Vad har skolan i kyrkan att göra? (Eller: Vad hade jag velat säga i SVT Debatt?)

Igår satt jag, i egenskap av ordförande i Unga Humanister Göteborg (disclaimer: alla åsikter som uttrycks i detta blogginlägg är mina egna!), med i studion som publikröst under inspelningen av SVT Debatt. De hade ringt mig tidigare under dagen och sagt att man bl.a. skulle debattera huruvida skolor kan förlägga exempelvis adventsfirande och jul-/sommaravslutningar i kyrkolokaler och vilka former av aktiviteter som i så fall skulle få förekomma. Jag visste på förhand att mitt utrymme för att få göra min åsikt hörd var liten, om ens befintlig, och det visade sig också att det fanns personer som var klart mer på hugget att debattera än vad jag var. Jag känner dock att debatten missade några viktiga punkter som jag tänkte ta upp här på bloggen, där jag får tid att resonera och utveckla mina resonemang på ett mer strukturerat och givande sätt. För den som inte har sett debatten så kan jag tipsa om SVT Play (programmet finns uppe i 50 dagar efter att avsnittet sändes och finns på den här länken: http://www.svtplay.se/video/833862/29-11-22-00/. Det aktuella ämnet debatteras från och med tiden 14:50.).

Vad är det då som jag hade velat säga?

(Jag insåg när jag läste igenom inlägget innan publicering att det blev rätt långt. Därför har jag gjort en punktlista med mina viktigaste ståndpunkter för den som inte har tid/lust att ta sig hela vägen, eller som behöver lite motivation för att orka😉 )

  • Det är inte okej att en livsåskådning/religion ges en särställning gentemot andra livsåskådningar (eller avsaknad av sådan) i ett land där religionsfrihet, sekularitet och mångfald är erkänt viktiga begrepp och principer i samhället.
  • Det är inte heller okej att kyrkan utnyttjar skolans auktoritet och legitimitet inför eleverna för att få dem att sjunga, be, bli välsignade eller något annat ”i Herrens namn”.
  • Det är absolut inte okej att några  elever (inte ens en enda elev!) ska känna sig obekväma, malplacerade eller utstötta under en skolavslutning när allt detta väldigt enkelt hade kunnat undvikas.
  • Att hävda att skolavslutningar kan hållas i kyrkor, och vissa psalmer kan sjungas, p.g.a. tradition är för mig ett lika vettigt argument som om en brittisk förälder skulle hävda att barnaga är bra ”för det har vi ju alltid gjort”.

Så, till argumentationen!

För det första så är skollagen rätt tydlig vad gäller frågan, konfessionella inslag får inte förekomma i varken undervisning eller utbildning (”utbildning” innefattar såväl undervisningsmoment som övrig verksamhet inom skolans regi). Det finns ett undantag för konfessionella friskolor där utbildning som inte hör till undervisningen får innehålla konfessionella inslag, exempelvis morgonbön. Skolverket (den ansvariga myndigheten vars uppgift är att tolka de lagar och regler som finns på området) beskriver fallet gällande ”normala”, icke-konfessionella skolor, som sådant att religiösa inslag såsom bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse inte får ske inom ramen för utbildningen (och därmed självklart inte heller inom undervisningen). Det är så här som lagen ser ut i dagens Sverige, och det är så (med reservation för de konfessionella friskolorna) som det måste se ut i ett sekulärt Sverige där allas livsåskådning är lika mycket värd. För den som är intresserad utav de specifika lagarna och tolkningarna som Skolverket har gjort i frågan så hänvisar jag till detta dokument: ”Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal” (senast granskad oktober 2012).

Men det var inte lagar och regler som jag var mest intresserad av att ta upp i debatten. Lagar och regler kan ju, som Jan Björklund har påpekat, ändras om politikerna blir less på allt trams om skolavslutningar. Detta är, i mitt tycke ett av de fånigaste och samtidigt mest skrämmande inläggen i debatten. Att ändra i skollagen och regeringsformen för att man som politiker har tröttnat på att det debatteras kring lagen känns varken särskilt genomtänkt eller ansvarsfullt. Politiker måste kunna backa upp eventuella lagändringar med mer än att de är trötta på att folk tjatar på dem. Hur som helst, oavsett lagarna, så består de moraliska frågeställningarna i sammanhanget. Till exempel: är denna ”tradition” värd så mycket att vi kan låta elever och föräldrar med andra livsåskådningar än den kristna känna sig utstötta och bortglömda två gånger per år?

Jag kände nämligen att en väldigt viktig aspekt missades i debatten, nämligen barnen och föräldrarna som dessa beslut gäller och påverkar. Det var mycket snack om att kyrkan ”så gärna välkomnar barnen”, om att kristendomens budskap är ett kärleksbudskap som vi ateister inte borde vara rädda för, o.s.v. Men ingen verkade tänka på de personer som frågan faktiskt rör. Jag tänker därför bli lite mer personlig än vad jag brukar vara i den här bloggen och berätta om hur mina sista skolavslutningar på högstadiet kändes.

Min, eh…, ”bekännelse”

Jag har aldrig, vad jag kan minnas, trott på någon gud eller liknande. Detta var inte heller något som riktigt brydde mig under varken lågstadiet eller mellanstadiet. Livet rullade på, man spelade fotboll på rasterna, gick på lektionerna och alla var glada. Men under högstadiet, som många andra, så började även jag fundera över livets mer existentiella frågor. Vad händer när man dör? Vad händer om någon kompis eller familjemedlem dör? Var kommer livet ifrån? Hur ska man hantera motgångar och missöden i livet? Varför finns det lidande i världen? Du som läsare kan säkert komma på x många fler frågor som alla är väldigt svåra att hantera som nybliven tonåring. Jag var absolut inte någon ”militant ateist” till tonåring. Jag accepterade, såväl då som nu, att några av mina kompisar trodde på den kristna guden och Jesus som frälsare, såväl som det säkert fanns några i klassen som höll Allah som gudom #1. I min skolvardag spelade detta absolut ingen roll.

Första gången jag hade en kyrklig skolavslutning var nog i årskurs sex. Det var först när jag hade börjat fundera över religioner och deras innebörd som jag också började känna mig lite vilsen på skolavslutningarna eller andra kyrkliga besök. Vi hade, vad jag kan minnas, inte någon särskilt över-konfessionell version av skolavslutningar. Nog var det allt en präst som hälsade oss välkommen, och visst fanns det psalmböcker i bänkarna, men det var först när vi skulle sjunga allsång som jag började känna mig riktigt obekväm. Det kunde till exempel vara strofer som denna:

De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, 
de rika örtesängar och lundens gröna träd, 
de skola oss påminna Guds godhets rikedom
att vid den nåd besinna, som räcker året om. (Vers 2 från ”Den blomstertid nu kommer”)

Jag kan glatt sjunga med i den första versen där man sjunger om sommarens härliga ankomst, med varma solstrålar och gräs och grödor. Att jag däremot, under skoltid, skulle tacka en gud som jag saknar relation till och tro på för denna härliga sommar känns så här i efterhand oerhört absurt. Jag visste ju redan då mycket väl att sommaren kommer sig av att jordens lutning skiftar över ett år så att vi i Sverige får mer soltimmar under sommaren än under vintern. Det är väl inget konstigt med det? Jag minns fortfarande hur jag brukade hålla tyst på ordet ”Guds” för att sedan snabbt sjunga med igen i hopp om att ingen skulle märka min lilla protestaktion och tycka att jag var konstig. Nu kan jag tycka att jag var feg, jag borde inte ha sjungit med alls, men det är lätt att vara efterklok. De allra flesta tänker nog inte ens på att den här sången är en lovprisning till den kristna guden. Jag kände mig dock onormal och utstött när kompisarna runt om mig glatt sjöng med och det förväntades, inte uttryckligt men ändock implicit, att vi alla skulle sjunga med. Som den ”duktiga pojke” som jag var i högstadiet så trodde ju jag att allt som görs på skoltid är vettigt och går att lita på, men här började det spricka rejält i sömmarna. Än värre var dock psalmen ”Stilla Natt”:

Stilla natt, heliga natt!
Allt är frid. Stjärnan blid
Skiner på barnet i stallets strå
Och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en frälsare född.

Stora stund, heliga stund!
Änglars här slår sin rund
Kring de vaktande herdars hjord,
Rymden ljuder av glädjens ord.
Kristus till jorden är kommen,
Eder är frälsaren född.

Stilla natt, heliga natt!
Mörkret flyr, dagen gryr.
Räddningstimman för världen slår,
Nu begynner vårt jubelår.
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en frälsare född.

Om någon försöker påstå att denna psalm saknar konfessionella inslag så tror jag att det skulle vara det bästa försöket att faktiskt, (nästan) bokstavligt, få mig att tappa hakan i förvåning. Än en gång så sjöng jag nog med i den här psalmen på avslutningarna, men det var inte utan att känna mig bortglömd och utstött eftersom jag faktiskt inte trodde (eller tror) på ett ord av det som står i texten. Men det är egentligen inte här som skon klämmer som värst heller.

Vi hade ofta olika former av uppträdanden under skolavslutningarna, ofta framföranden av olika ”sekulära” poplåtar. Detta tror jag inte att vi var ensamma om att göra. Denna del av avslutningen hade mycket väl kunnat genomföras i en livsåskådningsneutral, sekulär lokal, såsom en aula, en matsal eller en gympasal. Måhända att lokalen kanske inte är lika fin som den lokala kyrkan, eller att man måste flytta om lite bänkar och stolar, eller att hela skolan inte får plats samtidigt, men alla skulle få känna sig välkomna! Att skolan utan tvivel och tjafs skulle uppfylla kravet på icke-konfessionalitet skulle för mig vara en bonus i sammanhanget, det viktiga är hur elever och föräldrar upplever situationen.

Tillåt mig att se några år in i framtiden där jag, förhoppningsvis, har blivit pappa. Med tanke på vad jag vet om Bibeln (Gud dödar alla människor utom en familj för att de inte betedde sig som han ville (1 Mos kap 6), Gud dödar alla egyptiers förstfödda barn för att lära farao en läxa (2 Mos kap 11-12), Petrus skriver att slavar skall underordna sig sina mästare (1 Pet kap 2:18), Johannes skriver att man ska stänga ute alla som inte delar den rätta läran (2 Joh vers 9-11), m.m, m.m.) så kommer jag nog inte att vara särskilt sugen på att skicka mitt/mina barn att delta i en skolsanktionerad kristen gudstjänst. Även om kristendomen nu hypotetiskt bara skulle vara ”ljus och kärlek” så luktar det ändå väldigt mycket ”medeltiden” för mig att skolan och samhället skulle hålla en religion framför än alla andra. Att skicka mitt eventuella barn på studiebesök i såväl kyrka som moské, synagoga eller diverse tempel skulle jag inte ha några problem med, men när barnet skulle förväntas vara delaktig eller när gudstjänsten framhålls som ”så här gör man i Sverige, det här är våra traditioner” så skulle jag med all sannolikhet få kalla fötter. Och det är här som problemet ligger. Genom att förlägga skolavslutningar (eller adventsfiranden, luciafiranden, et.c.), där elever väntas vara delaktiga, till kyrkor eller andra religiösa lokaler så kommer man ofrånkomligen att utesluta några från gemenskapen. Med tanke på att mellan 46 och 85% av alla svenskar saknar gudstro (Zuckerman, 2007) så tror jag inte att skolavslutningar i kyrkan är något litet problem. Även om alla av dessa 46-85% inte är ”hårdnackade nyateister” så kan vi inte fortsätta premiera kristendomen som den ”svenska standarden”. Så kan vi inte ha det om vi strävar efter att vara ett sekulärt, demokratiskt och mångkulturellt samhälle! En auktoritet såsom skolan varken får eller bör diskriminera och strunta i vissa elever och föräldrars tro (eller avsaknad av sådan) för att bibehålla de ”svenska traditionerna” (för psalmerna får ju inte vara religiösa inslag enligt skollagen).

Som en avslutning vill jag bara bemöta det vanliga motargumentet: ”Men ‘Den blomstertid nu kommer’ och/eller ‘Stilla Natt’ är ju tradition”. Som jag nämnde i den inledande punktlistan så är tradition ingen som helst kvalitetssäkring för att en företeelse är bra. Om du fick träffa en livs levande aztekindian så hade nog hen intygat för dig att människooffer är traditionellt inom hens kultur (Wikipedia om azteker). Eller ytterligare ett personligt exempel: Jag bodde i England när jag var åtta år gammal. En av mina kompisar blev slagen av hans pappa om han var oförskämd eller betedde sig illa i hemmet. När min mamma frågade pappan om agan så svarade pappan helt enkelt med ”how many wars have you won?”. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att traditionstänk och kulturellt arv hade påverkat denna pappa, på samma sätt som jag som kommer från en svensk kultur inte för mitt liv kan förstå hur någon inte ser det vidriga i att slå sitt egna barn. Traditioner är alltså, i mina ögon, inte på något sätt heliga eller skyddade från kritik. Traditioner som inte tål ifrågasättande och kritik bör inte längre vara traditioner i vårt samhälle utan bör avlägsnas illa kvickt. Jag anser, som du som läsare kanske kan ana vid det här laget, att skolavslutningar i kyrkan är en av dessa traditioner.

Så, för att repetera:

  • Det är inte okej att en livsåskådning/religion ges en särställning gentemot andra livsåskådningar (eller avsaknad av sådan) i ett land där religionsfrihet, sekularitet och mångfald är erkänt viktiga begrepp och principer i samhället.
  • Det är inte heller okej att kyrkan utnyttjar skolans auktoritet och legitimitet inför eleverna för att få dem att sjunga, be, bli välsignade eller något annat ”i Herrens namn”.
  • Det är absolut inte okej att några  elever (inte ens en enda elev!) ska känna sig obekväma, malplacerade eller utstötta under en skolavslutning när allt detta väldigt enkelt hade kunnat undvikas.
  • Att hävda att skolavslutningar kan hållas i kyrkor, och vissa psalmer kan sjungas, p.g.a. tradition är för mig ett lika vettigt argument som om en brittisk förälder skulle hävda att barnaga är bra ”för det har vi ju alltid gjort”.

Tack för att du läste mitt inlägg i debatten!

/Simon Klein

P.S. Det vore väldigt intressant att höra från andra, troende som icke-troende, vad de upplever eller har upplevt från skolavslutningar. Är jag ensam om att ha känt mig bortglömd och utstött som ateist? Jag saknar som sagt själv barn (är ju ”bara” 21 så det kanske inte är så konstigt), hur ser man som förälder, troende eller icke-troende, på en fråga som denna? Kommentera gärna, jag vill veta mer och vidga mina perspektiv i den här frågan, min utgångspunkt för tillfället är ju bara mig själv!

För er som vill läsa mer i ämnet:

Prästen som inte lät tysta sig” från den kristna tidningen Dagen.

Skola drar sig ur kyrkligt adventsfirande” – Dagen

Rektorn: Vi tvingar ingen att följa med” – Dagen

Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan” debattartikeln i DN från Skolverket som startade säsongens debatt.

Skolavslutning i kyrkan upp till debatt igen” SVT Gävleborg

Explore posts in the same categories: Debatt, Nyheter, Politik, Religion

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “Vad har skolan i kyrkan att göra? (Eller: Vad hade jag velat säga i SVT Debatt?)”

  1. Janne Says:

    Hej
    Väldigt bra skrivet. Du har insikter som vida överstiger mina vid samma ålder. Jag kan ärligt inte förstå hur man kan argumentera mot dina åsikter. Bra retorik och argument. Skolan ska vara inkluderande, inte exkluderande.
    Mvh
    Janne


    • Tack så mycket Janne! Med tanke på avsaknaden av kommentarer från personer som inte håller med (förutom en på Twitter) så verkar du ha rätt i att ingen argumenterar emot😉 Jag håller helt med dig om att skolan ska vara inkluderande!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: