Archive for the ‘Medicin’ category

Hur ska man hantera alla hälsoråd?

2 augusti, 2013

En bekant till mig undrade via Facebook hur hennes vänner ställer sig till alla hälsoråd som kommer från olika håll, speciellt kopplat till dagens nygamla debatt kring LCHF-dieter och eventuella hälsorisker. Jag skrev en kommentar som, vilket alla ni som har läst några inlägg här på bloggen kan lista ut, blev i det längsta laget. Jag kände att frågorna som ställdes i den ursprungliga statusen troligtvis inte är helt ovanliga och vill därför dela statusen, och min kommentar, även utanför min Facebookkrets. Så, här har ni det, statusen först:

Det är väldigt mkt fortsatt debatt om hur vi egentligen bör äta för att må bra och kunna leva ett hälsosamt liv. Personligen tycker jag ofta man blandar äpplen och päron, vilket inte gör det lättare för den normalbegåvade att begripa… Hur påverkas ni av de ständiga larmen, de motstridiga kostråden och de olika ”fakta” som förs fram? Min ståndpunkt är att var och en får tro och göra som den vill, och att den som lever får se… Det är så komplext att jag tror ingen i slutändan på enskild individnivå kan gardera sig eller säkert veta vad som leder till vad. Man får nog känna efter hur man mår helt enkelt och vara uppmärksam på sin egen kropps sätt att reagera?

Och här följer min kommentar: ”Det är helt klart så att statistiska fynd och tendenser är svåra (läs: omöjliga) att tillämpa med 100% säkerhet på individen om nu inte sambandet mellan orsak och effekt är just 100%. Någon som inte röker kan få lungcancer vid 65 och dö något år senare, medan någon som röker två paket om dagen från 15 års ålder kan leva till 95 utan lungcancer. Detta är dock bägge två väldigt extrema fall, kopplingen rökning/lungcancer är väldigt stark (90% av lungcancerpatienterna är storrökare, enligt Cancercentrum: http://www.cancercentrum.se/sv/vast/Patientprocesser/lungcancer/Process-och-organisation/). De allra, allra flesta som inte röker lever förbi 65 utan att drabbas av lungcancer, medan samma siffra hos rökare är betydligt lägre. Om du röker eller inte avgör vilken av grupperna som du hamnar i, rökarna som har hög risk att drabbas av lungcancer eller icke-rökarna som har låg risk att drabbas av lungcancer. Detta är verkligheten, så fungerar rökning/lungcancer-sambandet.

Nu verkar det som att en del forskare är oroade över att evidensen pekar på att LCHF-dieten också för med sig ökad risk för vissa sjukdomar. Hur starkt sambandet är vet jag inte om det finns säkra siffror på ännu. jag är inte påläst nog för att peka med hela handen och säga ”ni borde alla göra så”, men jag tror att man gör sig själv en tjänst genom att hålla koll på vad vetenskapen säger om sådant man gör. Sen är det självklart upp till en själv vad man gör med den informationen. Jag sitter t.ex. troligtvis stilla alldeles för mycket jämfört med vad jag borde enligt hälsoråd, men det är ett val som jag gör för att många av sakerna som jag uppskattar (eller måste göra) kräver sittande.

Jag är helt med på att alla får tro och göra som de vill (så länge som det inte orsakar orimlig skada mot andra), men om man försöker följa de råd som ligger närmast verkligheten så ökar man utan tvekan sin sannolikhet att få leva och se. Man kan omöjligt helgardera sig (förutom, en än gång, i de fall där du måste göra X för att drabbas av Y, svårt att drunkna om du aldrig vistas i närheten av vattendrag), men man kan bättre på sina odds. Som en metafor kan man tänka sig en tärning där du med dina val (+gener och miljö) avgör vad som står på de olika sidorna när tärningen kastas. Om du röker två paket om dagen blir fler sidor ”lungcancer” än om du inte röker.

Du har en poäng i att man bör känna efter hur ens kropp reagerar på de olika sakerna man gör, men jag tror ändå att det finns en idé i att tro att man också är människa och troligtvis påverkas på liknande sätt som andra människor.

För övrigt vill jag införa kritiskt tänkande och vetenskapsteori som obligatoriska ämnen i skolan.”

Vad tycker ni? Hur ska man hantera allt detta? Vilka råd ska man följa, hur ska man behandla nya råd och rön, kommer allt bara att gå runt i cirklar och man skulle må bättre och leva minst lika bra om man bara gick på känsla?

Länkar kring senaste LCHF-debatten:
DN Debatt (1/8 2013): ”De populära fettdieterna är ett hot mot folkhälsan”

SvD (1/8): ”Läkare: LCHF bakom ökning av stroke”

SVT: ”Forskare varnar för populära fettdieter”

SR: ”Kostråd laddat ämne”

Pseudovetenskap i politiken – igen

20 oktober, 2012

[Detta inlägg finns även på Vetenskap och Folkbildnings blogg, samt på Humanistbloggen. Skrivet i samarbete med Peter Lundin och Linda Strand Lundberg]

Frågan om eventuella faror med trådlös teknik har ännu en gång aktualiserats i svensk media. Den här gången efter att Lidingöpartisten Gunilla Dyfverman tidigare i veckan uttryckte sin vilja att förbjuda installationen av trådlöst internet i Rudboda skola på Lidingö. Dyfverman oroar sig, enligt ett reportage i Sveriges Radio (1), för att den trådlösa tekniken ska visa sig vara nutidens motsvarighet till cigaretter. Hon hänvisar till ospecificerade utländska rön som hävdar att elever kan få både huvudvärk och inlärningssvårigheter av den denna form av teknik.

Utan att veta specifikt vilka källor som hon hänvisar till är det självklart svårt att bemöta just hennes rädsla för trådlös teknik. Vad man däremot kan uttala sig om är den samlade vetenskapens resultat i frågan. Att som lekman försöka sig på att på egen hand göra en bedömning av den samlade forskningen inom ett område är långtifrån en enkel uppgift. Att någon som har genomgått en forskarutbildning har bättre förutsättningar att dra korrekta slutsatser kring vetenskapliga frågor än någon som inte har det är förhoppningsvis inget kontroversiellt uttalande. Den intressanta frågan i sammanhanget blir då självklart: Har Dyfverman anledning att oroa sig för barnens hälsa eller har eventuella hälsorisker redan undersökts och kartlagts?

(mer…)

Vad händer i Dalarna idag?

6 mars, 2012

Idag tas ett beslut som har potential att skicka ner Sverige både en och två steg på ”kritiskt tänkande-stegen”. Miljönämnden i Mora/Orsa ska nämligen besluta om ifall teleoperatörerna ska behöva rikta om eller sänka effekten på sina mobilmaster runtom orten Venjan. Anledningen är att det bor en man som hävdar sig vara överkänslig mot elektromagnetiska fält, ett fenomen som för tillfället bäst förklaras av psykosomatiska processer. Något i stil med en bakvänd placeboeffekt, eller ”nocebo” som det kallas på ”vetenskapiska”. Det vetenskapliga underlaget kring elöverkänslighet skrev jag om redan när historien först uppdagades i höstas och jag hänvisar därför till ”Varför behövs vetenskap i politiken?” för den som vill veta varför jag inte tror att symptomen vid elöverkänslighet orsakas direkt av elektromagnetiska fält.

Miljönämndens beteende i fallet har granskats väldigt väl både i DN men framförallt på Annika Rullgårds blogg för den som vill läsa mer. Där berättas om hur hundratusentals kronor i skattepengar och arbetskraft har lagts ned på att tillmötesgå denna mans klagomål, som saknar grund i vad vi vet om verkligheten. Föreningen Vetenskap och Folkbildning gav sitt ”pris” Årets Förvillare till Miljönämnden för sitt hanterande av ärendet, men i mina ögon har miljönämnden idag en sista chans att återupprätta sin heder genom att ta sitt förnuft till fånga och få slut på galenskaperna. Efter höstens kritik skickade Miljönämnden också ut några frågor till de berörda telekombolagen och fick ett mycket välskrivet svar från TeliaSonera som är väl värt att läsa (via Annika Rullgårds inlägg ”Försiktighetsprincipen, när gäller den?”.

En möjlighet är att hela miljönämnden har bestämt sig för att ”dra en fuling” och säga till mannen att man sänker strålningen runt huset utan att egentligen göra detta. Problemet med detta förfarande skulle vara att man skapar ett fängelse åt denna stackars människa. Om elöverkänslighet är ett psykosomatiskt tillstånd, vilket alla bevis tyder på, kommer man i onödan späda på denna mans ogrundade rädsla för att vistas där det finns mobiltäckning. Hos tidigare elöverkänsliga personer kan det hjälpa med kognitiv beteendeterapi (KBT) där man gradvis får patienten att ändra inställning och beteende.

Jag vill verkligen inget annat än att elöverkänsliga personer ska bli kvitt eller i alla fall lindra sina besvär. Med nuvarande bevisläge i bakhuvudet ter det sig som att det bästa sättet att göra detta på är att vi i samhället hjälps åt. Stigmatiseringen av psykosomatiska sjukdomar (”de bara inbillar sig”) måste upphöra, vi måste inse att människans hjärna inte är fulländad och ibland spelar fruktansvärda spratt med oss. När jag själv spelade ishockey som barn testade jag en match att inte åka på de blå linjerna inför en match. Den matchen spelade jag ovanligt bra (tyckte jag) och sedan dess hoppade jag över blålinjerna i flera matcher! Våra hjärnor är byggda för att se samband, hellre för ofta än för sällan. Om det rör sig i en buske kan det både vara en lurpassande tiger eller vinden som blåser på busken. De som misstog vinden för tigern har överlevt, de som misstog tigern för vinden blev snabbt till tigermiddag. Detta är självklart bara ett illustrativt, förenklat och någorlunda fiktivt exempel, men poängen är att det är av stor överlevnadsnytta att finna samband och detta är precis vad våra hjärnor gör. Ibland går det överstyr och vi får inte börja utesluta människor från våra samhällen på grund av detta! Vi borde hjälpa, inte stjälpa, påstått elöverkänsliga personer.

[Uppdatering: Beslutet är nu taget (finns att läsa här) och miljönämnden har valt att inte gå vidare med ärendet, utan det avslutas utan åtgärd! Min första reaktion är att det är självklart bra att ärendet nu är avslutat (förutsatt att det inte blir någon överklagan), även om det verkar som att miljönämnden ändå inte riktigt har gjort sin läxa. Anledningen till att ärendet är avslutat är inte att de har börjat tänka kritiskt vad gäller elöverkänslighet utan att de inte kunde utreda effekterna på viktiga samhällsfunktioner såsom 112-samtal vid det föreslagna gränsvärdet för strålning. Kort sagt, även om beslutet lämnade mer att önska så är detta en vinst för rationellt tänkande och vetenskapen! :)]

Medialänkar: DN, SvD, DN efter beslutet, SvD efter beslutet

Hur kan vi hjälpa (eller stjälpa) elöverkänsliga personer?

10 december, 2011

Under de senaste veckornas debatt om elöverkänslighet har jag hört en speciell uppmaning väldigt många gånger. De som tror att elöverkänslighet är orsakat av elektromagnetiska fält hävdar att vi skeptiker måste ”ta symptomen på allvar” och att de elöverkänsliga* ”varken ljuger eller fabulerar om sitt handikapp” (se den här debattartikeln för det sista citatet). I det här blogginlägget vill jag påvisa att man faktiskt kan ta symptomen på allvar, inte tro att de elöverkänsliga ljuger, men samtidigt inte tro att det är elektromagnetiska fält som har orsakat deras symptom. Slutligen kommer jag också att förklara varför det gör mer skada än nytta att bekräfta den påstådda direkta kopplingen mellan symptomen och elektromagnetisk strålning.

(*: Egentligen skulle jag vilja skriva ”personer med upplevd elöverkänslighet”, men för korthets skull kommer jag att skriva ”elöverkänsliga”.)

Jag tvekar inte för en sekund på att elöverkänsliga personer upplever riktiga symptom, vilket också är varför jag tar den här frågan på så stort allvar. Vad studier bl.a. har visat är dock att självrapporterade elöverkänsliga individer kan framkalla egna smärtupplevelser när de tror sig vara utsatta för elektromagnetiska fält, även om de inte är utsatta för något utöver bakgrundsstrålning. Ett exempel är en studie (Landgrebe et al., 2008) där 15 elöverkänsliga och 15 ålder- och könmatchade kontrollpersoner utsattes för två olika stimuli (inte samtidigt) medan deras hjärnaktivitet avlästes med fMRI:

  • En termod (värmeinducerande apparat) fastsatt på handleden som värmdes upp till 42, 45 eller 48 grader. Alla försökspersoner utsattes för alla temperaturer åtta separata gånger.
  • En ”falsk” mobiltelefon i närheten av personens huvud. En attrapp utan sändare och mottagare för elektromagnetisk strålning.

Vad de fann var att de som sade sig vara elöverkänsliga hade en markant aktivitet i hjärnområden som har kopplats till upplevelse av smärta och obehag, när de trodde att mobiltelefonen var påslagen. Man kunde med andra ord se att dessa personers hjärna signalerade en smärtupplevelse när dessa personer trodde sig vara utsatta för ett elektromagnetiskt fält, medan samma sak inte hände i kontrollgruppen. Vad våra hjärnor kan göra är helt otroligt, en av de största anledningarna till att jag vill bli läkare! Problemet är att i det här fallet gör dessa personers hjärnor något som inte gynnar dem, den skapar en smärtupplevelse när det inte behövs. Faktorer som förväntan och inlärning leder till denna olycksamma effekt.

Elektromagnetiska fält är alltså inte den enda möjliga framkallande faktorn för symptom såsom obehag och smärta. En annan studie (Wallace et al., 2010) kollade på upplevda symptom när elöverkänsliga och kontroller exponerades för s.k. TETRA-strålning under ”öppna” (icke-blindade) förhållanden och under dubbelblindade förhållanden, där försökspersonerna sedan fick rapportera mängden och allvaret av upplevda symptom. Under ”öppna” förhållanden upplevde elöverkänsliga fler symptom under exponering än utan exponering, men i båda förhållanden fler symptom än kontrollpersonerna. När studieförhållandena istället ändrades till dubbelblindade så upplevde de elöverkänsliga personerna både fler och allvarligare symptom utan exponering än med exponering! Även här var symptomen fler och allvarligare än kontrollernas. Här finns tabellen från studien som visar detta.

Även om du inte håller med mig hittills, ta en stund och fundera över möjligheten att symptomen vid elöverkänslighet skulle vara självframkallade och beroende på personens egna förväntning om att få symptom när den exponeras för elektromagnetiska fält. Ifall personens vänner och bekanta då försöker hjälpa till genom att bekräfta att besvären är orsakade av elektromagnetiska fält kan personen hamna i en ond cirkel. Rädslan för symptom kopplade till elektromagnetiska fält leder till symptom, vilket leder till en ökad rädsla, vilket leder till fler och värre symptom och till slut kan personen tvingas flytta ut till en stuga i skogen. Om det nu, som majoriteten av forskningen tyder på, är så att symptomen vid elöverkänslighet inte är kopplade till elektromagnetiska fält, kan man med andra ord göra dessa personer en gigantisk björntjänst genom att bekräfta deras farhågor. Inte för att den här personen är ”lättlurad”, utan för att det är så den mänskliga hjärnan fungerar! Hjärnan är utvecklad för att hitta samband, och det är precis vad den gör. Tyvärr för denna utveckling med sig biverkningar.

För att återkoppla till mannen i Mora, ponera att han får en ”strålningsfri zon” runt sitt hus. Kommer denna man någonsin att kunna lämna denna zon? När till och med politikerna menar att han har rätt i att vara rädd för strålningen så kommer hans rädsla för strålning att späs på ännu mer och symptomen bli ännu starkare.

En lyckad behandling av elöverkänslighet kan istället erhållas genom att prata med personen och kanske till och med testa huruvida den kan, under blindade förhållanden, känna av elektromagnetiska fält. Läs gärna Mats Reimers blogginlägg där han berättar om ett lyckat fall år 1991 där en kvinna fick testa sig själv och till slut blev kvitt sina symptom! Den behandlande läkaren skrev en artikel i Läkartidningen några år senare som jag fann väldigt gripande. En stark kontakt mellan läkaren och patienten möjliggjorde ett normalt liv där patienten slapp leva i ständigt undvikande och rädsla. Ska ni klicka på bara en länk i det här inlägget, klicka på den med artikeln och läs! Jag tror att detta kan vara en bra lektion för mig som blivande läkare också, att förtroende, tillit och resonerande med patienten kan vara de viktigaste delarna av en läkar-patientrelation.

Även om bevisunderlaget är tunt så verkar s.k. kognitiv beteneendeterapi (KBT) vara den främsta metod som finns för tillfället för att hjälpa patienter med rapporterad elöverkänslighet (Rubin et al., 2006). Fler studier kommer att göras på behandling av elöverkänslighet och jag hoppas verkligen att man kan finna en metod som räddar människor från dessa symptom.

Den främsta anledningen till att jag skriver om elöverkänslighet är att jag bryr mig om de drabbade. Jag tror, uppriktigt, att vi gör mer skada än nytta genom att blint bekräfta deras oro och rädsla. Jag tror att de upplever riktiga symptom och därför tror jag att vi kan använda vetenskap för att ta reda på vad deras problem beror på.

P.S. Är du kritisk till det jag skriver och tycker att jag har fel, kommentera gärna och motivera varför så att jag har en möjlighet att bli bättre. Men, snälla, undvik personangrepp, de sänker direkt mitt förtroende för den som skriver någonting. Jag vill inget annat än de drabbades bästa och jag tror att vetenskapliga metoder är sättet att förstå denna plåga. (Kommentera även gärna om du håller med mig :))

Vad hände med kreativiteten? Del 1, VoFo

1 december, 2011

Under de senaste dagarna så har jag börjat undra om förespråkare av pseudovetenskap har börjat få slut på idéer, eller om de bara behöver få ut sina agg mot föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF). Jag tänkte dela upp dessa observationer i en liten miniserie, hoppas ni tycker det är intressant 🙂

I en diskussion om det vetenskapliga stödet för homeopati blev jag hänvisad till hemsidan Vetenskap och Forskning (VoFo) och deras artikel ”Homeopati – Valda forskningsrapporter”. Idéen med VoFo verkar vara att samla in studier som stödjer diverse alternativa teorier inom den vetenskapliga världen (homeopati, skador från låga doser av lågfrekventa EMF, akupunktur, energimeridianer, parapsykologi, et.c.). Besökare till sidan kan tipsa om forskningsprojekt via ett kontaktformulär (hemsidan förtäljer inte om ifall det sker något ytterligare urval av vilka studier som läggs upp på sidan, kan man smyga in några ”negativa” studier kanske?). Detta förfarande leder, som många kan lista ut, till ett rejält publikationsbias på denna sida (lägg märke till ”Valda forskningsrapporter”). VoFos motto är ”Genuin vetenskap och forskning står fri från politik, ekonomiska intressen och resultat styrda av industrin”. I princip håller jag med detta uttalande, men mina slutsatser skiljer sig avsevärt från de som hemsidans ägare drar, och jag ska berätta varför.

Tyvärr ser verkligheten ut så att forskning kostar pengar och forskare är människor, så ekonomiska intressen och politik är något vetenskaplig litteratur måste leva med. Vad man som privatperson kan göra är att utbilda både sig själv och andra i att tolka vetenskaplig litteratur, vilket är vad jag som ”skeptiker” försöker att göra. Exempel på saker man kan tänka på är:

  • Vem har gjort studien? Är studien utförd utav en forskare som konsekvent får resultat som avviker från vad andra forskare på samma område får kan man tänka sig att denne har något egenintresse i frågan och att metoden och resultaten anpassats därefter. Att resultaten avviker från all annan forskning innebär inte nödvändigtvis att det är fel, men det är en varningsflagga. Sök i så fall på ifall någon annan forskningsgrupp har försökt replikera resultaten och vad de fick för resultat.
  • Kan det finnas ett publikationsbias? Skulle exempelvis en homeopat skicka in en negativ studie om homeopati i hopp om att bli publicerad? Säg att det görs 100 studier på homeopati under fem års tid. Statistiskt sett så kommer en andel av dessa att ge ”positiva” resultat, men lika många bör då ge ”negativa” resultat. Publikationsbias uppstår när det är troligare att ett av dessa två fall blir publicerade, en effekt som är säkerställd och välkänd inom vetenskapen! Även inom icke-kontroversiella ämnen finns det ett publikationsbias. Se mitt tidigare inlägg om just publikationsbias för referenser.
  • Finns det ekonomiska intressen som kan ha påverkat studien? I en bra vetenskaplig artikel ska det redovisas hur studien har finansierats. Om forskning på ett läkemedel från Astra Zeneca är sponsrad utav Astra Zeneca bör resultaten självklart tas med en nypa salt. Detta är dock inte ett avgörande argument för en studies validitet, om studien är väl genomförd och resultaten replikerbara så bör studien tas på allvar, men det krävs oberoende replikering av resultatet (som för alla studier!).
  • Vad säger tidigare vetenskap om det här ämnet? När det gäller homeopati eller healing så är plausibiliteten för en verkningsmekanism väldigt låg (bra blogginlägg av Steven Novella om homeopati och plausibilitet), och därför kräver i alla fall jag en stark mängd bevis innan jag tror på att dessa behandlingar är värdiga att användas inom medicin. Ett annat exempel på denna princip är reaktionen på ”snabbare-än-ljuset-neutrinerna” (inlägg här och uppföljning här). Mitt absoluta favoritcitat, all times, är väldigt talande: ”extraordinary claims require extraordinary evidence” – Carl Sagan. Menar någon att man kan hela brutna ben genom vad som bör kallas magi, då vill jag se extraordinära bevis för att detta fungerar innan jag tror på det. Detta tycker i alla fall jag inte är för mycket begärt.
  • Finns det någon bra ”systematic review” på ämnet? Allt som oftast finns det någon forskargrupp som har valt att kolla på de studier som har publicerats på ett ämne och sammanställa dessa resultat. Dessa är problematiska om metoderna och den undersökta effekten skiljer alltför mycket mellan studierna som är inkluderade, eller om reviewen (förlåt svengelskan…) har uteslutit studier som borde ha inkluderats. Kollar man på 40 studier så bör man, enligt tidigare punkt om publikationsbias, hitta någon enskild effekt, även hos något som saknar verkan i praktiken. Om en studie fann att homeopati hjälper mot astma bättre än placebo, men fem fann att de inte gjorde det, så är det mest troligt att den första studien var en statistisk artefakt, hade dålig metodik, eller hade andra fel i sig.

Nu är det inte så att jag sitter med en check-lista och bokar av dessa medan jag läser en artikel, men jag arbetar starkt med att tillämpa dessa principer så gott jag kan när jag själv granskar var vetenskapen står i en fråga. Är det någon som har tips på fler punkter att tänka på?

P.S. Vi får se när jag hinner fortsätta på den här ”miniserien”, det börjar bli tentatider på Läkarprogrammet nu… Kommentera gärna och gilla Vemvadhurvarför på Facebook för att muntra upp mig! 😉

 

Varför behövs vetenskap i politiken?

25 november, 2011

Enligt DN är Mora Kommun nästa kommun att falla för pseudovetenskap. På anmodan av en elöverkänslig man överväger man nu att tvinga alla mobiloperatörer att rikta om sina master, för att lindra denna persons besvär. Problemet är, som jag har skrivit härhär och här, att så kallad elöverkänslighet med största sannolikhet beror på placeboeffektens elaka tvilling, nocebo. Förväntan om illamående och olika symptom i samband med ett stimuli kan ge upphov till de förväntade symptomen. En review-artikel utav Rubin et al. sammanställde 46 blindade studier (total mängd försökspersoner = 1175) där man undersökte om personer med självrapporterade elöverkänslighet kunde avgöra ifall de  utsattes för ett elektromagnetiskt fält (EMF) eller inte. Svaret var nej, i en blindad situation kan dessa personer inte avgöra ifall de exponeras för EMF eller inte. Inom vetenskaplig litteratur kallas elöverkänslighet numera för ”Ideopathic environmental intolerance attributed to electromagnetic fields”, IEI-EMF, vilket bättre förklarar hur symptomen bör tolkas (för den som undrar, Merriam-Websters ordbok definierar ”ideopathic” som ”arising spontaneously or from an obscure or unknown source” eller ”peculiar to the individual”). Läs gärna den här sammanställningen om du är intresserad av att veta mer om IEI-EMF.

En annan studie av Landgrebe et al. (som nämns i sammanställningen ovan) undersökte specifikt ifall personer med hävdad elöverkänslighet kunde uppleva riktiga symptom (smärtcentra i hjärnan aktiverades) när de trodde sig ligga i närheten av en aktiverad mobiltelefon. Personer som led av IEI-EMF upplevde mycket riktigt symptom när de trodde sig utsättas för strålning från den fejkade mobiltelefonen. De utförde även ett kontrolltest med en värmeutvecklande apparat, dels för att utesluta termiska effekter hos IEI-EMF-personerna, men också för att kontrollera för fMRI-apparatens magnetfält.

Världshälsoorganisationen (WHO) sammanställde 2005 en fact sheet, bl.a. på svenska, där man skriver om IEI-EMF (under den äldre benämningen EHS, electrical hypersensitivity) som jag kan rekommendera. Där står också vad olika parter i frågan råds att göra. Bl.a. står det att:

Regeringarna bör tillhandahålla lämpligt riktad och balanserad information om eventuella hälsorisker med EMF till elöverkänsliga personer, vårdpersonal och arbetsgivare. Informationen bör innehålla ett tydligt uttalande om att det för närvarande inte finns någon vetenskaplig grund för ett samband mellan elöverkänslighet och exponering för EMF.

För att återknyta till nuvarande situation i Mora så anser jag det högst orimligt att en mans sjukdom ska kosta halva Dalarna TV-täckning och halva Mora mobiltäckning, när sjukdomen med största sannolikhet inte har ett samband med EMF! Vad denna person behöver är vård och förståelse för sin sjukdom, inte att hela samhället bekräftar hans troligen obefogade rädsla för EMF. Säg att han nu får igenom det här, kommer han någonsin kunna åka till en annan stad där det finns mobilnätverk utan att uppleva sina symptom igen? Genom att bekräfta rädslan så begränsar man också mannens livskvalité, istället för att hjälpa honom på djupet. WHO rekommenderar att läkare utför följande åtgärder:

  • En medicinsk utvärdering för identifiering och behandling av eventuella specifika tillstånd som kan ligga till grund för symptomen.
  • En psykologisk utvärdering för identifiering av alternativa psykiatriska/psykologiska tillstånd som symptomen kan bero på.
  • En bedömning av arbetsplatsen och hemmet för identifiering av faktorer som kan tänkas bidra till de aktuella symptomen. Exempel på sådana faktorer är luftföroreningar inomhus, starkt oljud, dålig belysning (flimrande ljus) samt ergonomiska faktorer. Dessutom kan det vara lämpligt att minska stress och förbättra arbetssituationen på annat sätt.
 Detta tycker jag låter många gånger smartare än att hela samhället ska bli lidande medan mannen blir fånge i sin egen stad. Jag har en känsla av att jag kan få anledning att återkomma till skärpunkten vetenskap/politik, så vi får väl se om detta blir en ”serie” av inlägg som återkommer då och då.

Medialänkar (alla är samma TT-notis, men p.g.a. länkarna kan läsare hitta hit via tidningarna):

Aftonbladet, Sveriges Radio, SvDGPMetro, Dagen, Uppsala Nya Tidning, Norrköpings Tidning, NSD

Vad innebär publikationsbias?

18 november, 2011

Ett välkänt fenomen inom vetenskaplig litteratur är det s.k. ”publikationsbias” som finns. Frågan idag är helt enkelt, vad är ett publikationsbias och vad innebär detta för tolkningen av befintlig forskning?

Publikationsbias betyder att det finns en snedbalans i vilka studier som publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Detta orsakas av att det är mer troligt att studier som visar ett ”positivt” (statistiskt signifikant) resultat är mer sannolika att fullföljas och sedan publiceras, än studier som visar en avsaknad av effekt, eller till och med ett negativt resultat.

Tänk dig följande experiment: En person som säger sig ha övernaturliga psykiska krafter får välja mellan två lådor. En av dem har en nyckel i sig, den andra lådan innehåller ingenting. Personen lämnar rummet mellan försöken, en försöksledare singlar slant. Vid krona flyttas nyckeln till den andra lådan, vid klave får nyckeln ligga kvar i samma låda. Personen med påstådda psykiska förmågor får sedan komma tillbaka till rummet och försöka igen. Proceduren upprepas 100 gånger för att undvika att försökspersonen bara ”har tur”.

Om detta försök upprepas av 100 andra forskargrupper så har vi helt plötsligt 10000 enskilda försökstillfällen av denna specifika psykiska förmåga. Utgår man från att fysikens lagar gäller så borde alla studier sammantaget visa på att dessa personer var ungefär lika bra som slumpen på att gissa i vilken låda nyckeln är. Detta motsvarar den s.k. ”noll-hypotesen”, vad man kan vänta sig om det inte finns någon effekt alls. I det här exemplet är ”noll-hypotesen” att försökspersonerna borde ha rätt i ungefär 50 % av fallen.

I idealfallet så hade även de enskilda studierna visat på detta, att varje försöksperson hade 50 rätt och 50 fel. Problemet är att detta, med all sannolikhet, inte kommer att vara fallet. Eftersom resultatet av varje enskild gissning är oberoende av resultatet av föregående gissning kommer vissa försökspersoner att få fler än 50 rätt, och lika många borde få färre än 50 rätt.

Det är här som publikationsbias kommer in. Det mest intressanta resultatet är ju att det finns personer med dessa övernaturliga förmågor, vilket gör att forskarna som får ”positiva” resultat kommer att skicka in sina resultat till ett antal tidskrifter och troligen bli publicerade, eftersom deras resultat är intressanta. Tyvärr kommer de som fick rent utav ”negativa” resultat troligen inte att skicka in sina resultat, eftersom de inte verkar intressanta, man visade ju inte på någon effekt. Kontentan av allt detta blir alltså att när man sammanställer litteraturen kan det finnas en synbar, men falsk, effekt p.g.a. publikationsbias.

Lägger man dessutom på ytterligare faktorer så kan publikationsbiaset bli ännu större. Säg att 75 % av de som forskar på området själva tror på det de forskar på. Får man då ett ”negativt” resultat kommer man vara ännu mer motvillig mot att skicka in dessa resultat för publicering. Detta gör att publikationsbias är aktuellt inom bl.a. alternativmedicinsk forskning och läkemedelsforskning och en effekt som man måste ha i beaktande när man letar i vetenskaplig litteratur.

Hur kan man då motverka publikationsbias? Ett populärt förslag verkar vara att alla studier bör registreras innan de inleds, vilket gör att när någon vill göra en review-artikel kan denna få en siffra på hur många opublicerade studier som finns på ämnet. Det är också upp till författaren av review-artiklar att tänka på publikationsbias, och försöka eliminera dess effekt på slutsatserna i artikeln.

För den som vill se exempel på hur man kan uttyda publikationsbias i litteraturen rekommenderas dessa länkar

Cochrane-review av literature angående publikationsbias

Studie som har kollat på tiden från etisk prövning till eventuell publikation av 748 studier

 

 

Varför skriver jag den här bloggen?

16 november, 2011

Igår kväll blev jag, via Twitter, påmind om varför jag skriver den här bloggen. Jag blev länkad till det här blogginlägget [Uppdatering: blogginlägget är numera raderat, men kritiken som jag framför utav studien är självklart fortfarande giltig] på ICA-Kurirens hemsida vars rubrik är ”Homeopati fungerar jättebra”. De som har läst mitt tidigare inlägg ”Vad är homeopati?” eller har en uppfattning om vad homeopati går ut på hajar säkert till när de läser den rubriken.

I blogginlägget hänvisas till ”en studie som visar att 75 % av kroniskt sjuka patienter blev bättre av homeopatisk behandling”. Bloggaren länkade också till studien (pluspoäng!), så jag länkar vidare här. Studien pågick under sex års tid och innefattade över 6500 patienter, med diverse kroniska sjukdomar. Patienternas deltagande i studien inleddes med ett 45 minuters besök hos en utbildad homeopat, och följdes sedan upp med i genomsnitt 2-3 ytterligare besök på 15 minuter. Vid varje besök fick patienterna gradera sitt välbefinnande på en 7-gradig skala, där det första besöket utgjorde ”0” och sedan sträckte sig skalan från -3 (mycket försämrat) till +3 (mycket bättre). Vid det sista uppföljningsbesöket så rapporterade 50,7 % ett resultat på +2 eller +3, medan 70,7 % rapporterade ett resultat över 0.

Detta låter väl som en slutgiltig spik i kistan för alla homeopatiskeptiker, eller? Nåja, inte riktigt…

Låt oss kolla på några av problemen med den här studien.

  • För det första så ska man inte tro att detta nödvändigtvis är en representativ studie, den är självklart utvald utav bloggaren för att bevisa uppfattningen att homeopati är bra och fungerande.
  • För det andra så saknade den här studien kontrollgrupp! Man har alltså ingen möjlighet att undersöka om den positiva effekten kom från besöken och interaktionen med homeopaten, eller från de homeopatiska preparaten.
  • För det tredje så är ingen av författarna till studien läkare, men bägge två är däremot medlemmar i Faculty of Homeopathy, en organisation som förespråkar bruk av homeopati i medicinen (bägge har F.F. Hom efter sina namn i artikeln. F.F. Hom: Fellow of the Faculty of Homeopathy). Man kan alltså räkna med en vinkling av både metoderna i studien och diskussionen i artikeln.
  • För det fjärde så grundar sig resultaten i subjektiva upplevelser från patienterna. Ingen vill tro att en behandling som de går igenom har en negativ effekt, alltså kan det mycket väl tänkas att man graderar senare besök högre, för att känna att den här alternativa behandlingen har gjort någon nytta. Detta hade kontrollerats för i en randomiserad, blindad, placebokontrollerad studie.

Ett välkänt kännetecken för behandlingar som inte har någon specifik effekt är att de sämre studierna visar en större effekt relativt placebo, detta är en av de sämre studierna. Vi kan inte ens jämföra patienternas förbättringar mot en placebogrupp!

I studiens introduktions hänvisas till en lång rad studier som också stödjer homeopati, samt två studier som visar på en avsaknad effektivitet hos homeopati. De senare två studierna underkänns eftersom metodologin anses bristfällig. De ”positiva” studierna kan mycket väl också vara bristfälliga, utan att detta rapporterats. Med utgångspunkt från författarnas anknytning till Faculty of Homeopathy kan det mycket väl finnas motivering till ”cherry picking” av positiva studier, och utelämnande av bättre utformade, men negativa, studier.

När dessa tydligt bristfälliga studier används för att övertyga andra människor att vatten botar sjukdomar som cancer och magsår, då vill jag säga ifrån. Och då är den här bloggen just nu det bästa forumet att göra detta från. Därför skriver jag den här bloggen.

Vidare läsning

För den som vill läsa en review av erkänt bra studier från Cochranedatabasen finns det en länk här.

Ett längre inlägg från bloggen Science-Based Medicine om plausibiliteten (hur troligt det är) att homeopati är verksamt finns här

Vad är problemet med anekdotisk bevisföring?

4 november, 2011

Enkel fråga: vilken av rutorna A & B ser mörkast ut?

För mig ser i alla fall ruta A klart mörkare ut än ruta B. Jag misstänker att du som läser detta skulle svara samma sak.

Följdfråga: vilken av rutorna A & B är mörkast?

Svaret är, som många säkert har räknat ut, att de är exakt lika mörka (för bevis rekommenderas den här länken, där bilden också är tagen från)!

Jag läste om denna illusion på tankebrott.nu och insåg vilken bra förklaring detta är på varför jag, och många med mig, anser att personliga upplevelser inte ska vara den avgörande faktorn för hur vi tror att världen runt omkring oss beter sig. Detta är grunden till att vetenskap, och vetenskaplig skepticism, blir så viktig för oss allihopa. Våra hjärnor är kopplade på ett sådant sätt att de ofta förvrider verkligheten och skapar en intern bild som inte alltid överensstämmer med hur någonting egentligen är.

Så, tillbaka till huvudämnet i inlägget, anekdotisk bevisföring. För den som inte har hört begreppet förut så kan det kort sammanfattas som att bevisningen grundar sig i en enskild persons upplevelse av en eller flera situationer, exempelvis: ”Min far rökte ett paket om dagen, men levde tills han blev 92. Alltså kan inte rökning vara farligt”. Även om den första meningen mycket väl kan stämma, så innebär inte detta att man kan dra en sådan slutsats som dras i den andra meningen.

En anekdot kan innehålla många olika felkällor:

  • Personen som berättar anekdoten har missuppfattat en eller flera aspekter av situationen. Fadern kanske bara rökte tre cigaretter om dagen, men barnet tyckte att pappan rökte väldigt ofta (selektivt minne).
  • Personen som berättar anekdoten kan ha egna motiv för att förvränga anekdoten (medvetet eller omedvetet). Barnet kanske själv vill kunna motivera varför det kan fortsätta röka och vill peka på att ”pappa rökte minsann mer än mig och levde länge”.
  • Det kan finnas andra faktorer som påverkar resultatet i anekdoten. Pappan kanske levde ett väldigt hälsosamt liv förutom att han rökte. Han kanske hade ovanligt bra gener och en kropp som var gjord för att leva längre än normalt.
  • Man kan dessutom aldrig verifiera en anekdot, personen som berättar skulle, teoretiskt sett, kunna ljuga en rätt upp i ansiktet.

Nu kanske exemplet med rökning är rätt så extremt, många av er som läser detta skulle nog ändå tro att rökning är farligt även om denna anekdot inte var uppdiktad. Men det finns andra exempel. Många alternativmedicinska behandlingar framhäver sig själva med hjälp av anekdoter i form av s.k. ”testimonials”. NCH (National Center for Homeopathy) har exempelvis en Youtubespellista på temat ”Homeopathy works for me”.

När det gäller alternativmedicin så kommer de allra flesta att upplevas fungera för många symptom, på grund av placeboeffekten. Om anekdoter då accepterades som adekvat bevisföring skulle hela medicinska vetenskapen tyna bort i ett träsk av behandlingar som fick patienterna att må bra men inte botade de underliggande sjukdomarna. Detta på grund av en otroligt skev bild av vad sjukdomar är (enligt homeopati beror alla sjukdomar på fel i de kroppsegna frekvenserna, oavsett vad vetenskapen har visat) och därmed hur de botas. Ena dagen lever någon länge fastän de röker, andra dagen dör någon i förtid även fast de åt en välbalanserad kost, någon ”botades” från sin förkylning av homeopatika och ingen vet vad de ska tro längre.

Jag anser i alla fall att människors liv och välbefinnande är värda en vetenskaplig ansträngning för att undvika detta. Jag tror på att man måste undersöka sjukdomar och behandlingar på ett vetenskapligt sätt, säkerställa vad som fungerar och vad som inte fungerar, ta reda på hur en sjukdom egentligen fungerar istället för att bara ge sockerpiller och förlita sig på placeboeffekten.

Med detta sagt så fyller anekdoter en stor roll inom vetenskapen. En anekdot som avviker från nuvarande uppfattning kan vara början på ett nytt forskningsområde. Om en eller flera patienter börjar klaga på att ett läkemedel ger varfyllda bölder kommer detta med all sannolikhet att leda till forskning för att säkerställa ett samband, under tiden som förskrivning av läkemedlet dras in. Sjukdomar som t.ex. Parkinsons sjukdom har fått sina namn efter läkare som såg ett mönster i vissa patienters sjukdomshistorier, la ihop pusselbitarna, undersökte om det fanns något samband mellan patienternas tillstånd och gav namn till en ny sjukdom. Allt detta börjar med att patienterna rapporterar in sina personliga upplevelser. Det krävs dock vetenskap för att gallra ut vad som är hönan, vad som är ägget, och vad som egentligen är en krokodil som föll av ett lastbilsflak (100 nördpoäng till den som vet vilket barnprogram jag syftar på, ett av mina favoritavsnitt som barn!). Med andra ord: orsakar A B, orsakar B A, saknar A och B samband eller påverkas både A och B utav faktor C.

 

Vad kan pytonormar lära oss om hjärtfysiologi?

31 oktober, 2011

Frågan som alla har väntat på att få svar på (eller?) börjar nu reda ut sig, vad kan pytonormar lära oss om hjärtfysiologi? Det verkar som att det finns en hel del att lära sig, även om det självklart är oklart hur mycket av detta som går att tillämpa på människa.

Bakgrunden är att vissa ormar (forskarna har använt den burmesiska pytonormen) kan gå upp till ett år utan att äta, för att sedan sluka i sig en rejäl måltid och på något sätt lyckas metabolisera detta. Nu har man kommit ett steg närmare till att förstå hur.

Man visste sedan tidigare att hjärtat i dessa ormar undergår hypertrofi (växer) direkt efter att de har ätit, för att sedan gå tillbaka i storlek under de kommande dagarna. För ett år sedan släpptes den här studien, där man undersökte vilka RNA-molekyler som uttrycktes i hjärtcellerna (ett s.k. transkriptom, jämför med genom) under olika tillstånd. I en transkriptomanalys inkluderas både mRNA (som kodar för proteiner), rRNA (som bygger upp stora delar av ribosomerna, proteinfabrikerna i cellen), tRNA (används när DNA ”läses av” och ger upphov till mRNA) och andra icke-kodande RNA-snuttar. Till skillnad från genomet, som är någorlunda detsamma (borträknat mutationer) i alla celler under hela livstiden kommer transkriptomet att skilja sig från celltyp till celltyp beroende på cellens funktion. Komponeringen av ett transkriptom kan även ändras beroende på miljöfaktorer, vilket är precis vad man fann gällande pytonormens hjärtmuskelceller.

Forskarna kollade på transkriptomet hos pytonormar i fastande tillstånd, en dag efter en stor måltid och tre dagar efter måltid, och fann uttrycksskillnader i hela 464 gener mellan de tre tillstånden. Skillnaden mellan fastande tillstånd och en dag efter måltid visade sig främst utgöras av RNA-molekyler som visade på ökad metabolism och energiomsättning, medan efter tre dagar visade det sig vara en ökad mängd av RNA-molekyler kopplade till anabola (uppbyggande) processer.

Samma forskningsgrupp släppte för någon månad sen en ny studie, där man hade kollat på de molekylära processer som står bakom denna förändring. Det visar sig att pytonormarna (logiskt nog efter en gigantisk måltid) har kraftigt förhöjda halter av triglycerider (en lagringsform av fettsyror) i sitt blod. NY Daily Times rapporterar att triglyceridnivåerna var upp till 50 gånger högre än normalt (jag har tyvärr inte tillgång till hela originalartikeln, så jag kan inte bekräfta att detta stämmer)! Förhöjda nivåer av triglycerider hos människa är kraftigt kopplat till hjärt-kärlsjukdomar, så hur kan dessa ormar överleva? NY Daily Times citerar Leinwand med att säga att triglyceriderna förbränns så snabbt av pytonormen så att de inte hinner blockera några kärl. Alla organ i ormen växer under den första dagen efter fasta, med betydande andelar av sin normala storlek.

Ännu coolare, forskarna lyckades lista ut en kombination utav tre fettsyror som kunde tillsättas i fastande pytonormars blod och framkalla hypertrofi av hjärtat! Det verkar med andra ord som om fettet i sig signalerar till hjärtcellerna att börja växa.

Enligt studien visade det sig också att mängden utav enzymet superoxiddismutase ökade kraftfullt, något som skyddar hjärtat från oxidativa skador som en följd av den kraftiga tillväxten och metabolismen.

Så, hur påverkar detta oss människor? Vad man vet är att ett hypertroft hjärta uppkommer vid två olika tillstånd hos människa:

  • Kroniskt högt blodtryck
  • Extrem konditionsträning

Om man lyckas förstå hur pytonormarna sedan kan minska ned sin hjärtstorlek kan man, förutsatt att mekanismen är liknande hos människa, använda denna kunskap för att motverka hypertrofin i samband med kroniskt högt blodtryck, som annars kan förstora hjärtat till den grad att det tappar sin elasticitet och försämrar dess pumpande förmåga.

En annan, mindre lyckad följd (och detta är min egna spekulation), är ju ifall dessa fynd i framtiden kommer att användas som doping inom idrotten. Låt oss hoppas att det inte går så långt!

Medialänkar: SVT, SR

 

 

 


%d bloggare gillar detta: