De senaste åren har jag engagerat mig mer och mer i en organisation som heter Unga Humanister. För några veckor sedan blev jag invald i styrelsen för denna organisation och jag har även varit ordförande för lokalföreningen i Göteborg i ett år, fram tills årsmötet förra veckan då en ny ordförande valdes (jag sitter fortfarande i styrelsen). Nu, kanske något försenat, tänkte jag sätta mig ner och skriva mina tankar kring varför jag har valt att kalla mig för humanist och varför jag är aktiv inom Unga Humanister. Åsikterna som framförs i inlägget är självklart mina egna och är inte mer representativa för Unga Humanisters officiella hållning än någon annan medlems.
Min inkörsport till humanismen var att jag hade börjat identifiera mig som ”skeptiker” (en benämning som bär med sig vissa problem, men det får bli ett annat inlägg). En skeptiker är en person som intar ett kritiskt och ifrågasättande förhållningssätt till påståenden om verkligheten, man försöker helt enkelt hålla sin världsuppfattning så nära sanningen som det är praktiskt möjligt att göra. En skeptiker tror också att vetenskaplig metodik är det bästa sättet att urskilja lögner och missförstånd från sanning. Prototypexempel på påståenden som en skeptiker ser som falska är alternativmedicinska läror (t.ex. homeopati), existensen av mytologiska varelser (t.ex. Bigfoot eller jordlevande utomjordingar), att det finns en andevärld som s.k. medium kan kommunicera med och påståenden som gör gällande att det inte sker någon global uppvärmning. Viktigt att notera är att vi/jag inte avfärdar dess påståenden för att vi/jag inte gillar dem. Jag skulle själv gärna se att alla de exempel jag just tog upp faktiskt var sanna! Problemet är att bevisen och sannolikheterna att dessa påståenden är sanna, om man ser till sådant som vi har goda skäl att hålla för sant, är alldeles för få och små.
När jag frotterade mig som bäst i skeptiska podcasts och bloggar så kom jag i kontakt med humanismen, en livsåskådning som verkade vara som skräddarsydd för mig. Saker som är viktiga för en humanist är omtanke för andra människor, kritiskt tänkande och att värdesätta livet före döden som vi vet att vi har. För mig kändes humanismen som ett gyllene tillfälle att träffa andra med intressanta åsikter och tillsammans med dessa diskutera och försöka påverka såväl mitt liv som samhället i stort. Att humanistiska organisationer dessutom verkade var en av de få aktörerna i samhällsdebatten som vågade diskutera och ifrågasätta de skadliga sidorna av olika religioner var ytterligare en motiverande faktor (se mitt inlägg ”Vad tycker en skeptiker och icke-troende om gudstro och religion?” för en längre diskussion kring detta).
När jag funderar så här i efterhand på vad det var som gjorde att jag valde att engagera mig i just Unga Humanister så kommer jag på tre huvudorsaker. De två första handlar mer generellt om varför jag tycker att humanismen är en vettig och bra livsåskådning, den tredje handlar mest om varför jag har valt att engagera mig istället för att bara betala medlemsavgiften på 0 kronor och bara ge mitt stöd till organisationen.
- Jag tycker att jag har ett ansvar för såväl mitt egna som andra människors välbefinnande. Man kan kalla det för omtanke, medmänsklighet eller medkänsla. Jag tror att denna omtanke är viktig både på ett vardagligt plan (hur man bör behandla andra i sin närmaste omgivning och hur man själv bör göra för att leva ett lyckligt och meningsfullt liv) samt på ett politiskt plan (hur mycket ansvar vi som samhälle ska ta för de som är sjuka, de som har utsatts för brott, de som har svårt att tala för sitt egna välbefinnande, et.c.). Att engagera mig inom Unga Humanister har gett mig en chans att utveckla mig själv som person, lära mig mer om intressanta saker och är en plattform för att driva på förändringar på samhällsnivå som kan öka välbefinnandet för många.
- Jag är övertygad om att ytterst få saker kan vetas med 100% säkerhet (detta påstående är ett av undantagen 😉 ). Därför tror jag att vetenskaplig metodik, när tillämpbar, är viktig såväl i vardagen som i politiken. Med ”vetenskaplig metodik” menar jag: att utföra (eller ta del av) bra experiment och studier, att kritiskt ifrågasätta och söka upprepa observationer och åsikter, samt att söka ny kunskap som kan användas för att göra världen bättre. Där vetenskaplig metodik fallerar så tror jag att filosofins kritiska förhållningssätt och ständiga strävan efter svaren på de svåra frågorna är en bra väg att vandra. Att vara ödmjuk och våga erkänna när man inte vet någonting är av yttersta vikt i såväl vetenskapen som filosofin. Man får inte de enkla svaren som ofta kommer från såväl politiker som olika heliga skrifter, men man får troligen svar som är grundade i djupare och bättre resonemang. Utan att kunna erkänna när man är osäker eller när man har fel så får man ju dessutom förlita sig på att ens första uppfattning/åsikt alltid är den som är sann/bäst, eller välja att inte bry sig om hur väl ens uppfattning/åsikt sammanfaller med verkligheten.
- Jag får träffa en massa smarta människor som delar mina mål med världen, men kanske ser saken på ett lite annat sätt. Genom att vara engagerad i Unga Humanister får jag möjlighet att diskutera frågor som jag tycker är intressanta (hur man finner mening med sitt liv, hur vi kan få en bättre värld, kritiskt tänkande/logiska felslut, pseudovetenskapens och religionens inflytande i samhället, olika politiska frågor, m.m.) med andra ungdomar. Eftersom vi alla kommer in i diskussionerna med olika förkunskaper och politiska åsikter men med en öppenhet och tolerans för andra åsikter och en strävan efter att själva utvecklas så kan diskussionerna ofta bli väldigt intressanta och givande. I Göteborg så har Unga Humanister en typ av arrangemang som heter ”filosofika” där man träffas för att filosofera över en fråga över lite fika (well, duh!), en aktivitet som jag uppskattar väldigt mycket. Men jag har också fått ett kontaktnät på framförallt Facebook som ständigt håller mig uppdaterad och på tårna med intressanta frågeställningar, nya vetenskapliga fynd och roliga händelser.
Slutkommentar
Jag måste erkänna att det här inlägget inte bara var till för att jag skulle få ett tillfälle att sammanfatta mina tankar kring humanism. Det är nämligen så att Unga Humanister behöver fler medlemmar för att få statsbidrag för sin verksamhet nästa år, och det snabbt. Gränsen på 1000 medlemmar som vi precis passerade i slutet av 2011 föll vi under igen till slutet av 2012 när ansökan för 2014 skulle skickas in. Det finns en chans att få ansökan godkänd ändå, men då måste vi få in medlemmar under början av 2013. Även om du inte har tänkt engagera dig direkt så skulle det betyda jättemycket för mig och för organisationen om du kunde ge ett medlemskap som stöd. Det är gratis att bli medlem och det enda kravet som ställs är att du är mellan 12 och 30 år gammal och/eller studerar vid en högskola. Vill du bli medlem så fyller du i ett formulär på den här sidan (tar knappt en minut), vill du läsa på mer om vad Unga Humanister står för och gör så får du mer än gärna kolla in principprogrammet och vårt idéprogram. Under året kommer Unga Humanister bl.a. att arrangera två läger (ett vardera i Göteborg och Stockholm), arrangera olika evenemang, starta upp fler lokalföreningar och fortsätta sträva efter ett samhälle byggt på omtanke och kritiskt tänkande. Ett medlemskap, såväl som aktivt engagemang, skulle vara till väldigt stor nytta och uppmuntran. 😀
Kommentera gärna, eller kontakta mig på annat sätt, om du vill veta mer om min story och vad Unga Humanister gör 🙂
vemvadhurvarfor 