Posted tagged ‘Svenska Kyrkan’

Vad har skolan i kyrkan att göra? (Eller: Vad hade jag velat säga i SVT Debatt?)

30 november, 2012

Igår satt jag, i egenskap av ordförande i Unga Humanister Göteborg (disclaimer: alla åsikter som uttrycks i detta blogginlägg är mina egna!), med i studion som publikröst under inspelningen av SVT Debatt. De hade ringt mig tidigare under dagen och sagt att man bl.a. skulle debattera huruvida skolor kan förlägga exempelvis adventsfirande och jul-/sommaravslutningar i kyrkolokaler och vilka former av aktiviteter som i så fall skulle få förekomma. Jag visste på förhand att mitt utrymme för att få göra min åsikt hörd var liten, om ens befintlig, och det visade sig också att det fanns personer som var klart mer på hugget att debattera än vad jag var. Jag känner dock att debatten missade några viktiga punkter som jag tänkte ta upp här på bloggen, där jag får tid att resonera och utveckla mina resonemang på ett mer strukturerat och givande sätt. För den som inte har sett debatten så kan jag tipsa om SVT Play (programmet finns uppe i 50 dagar efter att avsnittet sändes och finns på den här länken: http://www.svtplay.se/video/833862/29-11-22-00/. Det aktuella ämnet debatteras från och med tiden 14:50.).

Vad är det då som jag hade velat säga?

(Jag insåg när jag läste igenom inlägget innan publicering att det blev rätt långt. Därför har jag gjort en punktlista med mina viktigaste ståndpunkter för den som inte har tid/lust att ta sig hela vägen, eller som behöver lite motivation för att orka 😉 )

  • Det är inte okej att en livsåskådning/religion ges en särställning gentemot andra livsåskådningar (eller avsaknad av sådan) i ett land där religionsfrihet, sekularitet och mångfald är erkänt viktiga begrepp och principer i samhället.
  • Det är inte heller okej att kyrkan utnyttjar skolans auktoritet och legitimitet inför eleverna för att få dem att sjunga, be, bli välsignade eller något annat ”i Herrens namn”.
  • Det är absolut inte okej att några  elever (inte ens en enda elev!) ska känna sig obekväma, malplacerade eller utstötta under en skolavslutning när allt detta väldigt enkelt hade kunnat undvikas.
  • Att hävda att skolavslutningar kan hållas i kyrkor, och vissa psalmer kan sjungas, p.g.a. tradition är för mig ett lika vettigt argument som om en brittisk förälder skulle hävda att barnaga är bra ”för det har vi ju alltid gjort”.

Så, till argumentationen!

För det första så är skollagen rätt tydlig vad gäller frågan, konfessionella inslag får inte förekomma i varken undervisning eller utbildning (”utbildning” innefattar såväl undervisningsmoment som övrig verksamhet inom skolans regi). Det finns ett undantag för konfessionella friskolor där utbildning som inte hör till undervisningen får innehålla konfessionella inslag, exempelvis morgonbön. Skolverket (den ansvariga myndigheten vars uppgift är att tolka de lagar och regler som finns på området) beskriver fallet gällande ”normala”, icke-konfessionella skolor, som sådant att religiösa inslag såsom bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse inte får ske inom ramen för utbildningen (och därmed självklart inte heller inom undervisningen). Det är så här som lagen ser ut i dagens Sverige, och det är så (med reservation för de konfessionella friskolorna) som det måste se ut i ett sekulärt Sverige där allas livsåskådning är lika mycket värd. För den som är intresserad utav de specifika lagarna och tolkningarna som Skolverket har gjort i frågan så hänvisar jag till detta dokument: ”Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal” (senast granskad oktober 2012). (mer…)

Annonser

Varför gick jag ur Svenska Kyrkan?

2 mars, 2012

Idag har jag äntligen skickat in min anmälan om utträde från Svenska Kyrkan (mest ”livsstilsbloggsliknande” meningen ni får läsa på den här bloggen!). Jag har väl aldrig varit troende, men sedan jag föddes i en tid när det var kutym att ett nyfött barn skulle döpas så har jag varit medlem i Svenska Kyrkan praktiskt taget sedan födseln. Det har som aldrig stört mig särskilt mycket förrän i höstas när jag började inse vilken möjlighet man har att stödja organisationer som man tycker gör gott genom att bli medlem. Både genom medlemsavgiften, genom att man utgör ytterligare en medlem i statistiken (någon måste ju vara den x-tusende i en organisation) men också genom att vara aktiv. I höstas blev jag därför medlem i Unga Humanister, James Randi Education Foundation, började prenumerera på Humanisternas tidning Sans samt blev månadsgivare hos Läkare Utan Gränser. När jag nu äntligen har börjat ta ställning för saker och ting ansåg jag det inte mer än rätt att även gå ur den organisation som vilar på en tro och värdegrund som jag inte delar. Även om jag knappt märker av medlemsskapet (sedan medlemsavgiften betalas ju via skattesedeln!) och Kyrkan har så många medlemmar att jag inte spelar någon roll i deras register så kändes det ändå som rätt sak att göra. Och inte var det en dag för sent.

Nu på kvällen uppmärksammades jag nämligen på en ledarartikel i Kyrkans Tidning vars rubrik var ”Walk-over till spökjägarna”. Här beskriver en av ledarskribenterna, Anna Sophia Bonde, varför hon tycker att Svenska Kyrkan inte kan lämna andeutdrivning och försök till kontakt med ”den andra sidan” till lekmän (antar att hon missade andeutdrivningen från en pastor i Malmö/Borås som kretsade i nyhetsflödet för några veckor sedan). En åsikt som jag verkligen hoppas bara står för henne. Jag citerar:

Vår beredskap vad gäller andar och demoner är kort sagt usel. Skulle en man i konfidentiellt samtal berätta att han tror sig vara ansatt av en demon så har jag som enskild präst ingen som helst utbildning för att svara honom. Det finns vad jag vet ingen på Lunds stift som har specialkunskap om demoner och vet vad man ska göra med dem. Det är något som vi aldrig talar om.
Men är det så enkelt så att allt det där är osund vidskepelse? Skulle det inte tvärtom kunna vara så att när vi lämnar walk-over så utlämnar vi människor åt dubiösa krafter och förmenar dem Jesus Kristus? Jag menar: han drev ju faktiskt ut demoner, och såvitt jag förstår kan inte alla dokumenterade fall i Nya testamentet härröras till det som idag går under etiketten ”psykiatri”. (Källans fetning)

Pro-tip: Om en man kommer till dig (vem du än är) och ”tror sig vara ansatt av en demon” (nyckelord: ”tror”) så ska du, om du vill hjälpa denna man, få honom att kontakta en psykiatriker. Du gör inte mannen någon tjänst om du börjar piska honom, bränna honom med uppvärmda knivar, halvt dränker honom eller gör någon annan ”andeutdrivningsaktivitet”. Om vi nu tänker oss att det inte finns några andar (slutsatsen som nuvarande bevisläge solklart stödjer) så är fysisk skada på en redan psykiskt skadad man det enda som du kommer att uppnå.

Ärligt talat, året är 2012, vi bor i ett utvecklat land och en ledarskribent i en av landets största organisationer får skriva detta utan ett massmedialt (ni vet vilken typ jag menar!) utbrott. Where is the outrage?

P.S. Den främsta anledningen till att jag lämnade Svenska Kyrkan är som sagt att jag inte delar deras mest grundläggande trosuppfattning och värdegrunder, men detta kom lite för passande tycker jag. Jag vet även att åsikterna i ledaren inte är något som alla kristna och/eller medlemmar i Svenska Kyrkan står för. Christer Sturmark skrev också ett inlägg om den här artikeln, finns att läsa här.


%d bloggare gillar detta: