Varför är du så skeptisk?

Min faster Mia skrev på Facebook att hon idag ”Ska försöka komma ihåg att läsa med mina allra mest skeptiska ögon denna källkritikens dag”. Det fick mig att tänka till och därför tänkte jag idag, den 1:a april 2013, ta tillfället i akt och syna min egna skepticism. Varför kallar jag mig skeptiker och varför är jag så skeptisk?

Min fasters råd ser nog alla lämpar sig väl för 1:a april, men jag tror att det är minst lika viktigt, om inte viktigare alla andra 364 (eller 365 på skottår) dagar om året. Aprilskämten brukar ju avslöjas under dagens gång, men alla andra dagar på året är det upp till oss själva att skilja agnarna från vetet.

Varför behövs skeptiker?

Som skeptiker (i det här inlägget, såväl som överallt annars i bloggen syfter ”skeptiker” till termen ”vetenskaplig skeptiker”, inte till att någon exempelvis är skeptisk mot vacciner) kan man få höra att man bara är ute efter att förstöra för alla andra. När man har invändningar mot alternativmedicin så får man kanske till svar ”men det fungerar för mig”, eller ”bara för att det inte kan bevisas vetenskapligt så betyder inte det att det inte fungerar”. Och det är klart, om någon väljer att ta homeopatiska läkemedel för att lindra sin sömnbrist så är de enda påverkade parterna den personens numera lättare plånbok, personens möjliga bättring p.g.a. placebo, samt ”läkemedelbolagets” numera fetare bankkonto.

Det finns dock tillfällen när individens oinformerade beslut har möjlighet att påverka hela samhället, och till slut bli en fråga på liv och död för någon helt annan. DN rapporterar i den här artikeln (som en följd av det här inslaget i SVT:s rapport) att bara lite mer än var tredje svensk (36 %) skulle vaccinera sig vid ett stort influensahot, för mig rent utav skrämmande siffror. (Kopplingarna vaccin-autism och vaccin-narkolepsi tar jag gärna upp i ett annat inlägg i bloggen, lämna kommentar på det här inlägget om du vill se det)

Vad är det då som skiljer en individs val att inte vaccinera sig, mot att lägga pengar på homeopati? Givet att i exemplet sömnbrist kan skada åsamkas människor runtomkring om personen t.ex. kör bil trött, men den direkta risken att påverka andra är betydligt större med influensan (att ta homeopatiska läkemedel mot sömnbristen vore väl i och för sig inte det mest effektiva sättet att bli av med den!).

I normalfallet kan man tycka att alla som vill kan väl vaccinera sig och sen kan de som inte vill vaccinera sig få ta risken att bli sängliggande i några dagar? Om det vore så enkelt så skulle jag hålla med, även om jag skulle tycka att det var tråkigt att folk inte litade på sjukvården och den medicinska vetenskapen. Men det finns faktiskt fall där det inte är varje individs val att vaccinera sig. Jag har personligen en vän som är allergisk mot äggproteiner, vilket gjorde att han inte kunde vaccinera sig mot svininfluensan 2009 (H1N1) eftersom vaccinet innehöll just äggproteiner. H1N1 slog hårdast mot ungdomar så var han direkt i riskzonen för att bli smittad och kanske rejält sjuk, som en följd av att människor runt om honom inte hade vaccinerat sig!

Även om han personligen inte kunde vaccinera sig skyddas han av det som kallas för ”herd immunity” (eller ”community immunity” som jag tycker rullar väldigt fint från tungan). Herd immunity innebär kort att om en viss andel av en population är vaccinerade eller på annat sätt resistenta mot en specifik smitta, kommer detta hindra smittan från att skapa längre ”smittokedjor”, som till slut skapar en epidemi.

Motvilligheten till vaccinering drabbar inte bara sådana”specialfall” som jag nämnde ovan. Främst i USA har sjukdomar som mässling och röda hund börjat spridas i städer där fler och fler föräldrar väljer att neka sina barn vaccinering mot just dessa sjukdomar. I dessa fall har områdets ”herd immunity” fallit under gränsvärdet, och smittan hinner spridas innan viruset dör ut. Även här kan det väl knappast sägas vara barnen som själva väljer att ta risken att drabbas av dessa sjukdomar?

Det är här som skeptiker behövs! De som är redo att göra det där lilla extra för att prata med våra närmaste om varför det är viktigt att vaccinera sig, och att prata om hur riskerna med vaccin överdrivs kraftfullt både i media och på internet i allmänhet.

P.S. Än en gång, om någon läsare, till och med bara en av er, vill ha en redogörelse för hur säkra/osäkra vacciner är med tanke på exempelvis autism eller narkolepsi, lämna en kommentar och säg det! I så fall kommer det ett inlägg om det också inom kort. Kommentera gärna i annat fall också 🙂

[Uppdatering: För den som vill läsa mer om H1N1, vaccinet Pandemrix et.c. rekommenderas det här inlägget från barnläkaren Mats Reimer väldigt starkt!]

[Uppdatering 2: Nu finns även ett inlägg om kopplingen mellan mässling/påssjuka/röda hund-vaccin och autism här]

[Uppdatering 3: Ett tredje inlägg i min miniserie på vaccin finns här, som handlar om sambandet mellan svininfluensavaccinet Pandemrix och narkolepsi]

Vad är placeboeffekten?

Ett återkommande koncept när man pratar om medicinsk forskning och alternativmedicin är den så kallade ”placeboeffekten”. Frågan för mitt första riktiga inlägg blir därför, som rubriken avslöjar: Vad är placeboeffekten?

Placeboeffekten innebär att en behandling eller medicin har en (ofta smärtlindrande) effekt, även fast behandlingen eller medicinen rent fysiologiskt inte har en direkt påverkan på den bakomliggande åkomman. Hos de allra flesta människor upplevs med andra ord en smärtlindrande effekt bara av att man tror att man gör något som kommer att lindra smärtan. Inom vetenskaplig forskning används ofta ett sockerpiller eller liknande som placebomedel, med andra ord ges en grupp av försökspersoner den medicin man undersöker och den andra gruppen får sockerpiller.

Jag har personligen upplevt placeboeffekten när jag var elva år gammal. Under den här tiden var jag väldigt aktiv, och spelade både fotboll, innebandy och framförallt ishockey. Helt plötsligt en dag så började mitt hjärta klappa mycket hårdare än det brukade när jag idrottade, samtidigt som det kändes som om någon stack en kniv genom min bröstkorg, med hjälp av en tung, tryckande sten. Självklart uppsökte jag sjukvården och fick efter 45 minuters läkarbesök en receptfri typ av tablett som jag skulle testa att ta innan jag tränade. Nästa hockeyträning tog jag en sådan tablett innan, och helt plötsligt kunde jag spela igen! Något som jag senare skulle upptäcka var ren placebo, tabletterna jag hade fått var mot sura uppstötningar :O Efter ett par träningar började smärtan komma tillbaka, och tabletterna hade tappat sin placeboverkan. Ett nytt besök på sjukhuset hos en hjärtspecialist, som gjorde alla möjliga tester och till slut kom till slutsatsen att min kondition var det inget fel på, däremot var jag inne i en oerhörd växtperiod där mina revben behövde vinkla om sig, för att bli mer ”vuxna”. (Även om personliga anekdoter inte bevisar någonting, ville jag helt enkelt påpeka att man inte på något sätt behöver vara ”lättlurad” eller speciellt ”mottaglig” för att få en placeboeffekt, som jag kommer berätta är det en högst naturlig reaktion!)

Placeboeffekten bör ses som en blandning av psykosociala effekter och fysiologiska verkningsmekanismer. Om både du och människor i din omgivning förväntar sig att en behandling ska fungera, så ökar chansen att det ska upplevas som att den faktiskt fungerar. Samtidigt finns det rena kemiska processer genom vilken våra nervsystem kan lura oss till att uppleva mindre smärta än vad vi egentligen borde.

Hjärnan kan, genom kända mekanismer, modulera och ändra de smärtsignaler som kommer från receptorer i huden och inne i resten av kroppen. Hjärnan kan med andra ord välja hur stor vikt den lägger vid olika delar av den information som ständigt når den från kroppens alla delar. I fallet med smärta så använder hjärnan en grupp ämnen som är kroppens motsvarighet till morfin, endogena (kroppsegna) opioider. Dessa består av endorfiner, enkefaliner och dynorfiner. Vad som kan hända vid en placeboeffekt (det finns flera typer av placebo!) är att hjärnan skickar ut dessa ämnen på synapser (där nervimpulser går från en cell till nästa) mellan känselnervceller och de nervceller som ska skicka vidare smärtsignalen upp till hjärnan.

1978 upptäckte en forskargrupp att denna typ av placeboeffekt kan tas bort om man tillför ett ämne, naloxen, som blockerar de endogena opioiderna. Hos de patienter som behandlades med både placebobehandling och fick naloxen så observerades ingen placeboeffekt! Naloxenet hindrade helt enkelt hjärnan från att modifiera de inkommande signalerna. Efterföljande studier har även bekräftat dessa resultat. För den som vill läsa mer finns den här (något tekniska) artikeln.

Placeboeffekten används ofta som en förklaring till varför alternativmedicinska metoder som exempelvis homeopati kan ha en smärtlindrande eller symptomlindrande effekt, utan att för den delen själva innehålla något aktivt ämne. Något som självklart kommer att återbesökas i ett senare inlägg!