stöd i sin vardag skulle gå till terapeuter, filosofiska praktiker eller sina vänner. Vi skulle slippa epidemier liknande den i Swansea där över 800 människor har fått mässlingen (en potentiellt dödlig sjukdom!) för att de inte är vaccinerade, till följd av vaccinrädslan efter Andrew Wakefields numera tillbakadragna och motbevisade studie från 1998. Inte backar du väl från upplysningsidealet bara för att det låter lite totalitärt när det kommer från Kina?”. Men det är inte riktigt så enkelt…
I den andra ringhörnan av min hjärna har vi nämligen den ”politiskt korrekta Simon” som ropar ”Tänk på religionsfriheten! Det är inte politikers uppgift att bestämma vad folket ska tro eller inte tro på! Kommunistpartiet har ju till och med drivit en kampanj mot att muslimer i Xianjiang fastar under Ramadan, någon måtta får det vara! De kristna bygger kyrkor under jorden i Kina för att regimen inte ska störa dem! 100 miljoner kineser (enligt de troligen låga officiella siffrorna) lider redan nu av precis den upplevda frånstötningen och diskrimineringen som du kämpar emot i humanismens namn när det kommer till ateister och de som inte delar statsreligionen i officiellt eller inofficiellt religiösa länder! Detta är galenskap!”
Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska tycka i denna fråga. Å ena sidan delar jag Wangs önskan om ett vetenskapligt upplyst samhälle där vidskepelse och religion inte styr människors liv och beslut, å andra sidan har jag en röst som ropar ”brott emot de mänskliga rättigheterna! Staten ska inte lägga sig i människors personliga trosuppfattningar!”. Men jag anar att det borde finnas en kompromiss att hitta här någonstans. Och jag tror också att det kan vara bland de allra viktigaste kompromisserna som det moderna samhället står inför att behöva finna. Att människor tror på gud(ar) idag och att det kommer att finnas troende människor även i framtiden känns inte som ett kontroversiellt påstående för mig. Detta är något som vi måste leva med och arbeta med, inte mot. Frågan, tror jag, är hur vi gör så att alla känner sig välkomna i samhället men att staten fortfarande ska kunna vila på en förnufts- och kunskapsbaserad grund. Problemet är ju att då bör t.ex. undervisningen i skolan vara strikt icke-konfessionell och vila på vetenskaplig grund, och hur kan vi göra detta utan att människor ska känna att deras trosuppfattning inte förminskas av staten? Kan vi ha ett samhälle där staten, skolväsendet och samhällsdebatten styrs utan inflytande av gudar eller vidskepelse men där kristna, muslimer och judar, såväl som människor som tror på ”normala spöken och andar”, alternativmedicinska metoder eller vidskepelse? Eller vill vi ha ett samhälle där dessa trosuppfattnignar ses som mindre värda eftersom de inte är grundade i förnuft och kunskap, de värderingar som staten i detta fall är satt att premiera?
Jag tror som sagt att det finns en kompromiss, även om jag är långt ifrån att ha hittat den perfekta sådana. De krav som jag hittills har kommit på att jag skulle ställa på ett lyckat ”förnufts- och kunskapsbaserat samhälle” ser ut så här:
- Staten och offentliga myndigheter premierar inte någon specifik religion eller dess utövare. De rättigheter som en som beskriver sig som ”kristen” ska vara desamma som en som kallar sig ”muslim”, ”asatroende”, ”jude” eller ”pastafarian”. När det saknas förnuftiga och vetenskapliga belägg för existensen av någon av alla de tusentals gudar som människor har trott på i årtusenden så kan inte staten särbehandla troende tillhörande en viss religion. På samma sätt som vår lagstiftning håller sig icke-troende till Oden så måste den också vara icke-troende på Jehova, Allah och Flygande Spagettimonstret, tills någon av dessas existens är bevisad. Detta gör alltså staten till ”ateistisk” (i bemärkelsen att den saknar gudstro, inte att den är religionskritisk à la Dawkins, Hitchens eller Harris som vissa tror att ”ateistisk” innebär), men statens ateism ställer inga som helst krav på att alla medborgare ska vara ateister.
- Religionsfriheten är bibehållen och respekterad, men ej överställd yttrandefrihet eller förnuft. En person ska t.ex. kunna tro att Jesus återuppstod och få utöva de ritualer som hen finner nödvändiga (gå i kyrkan, be under vissa tider, et.c.) för att efterfölja sin religion så länge som dessa inte bryter mot samhällets lagar. Det bör också finnas krav på arbetsgivare att vara tillmötesgående vad gäller religiös utövning (bärande av slöja, ovilja att äta viss mat, firande av religiösa högtider), inom rimliga gränser. Om en kvinna som bär slöja av religiösa skäl vill jobba som t.ex. psykolog eller lärare, där det skulle kunna gå att motivera att ansiktskontakt mellan patienter/elever och psykologen/läraren är viktig så kan arbetsplatser ställa krav på kvinnan att inte bära slöja under arbetstid (se fotnot). På samma sätt som en muslimsk brandman inte ska kunna lägga ifrån sig vattenslangen när klockan slår ”bön” utan självklart bör lägga all sin energi på att släcka det brinnande huset. Även om jag tror att gudstro inte skulle vara lika vanligt i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle så skulle det inte på något sätt vara förbjudet. Det viktiga är att negativa konsekvenser av religiös utövning (eventuellt försämrad vård/utbildning för patienterna/eleverna, onödigt nedbrunna hus) begränsas enligt förnuftiga resonemang och med hjälp av vår kunskap om hur världen är beskaffad.
- Staten och offentliga myndigheter ska premiera kunskap, vetenskap, förnuft och personlig utveckling. Om denna punkt uppfylls kommer man att få ett samhälle där invånarna tillsammans är beredda att söka ny kunskap och använda befintlig kunskap (från vetenskapen) för att agera verklighetsbaserat (ge vård istället för bön/homeopatika, stifta lagar som faktiskt gör skillnad istället för att bara följa opinionen, m.m.). En stat och myndigheter som drivs av förnuft kan också direkt se det absurda i att utvisa en homosexuell man till Irak, där islamister har mördat människor just p.g.a. homosexualitet. Att prioritera förnuft kan också innebära att uppmuntra sina medborgare att ta reda på mer om de kognitiva bias som vinklar allas våra beslut och se till att alla får möjlighet att lära sig verktygen för kritiskt tänkande. En stat som premierar personlig utveckling skulle se till att tillhandahålla möjligheter till personlig utveckling, inte bara i form av allmän och gratis utbildning såsom i dagens Sverige, utan även verktyg för att finna sin identitet, självkänsla och att lära sig hur man kan leva ett liv som man själv känner sig lycklig med.
- Allt ska vara möjligt att ifrågasätta, inom yttrandefrihetens gränser, utan att man ska behöva utstå hot eller förföljelse. Detta gäller bl.a., men är inte begränsat till, gudstro, vetenskapliga hypoteser och teorier, olika ideologier samt samhällets struktur. Detta är en viktig princip för att samhällets utveckling inte ska stagnera och att alla människor ska känna att deras åsikt får komma ut. Viktigt att komma ihåg där är självklart att om man har gett sig in i leken får man leken tåla. Ett ifrågasättande kommer inte sällan att mötas av motargument och andra människors åsikter. Detta är bra och bör uppmuntras i det förnufts- och kunskapsbaserade samhället, så länge som det görs på ett resonligt sätt. Att svara ”du är en j-vla idiot” när någon frågar ”hur vet vi att Jorden faktiskt är utsatt för farliga klimatförändringar?” eller ”varför ska vi tro på att människan är släkt med apor?” är inte något som för debatten framåt eller bidrar till ett bättre samhälle. Att förfölja eller mordhota en konstnär för att han ritar en teckning på din religions profet är inte heller något som bidrar till ett bättre samhälle. Att däremot förklara varför evolutionsteorin är förnuftig att hålla för sann, eller att verbalt ifrågasätta varför konstnären medvetet förolämpar din religion är uppmuntrat.
- Den bästa möjliga kompromissen mellan liberalism/individualism och socialism/medmänsklighet bör ständigt eftersträvas i både teori och praktik. Jag vet (eller har i alla fall väldigt goda skäl att tro) att du som läser detta också är en medveten, tänkande och kännande människa. På samma sätt som jag vill att du ska låta mig vara den människa som jag vill vara, samtidigt som jag vill ha din hjälp om jag är i nöd, så vill jag erbjuda dig samma vänlighet. För mig är det detta som är andemeningen i den s.k. ”Gyllene regeln” och det ter sig vara en princip som människor genom alla tidsåldrar och i alla kulturer har skrivit under på, i alla fall i teorin. Detta innebär att beslutsprocesser i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle inte räknar människor i volymer som herr Billström, utan att man behandlar människor som människor i såväl tanke som handling.
Allt detta låter bra och så, men hur skulle man kunna komma hit utan att göra som i Kina och aktivt motarbeta religion?
Ah, 10 miljonerkronors-frågan. Jag har ingen ”quick-fix” på detta, om någon tror sig sitta på en så får de gärna höra av sig. Jag tror dock att en början är att prata om det. Inte bara mellan människor som redan är övertygade, utan med människor som aldrig har hört talas om dessa idéer, eller med människor som rent utav kanske vill ha en statsreligion (vare sig det är kristendom eller islam). Dels för att vi inte kommer kunna få ett sådant här samhälle om det finns alltför många stora och viljestarka motståndare, men också för att det är det bästa sättet att få reda på eventuella nackdelar och motargument och därmed försöka förbättra visionen.
Jag tror också att en satsning på en skola som inte bara fokuserar på kunskap utan också ger möjlighet, uppmuntran och ledning i personlig utveckling är ett sätt att underlätta för kommande generationer att genomföra det som jag har beskrivit i detta inlägg, och än en gång förbättra de delar som behöver förbättras. Om korrekt argumentation och vetenskaplig förankring fick väga tyngre än retoriska knep och personlighet i politiken eller andra sammanhang så skulle nog många framsteg kunna göras. Om personlig utveckling skulle komma högre upp på agendan skulle nog mycket av det (nät)hat som kan ses i dagens Sverige kunna botas, om mänskliga rättigheter och medmänsklighet fick större utrymme skulle förtryck och rasism minska.
Om vi återvänder till situationen i Kina, där hela det här inlägget började, så tror jag att jag i stort delar Wangs önskan om ett mer kunskapsbaserat, förnuftigt samhälle, men jag skiljer mig i hur jag skulle vilja ta mig dit. Jag tror att förändringen till ett förnuftsbaserat samhälle är inget som kommer kunna beslutas till fullo av politiker, även om de har en viktig roll i att se till att de rätta förutsättningarna för dialog, utbildning och personlig utveckling finns för alla. Det krävs också en samhällsdebatt och en övertygelse hos väldigt stora delar av befolkningen för att allting inte bara ska bli fina ord men handlingar som sker mot människors vilja.
Vissa dagar, som idag, vaknar jag upp med en stark vilja att starta ett politiskt parti (det krävdes ”bara” ca. 281 000 röster för att passera 4%-spärren år 2010 :o) och driva igenom den här förändringen så gott som möjligt med hjälp från likasinnade. De flesta dagarna slutar det med att jag släpper tanken, idag tog jag mig i alla fall så långt som att jag skrev ett blogginlägg!
Fotnot: Jag har inte sett någon forskning eller liknande på slöjbärandets effekter på psykologer eller lärares arbete, utan tog exemplet från luften utan några rejäla belägg för det. Om någon har sådana, eller något som visar på motsatsen, får de gärna kommentera på detta inlägg. Huruvida denna effekt finns eller ej är egentligen inte viktig för resonemanget kring religionsfrihet som sådant, men jag ville bara vara tydlig med vad jag vet och vad jag inte vet. Jag vet däremot att ett hus inte släcker sig på egen hand 😉
vemvadhurvarfor 