Hur skapar man ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle?

Vi måste hjälpa folk att få en korrekt världsbild och att hantera födelse, åldrande, sjukdom och död på ett vetenskapligt sätt, liksom frågan om tur och otur, säger han till tidningen [Study Times, min anm.], som ges ut av partiet och riktar sig till blivande statsfunktionärer.

Men vi måste inse att det är en lång process, och vi måste vara tålmodiga. Religion har funnits under lång tid, och om vi försöker forcera fram resultat kan det få motsatt effekt, tror Wang

Så citerades Wang Zuoan, chefen för den statliga kinesiska myndigheten för religionsfrågor, för en vecka sedan i Dagens Nyheter (”Kina vill bannlysa vidskepelse”, 21/4). Detta citat, och framförallt artikeln från Reuters som DN:s artikel baserades på (”China says aims to banish superstition, promote knowledge”, 21/4), fick mig att tänka till. I grund och botten så håller jag med Wang i det som han säger, men det finns något som skapar en obekväm känsla hos mig. Kan en stat verkligen gå ut och säga att man skulle vilja bli av med religion i samhället, även om man i det här fallet inte sätter upp några konkreta mål eller tidsplaner av typen ”100% ateister år 2040″? Men å andra sidan, är inte det här vad jag vill åstadkomma, ett samhälle där kunskap och förnuft premieras framför okritiskt och dogmatiskt tänkande? Där alternativmedicinare inte tillåts leda människor bort ifrån den vård som de egentligen behöver och där gudsbaserade argument inte ges mer legitimitet i samhällsdebatten än argument baserade på det Flygande Spaghettimonstrets (påstådda) vilja?

Den ”humanistiska Simon” i min hjärna blir med andra ord lätt drömsk i blicken av att mellan raderna kunna läsa ”upplysning, kunskap och uppmuntran till ett förnuftsbaserat leverne till folket!” i citatet från Wang. Han (humanist-Simon) fortsätter sedan: ”Det samhälle som Wang beskriver skulle kunna vara en väg till att allmänheten litar mer på vetenskapsmän, läkare och psykologer än på konspirationsteoretiker, alternativmedicinare och självhjälpsgurus. Medium skulle inte längre kunna lura (oavsett vad de själva tror att de gör) andra på pengar, utan människor som vill ha stöd i sin vardag skulle gå till terapeuter, filosofiska praktiker eller sina vänner. Vi skulle slippa epidemier liknande den i Swansea där över 800 människor har fått mässlingen (en potentiellt dödlig sjukdom!) för att de inte är vaccinerade, till följd av vaccinrädslan efter Andrew Wakefields numera tillbakadragna och motbevisade studie från 1998. Inte backar du väl från upplysningsidealet bara för att det låter lite totalitärt när det kommer från Kina?”. Men det är inte riktigt så enkelt…

I den andra ringhörnan av min hjärna har vi nämligen den ”politiskt korrekta Simon” som ropar ”Tänk på religionsfriheten! Det är inte politikers uppgift att bestämma vad folket ska tro eller inte tro på! Kommunistpartiet har ju till och med drivit en kampanj mot att muslimer i Xianjiang fastar under Ramadan, någon måtta får det vara! De kristna bygger kyrkor under jorden i Kina för att regimen inte ska störa dem! 100 miljoner kineser (enligt de troligen låga officiella siffrorna) lider redan nu av precis den upplevda frånstötningen och diskrimineringen som du kämpar emot i humanismens namn när det kommer till ateister och de som inte delar statsreligionen i officiellt eller inofficiellt religiösa länder! Detta är galenskap!”

Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska tycka i denna fråga. Å ena sidan delar jag Wangs önskan om ett vetenskapligt upplyst samhälle där vidskepelse och religion inte styr människors liv och beslut, å andra sidan har jag en röst som ropar ”brott emot de mänskliga rättigheterna! Staten ska inte lägga sig i människors personliga trosuppfattningar!”. Men jag anar att det borde finnas en kompromiss att hitta här någonstans. Och jag tror också att det kan vara bland de allra viktigaste kompromisserna som det moderna samhället står inför att behöva finna. Att människor tror på gud(ar) idag och att det kommer att finnas troende människor även i framtiden känns inte som ett kontroversiellt påstående för mig. Detta är något som vi måste leva med och arbeta med, inte mot. Frågan, tror jag, är hur vi gör så att alla känner sig välkomna i samhället men att staten fortfarande ska kunna vila på en förnufts- och kunskapsbaserad grund. Problemet är ju att då bör t.ex. undervisningen i skolan vara strikt icke-konfessionell och vila på vetenskaplig grund, och hur kan vi göra detta utan att människor ska känna att deras trosuppfattning inte förminskas av staten? Kan vi ha ett samhälle där staten, skolväsendet och samhällsdebatten styrs utan inflytande av gudar eller vidskepelse men där kristna, muslimer och judar, såväl som människor som tror på ”normala spöken och andar”, alternativmedicinska metoder eller vidskepelse? Eller vill vi ha ett samhälle där dessa trosuppfattnignar ses som mindre värda eftersom de inte är grundade i förnuft och kunskap, de värderingar som staten i detta fall är satt att premiera?

Jag tror som sagt att det finns en kompromiss, även om jag är långt ifrån att ha hittat den perfekta sådana. De krav som jag hittills har kommit på att jag skulle ställa på ett lyckat ”förnufts- och kunskapsbaserat samhälle” ser ut så här:

• Staten och offentliga myndigheter premierar inte någon specifik religion eller dess utövare. De rättigheter som en som beskriver sig som ”kristen” ska vara desamma som en som kallar sig ”muslim”, ”asatroende”, ”jude” eller ”pastafarian”. När det saknas förnuftiga och vetenskapliga belägg för existensen av någon av alla de tusentals gudar som människor har trott på i årtusenden så kan inte staten särbehandla troende tillhörande en viss religion. På samma sätt som vår lagstiftning håller sig icke-troende till Oden så måste den också vara icke-troende på Jehova, Allah och Flygande Spagettimonstret, tills någon av dessas existens är bevisad. Detta gör alltså staten till ”ateistisk” (i bemärkelsen att den saknar gudstro, inte att den är religionskritisk à la Dawkins, Hitchens eller Harris som vissa tror att ”ateistisk” innebär), men statens ateism ställer inga som helst krav på att alla medborgare ska vara ateister. 
• Religionsfriheten är bibehållen och respekterad, men ej överställd yttrandefrihet eller förnuft. En person ska t.ex. kunna tro att Jesus återuppstod och få utöva de ritualer som hen finner nödvändiga (gå i kyrkan, be under vissa tider, et.c.) för att efterfölja sin religion så länge som dessa inte bryter mot samhällets lagar. Det bör också finnas krav på arbetsgivare att vara tillmötesgående vad gäller religiös utövning (bärande av slöja, ovilja att äta viss mat, firande av religiösa högtider), inom rimliga gränser. Om en kvinna som bär slöja av religiösa skäl vill jobba som t.ex. psykolog eller lärare, där det skulle kunna gå att motivera att ansiktskontakt mellan patienter/elever och psykologen/läraren är viktig så kan arbetsplatser ställa krav på kvinnan att inte bära slöja under arbetstid (se fotnot). På samma sätt som en muslimsk brandman inte ska kunna lägga ifrån sig vattenslangen när klockan slår ”bön” utan självklart bör lägga all sin energi på att släcka det brinnande huset. Även om jag tror att gudstro inte skulle vara lika vanligt i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle så skulle det inte på något sätt vara förbjudet. Det viktiga är att negativa konsekvenser av religiös utövning (eventuellt försämrad vård/utbildning för patienterna/eleverna, onödigt nedbrunna hus) begränsas enligt förnuftiga resonemang och med hjälp av vår kunskap om hur världen är beskaffad.
• Staten och offentliga myndigheter ska premiera kunskap, vetenskap, förnuft och personlig utveckling. Om denna punkt uppfylls kommer man att få ett samhälle där invånarna tillsammans är beredda att söka ny kunskap och använda befintlig kunskap (från vetenskapen) för att agera verklighetsbaserat (ge vård istället för bön/homeopatika, stifta lagar som faktiskt gör skillnad istället för att bara följa opinionen, m.m.). En stat och myndigheter som drivs av förnuft kan också direkt se det absurda i att utvisa en homosexuell man till Irak, där islamister har mördat människor just p.g.a. homosexualitet. Att prioritera förnuft kan också innebära att  uppmuntra sina medborgare att ta reda på mer om de kognitiva bias som vinklar allas våra beslut och se till att alla får möjlighet att lära sig verktygen för kritiskt tänkande. En stat som premierar personlig utveckling skulle se till att tillhandahålla möjligheter till personlig utveckling, inte bara i form av allmän och gratis utbildning såsom i dagens Sverige, utan även verktyg för att finna sin identitet, självkänsla och att lära sig hur man kan leva ett liv som man själv känner sig lycklig med.
• Allt ska vara möjligt att ifrågasätta, inom yttrandefrihetens gränser, utan att man ska behöva utstå hot eller förföljelse. Detta gäller bl.a., men är inte begränsat till, gudstro, vetenskapliga hypoteser och teorier, olika ideologier samt samhällets struktur. Detta är en viktig princip för att samhällets utveckling inte ska stagnera och att alla människor ska känna att deras åsikt får komma ut. Viktigt att komma ihåg där är självklart att om man har  gett sig in i leken får man leken tåla. Ett ifrågasättande kommer inte sällan att mötas av motargument och andra människors åsikter. Detta är bra och bör uppmuntras i det förnufts- och kunskapsbaserade samhället, så länge som det görs på ett resonligt sätt. Att svara ”du är en j-vla idiot” när någon frågar ”hur vet vi att Jorden faktiskt är utsatt för farliga klimatförändringar?” eller ”varför ska vi tro på att människan är släkt med apor?” är inte något som för debatten framåt eller bidrar till ett bättre samhälle. Att förfölja eller mordhota en konstnär för att han ritar en teckning på din religions profet är inte heller något som bidrar till ett bättre samhälle. Att däremot förklara varför evolutionsteorin är förnuftig att hålla för sann, eller att verbalt ifrågasätta varför konstnären medvetet förolämpar din religion är uppmuntrat.
• Den bästa möjliga kompromissen mellan liberalism/individualism och socialism/medmänsklighet bör ständigt eftersträvas i både teori och praktik. Jag vet (eller har i alla fall väldigt goda skäl att tro) att du som läser detta också är en medveten, tänkande och kännande människa. På samma sätt som jag vill att du ska låta mig vara den människa som jag vill vara, samtidigt som jag vill ha din hjälp om jag är i nöd, så vill jag erbjuda dig samma vänlighet. För mig är det detta som är andemeningen i den s.k. ”Gyllene regeln” och det ter sig vara en princip som människor genom alla tidsåldrar och i alla kulturer har skrivit under på, i alla fall i teorin. Detta innebär att beslutsprocesser i ett förnufts- och kunskapsbaserat samhälle inte räknar människor i volymer som herr Billström, utan att man behandlar människor som människor i såväl tanke som handling.

Allt detta låter bra och så, men hur skulle man kunna komma hit utan att göra som i Kina och aktivt motarbeta religion?

Ah, 10 miljonerkronors-frågan. Jag har ingen ”quick-fix” på detta, om någon tror sig sitta på en så får de gärna höra av sig. Jag tror dock att en början är att prata om det. Inte bara mellan människor som redan är övertygade, utan med människor som aldrig har hört talas om dessa idéer, eller med människor som rent utav kanske vill ha en statsreligion (vare sig det är kristendom eller islam). Dels för att vi inte kommer kunna få ett sådant här samhälle om det finns alltför många stora och viljestarka motståndare, men också för att det är det bästa sättet att få reda på eventuella nackdelar och motargument och därmed försöka förbättra visionen.

Jag tror också att en satsning på en skola som inte bara fokuserar på kunskap utan också ger möjlighet, uppmuntran och ledning i personlig utveckling är ett sätt att underlätta för kommande generationer att genomföra det som jag har beskrivit i detta inlägg, och än en gång förbättra de delar som behöver förbättras. Om korrekt argumentation och vetenskaplig förankring fick väga tyngre än retoriska knep och personlighet i politiken eller andra sammanhang så skulle nog många framsteg kunna göras. Om personlig utveckling skulle komma högre upp på agendan skulle nog mycket av det (nät)hat som kan ses i dagens Sverige kunna botas, om mänskliga rättigheter och medmänsklighet fick större utrymme skulle förtryck och rasism minska.

Om vi återvänder till situationen i Kina, där hela det här inlägget började, så tror jag att jag i stort delar Wangs önskan om ett mer kunskapsbaserat, förnuftigt samhälle, men jag skiljer mig i hur jag skulle vilja ta mig dit. Jag tror att förändringen till ett förnuftsbaserat samhälle är inget som kommer kunna beslutas till fullo av politiker, även om de har en viktig roll i att se till att de rätta förutsättningarna för dialog, utbildning och personlig utveckling finns för alla. Det krävs också en samhällsdebatt och en övertygelse hos väldigt stora delar av befolkningen för att allting inte bara ska bli fina ord men handlingar som sker mot människors vilja.

Vissa dagar, som idag, vaknar jag upp med en stark vilja att starta ett politiskt parti (det krävdes ”bara” ca. 281 000 röster för att passera 4%-spärren år 2010 ) och driva igenom den här förändringen så gott som möjligt med hjälp från likasinnade. De flesta dagarna slutar det med att jag släpper tanken, idag tog jag mig i alla fall så långt som att jag skrev ett blogginlägg!

Fotnot: Jag har inte sett någon forskning eller liknande på slöjbärandets effekter på psykologer eller lärares arbete, utan tog exemplet från luften utan några rejäla belägg för det. Om någon har sådana, eller något som visar på motsatsen, får de gärna kommentera på detta inlägg. Huruvida denna effekt finns eller ej är egentligen inte viktig för resonemanget kring religionsfrihet som sådant, men jag ville bara vara tydlig med vad jag vet och vad jag inte vet. Jag vet däremot att ett hus inte släcker sig på egen hand

Varför behöver politiker vetenskap? (Eller: hur mycket bättre är det att köra bil med handsfree än med en handhållen telefon?)

Enligt bland annat VästerbottensKuriren och Lidköpingsnytt har Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson, Stina Bergström, idag skickat in en motion till riksdagen angående mobiltelefonanvändning när man kör bil. Enligt VK ska förslaget innebära ett ”… förbud för bilförare att prata i mobiltelefon utan handsfree, mot att sms:a och använda mobilen på andra sätt under bilkörning.”

Bergström citeras vidare ”Inget samtal är så viktigt att det är värt att riskera någon annan människas liv. Sverige är i dag det enda land i EU som inte begränsar mobilanvändning under bilkörning. Ett sådant förbud borde vara en självklarhet för alla politiska partier som tar uppgiften att minska trafikolyckorna på allvar.” [Uppdatering: pressmeddelandet finns att läsa här]

Jag håller helt med Bergström i hennes konstaterande att inget telefonsamtal är viktigt nog för att riskera någons liv, varken ditt eget, dina medpassagerares eller dina medtrafikanters. Problemet som jag har med den här motionen (förutom att jag inte lyckades hitta den på regeringens hemsida ) är att förslagen i den verkar baseras mer på ”sunt förnuft” än en vetenskaplig analys av verkligheten.

Vad kan kristen tro göra med människans tänkande? Del 3: Efter Newtown-massakern

(Detta är del 3 i min minibloggserie om exempel på vad kristen tro kan göra med ens tänkande. Läs gärna del 1 om hur Bibeln kan användas för att motivera barnaga genom att klicka här och del 2 om en kränkt Pat Robertson som jämför förföljelse av kristna i USA med förföljelsen av judar i Nazityskland här)

De senaste dagarna har det känts som att oerhört korkade saker har kommit från kristna människors munnar (eller bloggande fingrar) och jag känner ett avreageringsbehov. Genom att läsa detta och kommande inlägg i serien så accepterar du att jag är upprörd och har rätt att säga vad jag tycker. Capisce?

Först och främst, en stor fet disclaimer: Jag vet att inte alla kristna människor beter sig eller tänker så som jag snart kommer att beskriva. Många av mina bästa vänner tror på den kristna guden. Detta inlägg är till för att illustrera vad kristen tro kan göra med mänskligt tänkande, inte vad den men 100% säkerhet gör med alla.

Så, punkt tre på saker som kristen tro kan göra med ens tänkande: ge en farlig/hemsk syn på vad som händer när man dör och vem som bär ansvaret för att hemska saker sker. För några dagar sedan skedde en hemsk tragedi när en 20-år gammal kille i Newtown, Connecticut, tog sin mammas vapen, sköt modern och gick vidare till en skola där han sköt 20 barn och 6 vuxna till döds innan han tog sitt egna liv (se DN:s sammanfattning).

Det första citatet som retade upp mig kom faktiskt inte från en kristen, utan från en religionskritisk komiker vid namn Bill Maher:

Sorry but prayers and giving your kids hugs fix nothing; only having the balls to stand up to our insane selfish gun culture will.

— Bill Maher (@billmaher) December 15, 2012

Även om jag håller med Maher om att böner och kramar inte kommer att rädda oss från nästa eventuella skolskjutning så kan jag tänka mig att kramar, och böner om man så känner för, kan skänka tröst och närhet som barnen och deras familjer så väl kommer att behöva efter en sådan här traumatisk upplevelse. Att det dessutom behöver göras något åt USA:s vapenlagar är inte något som utesluter att kramar och bön kan skänka tröst.

Men detta är långt ifrån det värsta citatet som jag har sett angående Newtown-skjutningen.

En skärmavbildning som började cirkulera på nätet efter skjutningarna visar hur en man ska ha skrivit följande som Facebookstatus:

 

About 20 children are receiving the BEST CHRISTMAS PRESENT EVER….. the presence of our God and our Lord Jesus Christ! Thx Tom Thompson for that perspective.

Jag är för det första väl medveten om att detta kan vara fejkat. Jag tänker därför lämna citatet därhän och diskutera logiken bakom det. Om vi ställer upp följande punkter så kanske logiken framträder:

• Om man är snäll (tror på Jesus) när man dör så kommer man till himlen
• Himlen är den mest underbara platsen som du kan tänka dig, du får vara med Jesus och Gud
• Livet på Jorden är, enligt punkt 2, sämre än livet i himlen
• Alltså: ju tidigare du dör, desto snabbare kommer du till himlen (där allting är underbart) och slipper ditt jordsliga liv där hemskheter händer.

Oavsett om Rennard finns på riktigt eller inte så är detta alltså en möjlig åsikt rent teologiskt. (Är du kristen och retar dig på det här resonemanget? Bra. Förklara gärna för mig vilken punkt som är fel så att jag får en bättre bild av denna situation. Den stör mig riktigt mycket.)

För övrigt så finns det nog med ”riktiga” kristna för att motivera detta inlägg.

We ask why there is violence in our schools, but we have systematically removed God from our schools. Should we be so surprised that schools would become a place of carnage? – Mike Huckabee (försökte bli republikanernas presidentkandidat 2008)

Huckabee har uppenbarligen inte studerat den svenska modellen med icke-konfessionella skolor och ställt sig frågan om hans hypotes att det finns ett samband mellan den kristna guden i skolor och eventuella skolskjutningar. Vi får dock en vidare förklaring i hur Huckabee tänkte i ett annat citat:

God is not going to go where he is not wanted. /…/ Hey, I’ll be glad to protect your children, but you gotta invite me back into your world first. – Brian Wigs (från den kristna gruppen American Family Association)

Om jag vore en älskande gud skulle jag inte låta politikers beslut om icke-konfessionella skolor leda till en massa lidande hos barnens nära och kära. Jag skulle skydda de kärnfamiljer som mina mest fundamentalistiska följare är så besatta i och därför låta barnen vara med sina föräldrar, syskon och vänner. Men det är klart, det kanske är elakt att undanhålla dem himlen och dess oändliga godhet och härlighet.

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om det här, men allt jag ville säga (och mycket av det som jag har skrivit här) har redan skrivits väldigt träffande och bra av William Hamby på hemsidan Examiner (länk till artikeln ”Horryfying Christian responses to Connecticut shooting”). In och läs!

Avslutning på bloggserien:

Nu tror jag att denna miniserie är färdig (för nu i alla fall). Jag vill än en gång påpeka att jag inte har något emot gudstroende människor, vare sig det är Jehova, Allah eller Vishnu som de tror på. Jag känner många som tror på någon gud och de är ofta väldigt bra och goda människor. Problemet som jag har är de tankebanor som kan skapas och motiveras med en tro på Bibeln som gudomligt inspirerad. Jag vill att frågor om hur ett samhälle ska skötas, vilka lagar vi ska ha och hur man tar ställning i moraliska frågor ska baseras på förnuft och vettiga resonemang och argument. Detta blir, enligt vad jag har erfarit, omöjligt om den ena (eller flera av) parten/parterna åberopar en gudoms oemotsägliga skrift. Om någon vill övertyga mig om att barnaga borde vara tillåtet så vill jag ha ett resonemang som inte kräver en tro på något som vi inte har förnuftiga skäl att ta för sant. Om du vill bli tagen på allvar i en samhällsdebatt så ber jag dig att tänka både en och två gånger innan du drar på dig en offerkofta i form av judarna i Nazityskland. Om du verkligen bryr dig om alla människors rättighet att ha politiker som gör sitt bästa för att styra samhället på ett sätt som inkluderar alla, oavsett livsåskådning eller gudstro, leta inte efter lösningar som förutsätter något som många i samhället, av goda anledningar, inte tror på.

 

Vad kan kristen tro göra med människors tänkande? Del 1: Mirakeltjejen och barnaga

De senaste dagarna har det känts som att oerhört korkade saker har kommit från kristna människors munnar (eller bloggande fingrar) och jag känner ett avreageringsbehov. Genom att läsa detta och kommande inlägg i serien så accepterar du att jag är upprörd och har rätt att säga vad jag tycker. Capisce?

Först och främst, en stor fet disclaimer: Jag vet att inte alla kristna människor beter sig eller tänker så som jag snart kommer att beskriva. Många av mina bästa vänner tror på den kristna guden. Detta inlägg är till för att illustrera vad kristen tro kan göra med mänskligt tänkande, inte vad den men 100% säkerhet gör med alla.

Så, till den första saken som gjorde mig upprörd idag:

Bloggerskan Mirakeltjejens inlägg ”Fysiska slags inverkan på människan – Enligt Bibeln” där hon, med stöd av i runda slängar 15 bibelcitat, försvarar att slå barn i uppfostrande syfte, berättar att detta ska ske med piskrapp/spö eller pinne/käpp och att Herren tar över detta ansvar när vi blir vuxna . D.v.s. det som kallas för barnaga och, vilket hon själv påpekar, är förbjudet i svensk lag sedan 1979. Mirakeltjejens inlägg inleds med följande stycke:

Helvetet, den brinnande eldsjön är den slutgiltiga destination för människor som inte följer och lyder Gud.
Det är en plats för fallna änglar, denna världs härskare satan!
Otroligt nog finns det människor som väljer frivilligt att följa ondskan och följer därmed efter
de onda andemakterna till det eviga straffet, den eviga plågan och tortyren.

Vad har skolan i kyrkan att göra? (Eller: Vad hade jag velat säga i SVT Debatt?)

Igår satt jag, i egenskap av ordförande i Unga Humanister Göteborg (disclaimer: alla åsikter som uttrycks i detta blogginlägg är mina egna!), med i studion som publikröst under inspelningen av SVT Debatt. De hade ringt mig tidigare under dagen och sagt att man bl.a. skulle debattera huruvida skolor kan förlägga exempelvis adventsfirande och jul-/sommaravslutningar i kyrkolokaler och vilka former av aktiviteter som i så fall skulle få förekomma. Jag visste på förhand att mitt utrymme för att få göra min åsikt hörd var liten, om ens befintlig, och det visade sig också att det fanns personer som var klart mer på hugget att debattera än vad jag var. Jag känner dock att debatten missade några viktiga punkter som jag tänkte ta upp här på bloggen, där jag får tid att resonera och utveckla mina resonemang på ett mer strukturerat och givande sätt. För den som inte har sett debatten så kan jag tipsa om SVT Play (programmet finns uppe i 50 dagar efter att avsnittet sändes och finns på den här länken: http://www.svtplay.se/video/833862/29-11-22-00/. Det aktuella ämnet debatteras från och med tiden 14:50.).

Vad är det då som jag hade velat säga?

(Jag insåg när jag läste igenom inlägget innan publicering att det blev rätt långt. Därför har jag gjort en punktlista med mina viktigaste ståndpunkter för den som inte har tid/lust att ta sig hela vägen, eller som behöver lite motivation för att orka )

• Det är inte okej att en livsåskådning/religion ges en särställning gentemot andra livsåskådningar (eller avsaknad av sådan) i ett land där religionsfrihet, sekularitet och mångfald är erkänt viktiga begrepp och principer i samhället.
• Det är inte heller okej att kyrkan utnyttjar skolans auktoritet och legitimitet inför eleverna för att få dem att sjunga, be, bli välsignade eller något annat ”i Herrens namn”.
• Det är absolut inte okej att några  elever (inte ens en enda elev!) ska känna sig obekväma, malplacerade eller utstötta under en skolavslutning när allt detta väldigt enkelt hade kunnat undvikas.
• Att hävda att skolavslutningar kan hållas i kyrkor, och vissa psalmer kan sjungas, p.g.a. tradition är för mig ett lika vettigt argument som om en brittisk förälder skulle hävda att barnaga är bra ”för det har vi ju alltid gjort”.

Så, till argumentationen!

För det första så är skollagen rätt tydlig vad gäller frågan, konfessionella inslag får inte förekomma i varken undervisning eller utbildning (”utbildning” innefattar såväl undervisningsmoment som övrig verksamhet inom skolans regi). Det finns ett undantag för konfessionella friskolor där utbildning som inte hör till undervisningen får innehålla konfessionella inslag, exempelvis morgonbön. Skolverket (den ansvariga myndigheten vars uppgift är att tolka de lagar och regler som finns på området) beskriver fallet gällande ”normala”, icke-konfessionella skolor, som sådant att religiösa inslag såsom bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse inte får ske inom ramen för utbildningen (och därmed självklart inte heller inom undervisningen). Det är så här som lagen ser ut i dagens Sverige, och det är så (med reservation för de konfessionella friskolorna) som det måste se ut i ett sekulärt Sverige där allas livsåskådning är lika mycket värd. För den som är intresserad utav de specifika lagarna och tolkningarna som Skolverket har gjort i frågan så hänvisar jag till detta dokument: ”Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal” (senast granskad oktober 2012).

Pseudovetenskap i politiken – igen

[Detta inlägg finns även på Vetenskap och Folkbildnings blogg, samt på Humanistbloggen. Skrivet i samarbete med Peter Lundin och Linda Strand Lundberg]

Frågan om eventuella faror med trådlös teknik har ännu en gång aktualiserats i svensk media. Den här gången efter att Lidingöpartisten Gunilla Dyfverman tidigare i veckan uttryckte sin vilja att förbjuda installationen av trådlöst internet i Rudboda skola på Lidingö. Dyfverman oroar sig, enligt ett reportage i Sveriges Radio (1), för att den trådlösa tekniken ska visa sig vara nutidens motsvarighet till cigaretter. Hon hänvisar till ospecificerade utländska rön som hävdar att elever kan få både huvudvärk och inlärningssvårigheter av den denna form av teknik.

Utan att veta specifikt vilka källor som hon hänvisar till är det självklart svårt att bemöta just hennes rädsla för trådlös teknik. Vad man däremot kan uttala sig om är den samlade vetenskapens resultat i frågan. Att som lekman försöka sig på att på egen hand göra en bedömning av den samlade forskningen inom ett område är långtifrån en enkel uppgift. Att någon som har genomgått en forskarutbildning har bättre förutsättningar att dra korrekta slutsatser kring vetenskapliga frågor än någon som inte har det är förhoppningsvis inget kontroversiellt uttalande. Den intressanta frågan i sammanhanget blir då självklart: Har Dyfverman anledning att oroa sig för barnens hälsa eller har eventuella hälsorisker redan undersökts och kartlagts?

Vad är ateism?

Inspirerad av kommentaren från Albin på mitt tidigare inlägg ”Vad är ateism (inte)?” kommer här min definition av ateism:

 

Era tankar? Kommentarsfältet är öppet!

 

Vad är ateism (inte)?

I Newtonbloggens inlägg ”Ateism: tron på ‘ingenting’?” finns en text som jag har sett florera runt internet ett tag nu.

Johannes Axelsson frågade sina läsare vad de tyckte om definitionen, så här är mina tankar:

”The belief that…”

Ateism är, definitionsmässigt, avsaknaden av gudstro. Etymologin kommer från grekiskan atheos, via franskans athéiste, som som går att härleda från prefixet a- (”utan”) och theos (”en gud”). Den här definitionen, att ateism bara är avsaknaden av gudar, har ateister länge varit överens om och gör inga egna påståenden som behöver beläggas med bevis, utan bevisbördan ligger på den som gör extraordinära påståenden (jämför gärna med Christopher Hitchens citat ”what can be asserted without evidence can also be dismissed without evidence.”). Vissa har valt att kalla detta för ”svag ateism” för att särskilja den från den ”starka ateismen” som gör specifika påståenden. En ”stark ateist” väljer istället att lägga fram olika argument och bevis för att förneka existensen av en eller flera specifika gudar. Ett exempel kan vara att lyfta fram hur bevisen som ligger bakom evolutionsteorin kraftfullt motsäger skapelseberättelsen i Bibeln (och många andra religioners skapelseberättelser). Alla religioner vars tro motsäger evolutionsteorin måste därför belägga sin tro med jämbördiga eller bättre bevis för att nå samma status hos en person som grundar sin världsbild i rationalitet och konkreta bevis.

För svag ateism är alltså inledningen rent utav felaktig, för stark ateism är inledningen något av en halmgubbe i att den utelämnar det faktum att ateistens påståenden grundar sig i bevisföring och rationellt tänkande, inte ”blind faith”. Se gärna den här artikeln på atheism.about.com för en vidare diskussion och fler länkar kring definitionen på ateism.

Varför vill jag ibland ta det blå pillret?

Året är (egentligen) 2199 och en datorhacker vid namn Thomas Anderson (alias: Neo) ställs inför ett val. Han har precis fått veta att Singulariteten redan har skett, att världen styrs av maskiner med en artificiell intelligens, och att maskinerna använder människornas kroppar för att utvinna energi. Under tiden lever människornas sinnen och medvetanden i en datorsimulering, ”the Matrix”, skapad för att hålla människorna glatt ovetande om verkligheten. Neos val går ut på att välja ett av två piller. Väljer han det blåa så glömmer han allt det han just har fått veta och får fortsätta sitt liv som datahacker i ”the Matrix”. Väljer han det röda pillret får han följa med Morpheus, ledaren för människornas motståndsrörelse mot maskinerna, och ta upp kampen för att befria människorna.

Men hur relaterar den här episka filmscenen till mitt liv? Jag har väl inte träffat Morpheus? Nej, det har jag inte. Men för cirka tre år sedan, en vacker sommardag mellan andra och tredje ring på gymnasiet, fick jag faktiskt insikt i en helt ny värld. Det började med att jag ville utforska podcastfunktionen i min iPod nano och fortsatte med att jag laddade ner ett avsnitt av ”the Skeptic’s Guide to the Universe” (SGU), mest för att de hade en referens till ”Liftarens Guide till Galaxen”-böckerna i sitt namn. Utan att veta det hade jag, på ett sätt, valt det röda pillret.

Efter några avsnitt insåg jag att de som gjorde SGU var ganska mycket som mig. De fascinerades av nya vetenskapliga framsteg, de irriterades över människor som hade fel och de gjorde sitt allra yttersta för att alltid ha en så verklighetstrogen bild av hur världen egentligen är. Hur förlösande det än kändes att få lyssna på människor som tänkte ungefär som mig och att få veta att det fanns en hel community av människor som gör sitt bästa för att tänka rationellt, så finns det ändå en klar nackdel med skepticismen. Man ser de fallande gröna tecknena. Man ser ”the Matrix”.

Gradvis lär man sig mer och mer om hur människor kan lura både sig själv och andra. Man ser hur politiker i debatter vrider och vänder på statistik och målar upp halmgubbar för att deras ideologi ska låta bättre än motståndarens. Detta, och mycket mer, gör att i alla fall jag ibland tappar tilltron på vårt politiska system (se exempel 1). Man ser hur homeopater och andra utövare av alternativmedicin orsakar oerhört mycket onödigt lidande för egen vinning, oavsett om de själva tror på sina behandlingsmetoder eller bara mjölkar personer i nöd på pengar (2, 3). Man blir medveten om ”faith healers” och medium som utan att tänka sig för kan förstöra andra människors liv på grund av falskt hopp eller falska besked (4, 5). Är man dessutom, som mig, intresserad av hur människor fungerar så lär man sig till exempel om Stanley Milgrams experiment (6) och förstår att om bara förutsättningarna är de rätta så kan vem som helst tänka sig att döda en annan, oskyldig människa. Man uppmärksammas och uppmärksammar sig själv på alla onödiga, värdelösa och horribla saker som sker för att personer tror på en eller flera gudar och har ett problem med att andra inte tror på samma gud som dem (7). Jag har många fler exempel som jag skulle kunna ta upp, men pga inläggets begynnande längdproblem och för min egna sinnesstämnings skull slutar jag här.

Exempel:

1: I partiledardebatten 6/5 2012 diskuterade Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfvén (S) om hur statsminister Reinfeldts politik hade påverkat arbetslösheten i Sverige. Medan Löfvén pratade om en procentuell höjning av arbetslösheten så hävdade Reinfeldt att sysselsättningen har ökat med 300’000 jobb sedan 2006 (när Reinfeldt blev statsminister). Bägge har rätt enligt sina egna villkor, men debatten kommer ingen vart och väljarna blev inte klokare på någonting. Istället för att partiledarna faktiskt vill försöka reda ut vad som är skillnaderna mellan respektive partis politik så slutar debatterna ofta i halmgubbar (”Socialdemokraterna är bara ett bidragsparti”, ”Moderaternas politik gör bara så att folk utförsäkras”). Varför då? Jo, för att vilka som får styra landet bestäms inte efter hur bra deras politik egentligen kommer att fungera, utan vem som lyckas övertyga flest väljare om att de har rätt. Vidare känner jag en stor frustration över att rent utav omoraliska ideologier som nazism vinner makt på nuvarande regeringars misslyckanden och börjar till och med ifrågasätta om demokrati verkligen är det bästa sättet att styra ett land på, när populistiska partier som inte egentligen har någon bra idé utan bara kommer med populära förslag kan få sådan makt som de börjar få (se exempelvis valet i Grekland där ett nynazistiskt parti kom in i parlamentet, troligen pga missnöjesröster). Ytterligare en nagel i ögat på mig är att vissa studier (exempel) visar att vädret på valdagen påverkar valdeltagandet i USA och att dåligt väder verkar gynna republikanerna. Tumregeln som forskarna i studien länkad ovan fann var att valdeltagandet sjönk med 1 % per tum regn som föll på valdagen. Varje tum regn gav också republikanerna en fördel på i snitt 2,5 %! I studien skriver man bl.a. på sida 660 att Al Gore kan ha förlorat presidentvalet 2000 pga dåligt väder i Florida (där valresultatet var väldigt jämnt). Hur hade världen sett ut om Gore hade kommit till makten istället för George Bush Jr.?

2: Se till exempel de här hjärtskärande breven från Penelope Dingle (skriver som Penelope Brown), en australiensisk kvinna som hade drabbats av tjocktarmscancer. Hennes homeopat avrådde henne från att gå med på ”skolmedicinens” behandlingar  och krävde istället full tillit från Penelope för att hennes homeopatiska behandling skulle fungera. Detta ledde till att Penelope bl.a. fick genomgå en onödig hysterektomi, cancern spred sig onödigt mycket och Penelope avled till slut, trots att hennes diagnos vid upptäckten av cancer hade varit god om hon hade fått normal behandling.

3: Stanislaw Burzynski driver en klinik i Houston, Texas, där han behandlar ”utför kliniska studier” på patienter med cancer med hjälp av s.k. antineoplastoner, som inte har någon bevisad effekt mot cancer. I många fall är det patienter där andra läkare har konstaterat att diagnosen tyvärr är väldigt dålig och att patienten inte har länge kvar att leva. De drabbade eller deras familjer hittar då Burzynskis klinik på internet och börjar samla pengar. Burzynski ska nämligen ha summor runt 100’000 dollar och uppåt för att behandla ”utföra kliniska studier” på de drabbade patienterna. Anledningen till att jag skriver ”utför kliniska studier” är att antineoplastonerna inte är godkända för behandling utav cancer. Det enda sättet som Burzynski får fortsätta på är genom att utföra studier, men han har hållit på med antineoplastonerna sedan 1970-talet utan att få några anmärkningsvärda resultat! Det anses ofta oetiskt att försökspersoner i kliniska studier ska behöva betala för att gå med i studier, men att föräldrar vars barn har drabbats av cancer dessutom ska behöva dra ihop 100’000 dollar för att barnet ska kunna få en behandling som inte har bevisad effekt är för mig avskyvärt! När bloggare började kritisera Burzynskis klinik försökte han inte möta kritiken, han skickade en falsk advokat på bloggarna som försökte hota dem till tystnad…

4. Healern Peter Popoff blev avslöjad utav James Randi och hans team under 80-talet för att ha använt en teknik liknande ”hot reading” under sina framföranden. Innan showen började så var Popoffs fru ute i lobbyn och pratade med besökare, utan att hon sa att hon var fru till Popoff. Under showen pratade hon sedan med sin make via en hörselsnäcka à la FBI och berättade olika detaljer om de som Popoff tog upp från publiken. De hade bland annat en teknik där de innan showen gav en rullstol till en person som hade svårt att gå (men kunde gå) och sedan berättade hustrun för Peter var den personen satt och han ”healade” personen så att hen kunde gå igen! James Randi beskriver längre ned i krönikan om en stackars pojke med alldeles krokiga ben som behövde kryckor för att gå. Hans familj hade sparat ihop alla pengar de kunde för att åka på Popoffs shower. När Randi träffade pojken hade de precis besökt deras femte show, efter att ha åkt bil i åtta timmar enkelväg, och inte heller nu hade Popoff valt att ”heala” just den här pojken. Den här showen var den sista pojken skulle åka på, familjen hade nu slut på pengar och kunde inte hålla på längre. När Randi hade pratat klart med pojken så gick han med tårar i ögonen, såsom hela hans familj, till familjens slitna gamla bil och begav sig hem efter att än en gång ha misslyckats med att få pojken ”healad”. Om Popoff saknar healingförmåga, vilket alla bevis tyder på, så kan man nog ge sig den på att detta inte är den enda familj vars hopp, ekonomi och energi som han har förstört.

5. Att känna till det påstådda mediumet Sylvia Brownes ”track record” får mig nästan bara att vilja spy. Bland hennes ”bedrifter” finns att säga till anhöriga och/eller föräldrar vars barn är försvunna att:

• Det sex år gamla barnet fortfarande lever, men har sålts som slav till Japan, när det i verkligheten visar sig att barnet (Opal Jennings) blev kidnappad och till slut mördad av en pedofil.
• Barnet (Holly Krewson) lever, men är i Kalifornien, går på droger och jobbar som dansare på en ”adult entertainment night club”, när Holly egentligen mördades sex år innan Sylvia Browne kom i kontakt med föräldrarna, hennes kropp blev liggande på bårhuset i tio år. Hollys föräldrar gjorde flera misslyckade resor till Los Angeles för att leta efter deras dotter, tills modern dog av en aneurysm (sprucket blodkärl som leder till inre blödning).
• Det mest berömda fallet (Shawn Hornbeck), där Sylvia berättade för Shawns föräldrar att deras son var död, när han några år senare hittades, vid liv!

Detta, och mycket mer, gör Browne samtidigt som hon kan ta betalt flera hundra dollar för 20 minuters samtal med henne. Trots att hon gång, på gång, på gång, visar sig ha fel.

6. Stanley Milgram ville på 70-talet, i svallvågorna av nazisternas hemska beteende under andra världskriget, testa hur lätt människor påverkas av auktoriteter. En försöksperson och en skådespelare ”lottades” till att vara ”lärare” eller ”elev” i en studie som försökspersonen trodde handlade om betingning och inlärning. Försökspersonen lottades alltid till att spela ”lärare”. ”Eleven” (som visste vad som egentligen skulle ske) sattes i ett rum och fick göra olika minnesövningar. När ”eleven” gjorde fel skulle ”Läraren” straffa ”eleven” genom att, från ett separat rum och utan att se ”eleven”, trycka på en knapp och ge ”eleven” elektriska stötar. Ju fler fel ”eleven” gjorde, desto starkare stötar skulle administreras. Till slut hade ”eleven” gjort så många fel att ”läraren” skulle ge stötar som hen innan experimentet hade fått veta var dödliga, eller i alla fall väldigt skadliga.

Om Milgram själv stod i rummet med försökspersonen och uppmanade denne att fortsätta med experimentet så fortsatte de allra flesta (ca 65 %) att administrera stötar, även efter att ”eleven” hade tystnat efter en lång tids smärtsamt skrikande. Milgrams experiment visar, med oönskad tydlighet, hur vem som helst av oss skulle kunna göra hemska saker om vi utsattes för fel förhållanden. Ett förslag till förklaring är att denna egenskap har en evolutionär bakgrund. Man kan tänka sig att en grupp vars medlemmar kunde acceptera att någon tog kommando i en grupp hade mycket större chans att överleva och klara sig än en grupp där interna stridigheter tog över. Milgram själv menade att människorna i hans försök blev ”agenter”, de ansåg sig inte skyldiga för sina handlingar eftersom det var någon annan som hade uppmanat dem. De fokuserade bara på deras uppgift och att fullfölja studien som de trodde att de var med i.

7. Se mitt tidigare inlägg ”Vad tycker en skeptiker och icke-troende och gudstro och religion?”

Slutsats:

Jag, precis som många andra, lever nog i hopp om en utopi. I min utopi skulle saker som kunskap, ärlighet, medmänsklighet och självinsikt vara egenskaper som premierades. Att ha en dröm tror jag i mångt och mycket är bra. Det ger en något att sträva emot, det ger en något att känna engagemang för och det gör att livet känns meningsfullt. Problemet med dessa utopidrömmar är ju tyvärr att de sällan blir sanna (eller så bra som man har tänkt sig).

Som skeptiker får man väldigt mycket. Man får en djupare förståelse för hur verkligheten egentligen ser ut. Man har ett intresse där man lär sig oerhört många olika saker, mycket av vilket man kan använda i det vardagliga livet. Man får känna sig stolt när ens vän frågar ”Varför har du så sällan fel?”. Man får känna sig som en del av en community och känna att man kämpar för en bra sak när man sprider skepticismens budskap.

Men, det kommer till ett pris. Och ibland, bara ibland, önskar jag att jag hade tagit det blå pillret och levt kvar i den där snälla världen som var allt jag kände till innan den där sommardagen.

Hur udda lärare behöver Sverige?

[Det som följer är ett gemensamt blogginlägg från mig och tre andra bloggare (se underteckningar längst ned) som publiceras gemensamt på våra bloggar samt Humanistbloggen och Vetenskap och Folkbildnings blogg]

NO-läraren Johannes Axelsson har vid ett antal tillfällen skrivit på sin blogg om hur han som troende tar upp en kreationistisk världssyn som ett alternativ till bl.a. evolutionen i sin undervisning. Detta gör Axelsson, vilket han själv också påpekar, inte för att undervisa om kreationism, ”så här tror vissa människor”, utan för att undervisa i kreationism, ”så här tror jag, stick i stäv med rådande vetenskaplig konsensus”. Axelsson påstår att detta främjar elevernas kritiska tänkande, ett påstående som bör ses mot bakgrund av att han är lärare vid en skola med kristen profil, och mot hans egen kommentar att han som skapelsetroende inte går in i klassrummet med målet att hans elever ska börja tro att evolutionsteorin är sann.

Argumentationen som Axelsson för är oärlig, både när det gäller
kreationism och evolution och när det gäller dess plats i skolan och
hans roll som lärare. Han använder gamla och vid flertalet gånger
redan motbevisade argument för att antingen jämställa kreationism med
evolutionsteorin eller att misskreditera och visa på påstådda brister
i evolutionsteorin. Sker detta av ren okunskap? Eller handlar det om
ovilja att förstå? För detta har han fått kritik, bland annat från oss
(1 2 3 4 5 6) Utöver det har han också blivit anmäld till skolinspektionen av flera, av varandra oberoende, personer.

Vad vi vill poängtera är att varken anmälningarna eller vår kritik
riktar sig mot Axelssons tro utan om att han, stick i stäv med lagar
och styrdokument, likställer evolutionsteorin och kreationismens
skapelsesagor i sin undervisning. Detta är i vår mening att ägna sig
åt konfessionalism, vilket skollagen förbjuder.

Vår förhoppning är att de anmälningar som gjorts kommer att få
konsekvenser, vilket tyvärr inte är speciellt sannolikt. Inte för att
Axelsson följer skollagen, vilket han själv hävdar. Utan på grund av
att skolinspektionen enligt egen utsago kommer att begära in en
redogörelse från Hannaskolan i Umeå, där de själva kan beskriva hur de
bedriver sin undervisning och om de har brutit mot skollagen. För att
göra en jämförelse rörande straffrättsliga anmälningar: Tänk om
polisen begärde in en redogörelse från misstänkta brottslingar om
vilka lagar de brutit mot och valde att lägga ner en utredning i de
fall den misstänkte hävdade att inget brott hade begåtts.

Axelsson försöker givetvis försvara sig mot kritiken, bland annat genom att hävda religionsfrihet – men det är som sagt inte hans tro frågan gäller, utan hur han bedriver sin undervisning och gör egna tolkningar av
lagtexten och skolverkets kommentarer.

I blogginlägget Sverige behöver udda lärare försöker han på ett märkligt vis rättfärdiga detta agerande – som han samtidigt på andra ställen förnekar – genom att presentera grovt haltande jämförelser med ett antal hypotetiska exempel. Vi ska här redogöra för, samt besvara dessa. Stora delar av dessa svar har skrivits av Simon Klein (@sikay91) och tidigare publicerats på bloggen Vem vad hur varför? Vi publicerar här en redigerad och uppdaterad version av dessa svar.

Tänk dig en lärare som är förälskad i Japan, och i tid och otid använder Japan som exempel. Detta trots att det finns 193+ andra länder i världen som förtjänar lika mycket uppmärksamhet och lektionstid. Kanske är detta en hemkunskapslärare som väljer sushi på menyn en gång för mycket, men som aldrig låter eleverna baka en italiensk pizza!

Entusiasm hos en lärare är en bra egenskap! Detta ser vi hos såväl Axelsson som hos denne hypotetiska lärare. Skillnaden mellan dessa två är att det inte spelar någon större roll för barnen om de får laga lite extra sushi och lite mindre pizza eftersom bägge dessa aktiviteter kommer att utveckla elevens förmåga att laga mat och vistas i ett kök. På Skolverkets hemsida går det att läsa att syftet med ämnet Hem- och konsumentkunskap bland annat innefattar:

“I en process där tanke, sinnesupplevelse och handling samverkar ska eleverna ges möjlighet att utveckla ett kunnande som rör mat och måltider. Undervisningen ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar sin initiativförmåga och kreativitet vid matlagning, skapande av måltider och andra uppgifter i hemmet.”

Självklart kan läraren inte bara låta eleverna laga sushi,
men den premissen ingick inte heller i exemplet. Vad Axelsson dock
gör, till skillnad från läraren i exemplet, är att undervisa sina
elever i sagor. Om läraren i stället för att lära eleverna hur man
tillreder sushi, hade valt att förneka Italiens eller kanske pizzans
existens hade jämförelsen mellan Axelsson och denna hypotetiska lärare
varit mer rimlig. Ty existensen av såväl Italien som pizza finns det
så starka bevis för att vi (författarna) väljer att kalla dem för
fakta, på samma sätt som vi gör med evolutionen. Axelsson berättar
osanningar för sina elever som om de vore jämbördiga med vetenskapligt
framtagen kunskap. Det spelar en oerhört mycket större roll för
barnen om de förstår och accepterar evolutionsteorin eller inte,
jämfört med om de är bättre på att tillaga sushi än pizza. På en
NO-lektion ska det undervisas i naturvetenskap! Barnen, deras
föräldrar och hela samhället förväntar sig detta och då fungerar det
inte att blanda in sina egna personliga favoritpseudovetenskaper i
undervisningen, lika lite som det går att på lektionstid förneka
Italiens existens!

Eller ta en lärare som är som besatt av allt som har med andra världskriget att göra. Så länge allt övrigt centralt innehåll hinns med, är det då okej att den läraren lägger onödigt mycket krut på att prata om Hitler?

Andra världskriget och Hitler är en utpekad del av kursplanen i ämnet
historia för grundskolan. Under rubriken Centralt innehåll, Årskurs 7-9 återfinner vi raden: “De båda världskrigen, deras orsaker och följder. Förtryck, folkfördrivningar och folkmord. Förintelsen och Gulag.” En lärare i historia måste följa kursplanen och undervisa i de utpekade delar som kursplanen innefattar. Så länge övriga delar av historieämnet behandlas i
undervisningen åsamkar det inte någon skada att prata lite extra om
dessa viktiga delar. Jämförelsen med skapelsetron haltar tydligt, då
skapelsetron inte är en del av naturvetenskapen. Den har därför inte
någon plats i den skattefinansierade skolans undervisning.

Eller en lärare som verkligen brinner för jämställdhetsfrågor… Kan vi då förlåta den läraren för att “hen” är extra bra på att lyfta just detta värde och inte lägger lika mycket tid och energi på att främja andra värden som “människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde /…/ samt solidaritet med svaga och utsatta”?

Om läraren bryter mot någon av de värden som Axelsson nämner i
exemplet skulle hen vara direkt opassande som lärare. Axelsson lyfter
själv fram skollagens femte paragraf i sitt exempel ovan. Paragrafen tydliggör hur relevanta lagstiftaren anser att jämställdhetsfrågorna är, då dessa
redan i lagens inledning får ett betydande utrymme. Vad skollagen
däremot inte ger stöd för är en undervisning i biblisk skapelsetro och
ungjordskreationism. Om Läraren inte enbart var en fiktiv person
skulle vi dock uppmana till försiktighet. Att vara för “rabiat” i sin
framtoning kan ge negativa signaler oavsett åsikt, varpå eleverna
istället skulle kunna få en negativ bild av människor som kämpar för
jämställdhet mellan könen.

Eller tänk dig en matematiklärare som är övertygad om att en abakus är ett mycket bättre hjälpmedel för eleverna än en miniräknare. Kursplanen i matematik (för grundskolan) nämner miniräknare ett par gånger, men det står inte ett ord om kulramar. Begår läraren tjänstefel genom att använda abakus i undervisningen?

En lektion där en lärare berättar om abakuser och låter eleverna räkna
med dem kan vara en väldigt bra tillbakablick i historiken bakom
miniräknare och kan öka barnens förståelse för matematik. För vissa
grupper av elever, med vissa former av neuropsykiatriska diagnoser,
kan abakuser kanske till och med vara ett extra stöd. Att i sin
undervisning helt fokusera på detta historiska matematiska hjälpmedel
är dock något vi skarpt skulle avråda ifrån – trots att det eventuellt
inte bryter mot styrdokumentens regler och riktlinjer. Elever i den
svenska skolan förtjänar en likvärdig undervisning oavsett vilken
kommun eller organisation som är huvudman. Att påbörja en
naturvetenskaplig gymnasieutbildning, eller en högskoleutbildning inom
matematiska eller tekniska områden utan tillräcklig kännedom om
moderna matematiska hjälpmedel torde vara omöjligt. Elever som redan
tidigare legat “efter” i matematiken skulle eventuellt få ännu svårare
att inhämta nödvändiga kunskaper för godkända betyg om stora delar av
undervisningen ägnades åt annat än de områden som kursplanen och de
traditionella läromedlen identifierar. Vi vill dock förtydliga att
abakuser är giltiga matematiska verktyg. Skapelseberättelsen är inte
en legitim naturvetenskaplig teori, det är en sagoberättelse och ska
behandlas som sådan i skolan.

Eller om en lärare är hindu. Tänk om det leder till att den lärarens elever blir experter på hinduistisk religion och kultur, och kan mycket mer om den religionen än alla andra högstadieklasser i landet. Detta trots skolverkets och Björklunds uttalanden om att kristendomen ska ha en särställning i religionsämnet. Är den personen lämplig som religionslärare?

Om läraren har målet att övertyga eleverna om att reinkarnation är ett
verkligt fenomen och att hinduismen bär på Sanningen med stort S är
det mycket problematiskt. Religionsundervisningen är inte ett
skyltfönster för lärarens personliga åsikter utan en möjlighet för
eleverna att lära sig om och diskutera religion som fenomen och vad
olika trosuppfattningar innebär. Religionsämnet innefattar
redogörelser för hur olika religioner tillämpar sin tro, dess historia
och rötter, skapelsemyter, ritualer, dess utbredning och annat.
Religionskunskap innebär inte att övertyga eleven om den egna trons
förträfflighet. Tvärtom, trots Björklunds uttalande om kristendomens
särställning, tydliggör ämnets styrdokument att även övriga
världsreligioner och nya religiösa rörelser ska innefattas i ämnet
Religionskunskap. På samma sätt som religionsläraren har ett ansvar
att, i alla fall gentemot eleverna, förhålla sig opartisk gentemot de
olika religionerna som avhandlas i religionsämnet har varje lärare ett
ansvar att undervisa enligt skollagen och styrdokumenten. Även om
läraren inte försöker övertyga eleverna om någonting utan bara lägger
extra vikt vid hinduismen blir det problematiskt då någon annan del av
religionsundervisningen oundvikligen kommer att bli lidande om för
mycket tid läggs på hinduismen, på samma sätt som i fallet med läraren
i exempel fyra.

Och tänk om den hinduistiske läraren inte ens är religionslärare utan råkar undervisa i engelska! Får den läraren berätta om sin tro och kultur på en engelskalektion (på engelska förstås)? Eller hör ett sådant inslag endast hemma på en religionslektion?

Att använda egna erfarenheter och specialintressen för att exemplifiera eller illustrera sitt undervisningsämne kan leda till att en lektion upplevs som mer givande och intressant av eleverna. I grundskolans engelskundervisning fokuseras på att eleverna ska lära sig att förstå och använda det engelska språket i olika situationer. I gymnasieskolan ingår det i kursplanens centrala innehåll för Engelska 5 att behandla “Levnadsvillkor, attityder, värderingar och traditioner samt sociala, politiska och kulturella förhållanden i olika sammanhang och delar av världen där engelska används. Engelska språkets utbredning och ställning i världen.”
Den fiktive läraren skulle alltså i enighet med gymnasieskolans styrdokument kunna berätta om såväl sin tro som sin kultur inom ramen för just denna skolform. Det relevanta här är att läraren kan berätta om sin bakgrund. I uppdraget ingår däremot inte att övertyga eleverna eller argumentera för sin tro. Alltför mycket utrymme kan inte ägnas åt lärarens bakgrund då centrala delar av ämnesinnehållet i sådana fall skulle bli lidande. Som visas i gymnasieskolans kursplan kommer eleverna ändå att få en möjlighet att lära sig mer om levnadsförhållandena i engelskspråkiga länder inom ramen för gymnasieengelskan.

Eller varför inte ta en vänsterpartist som undervisar i samhällsskunskap. Om eleverna får kännedom om lärarens politiska färg, innebär det då slutet för den lärarens möjligheter att undervisa om svensk politik (som ju även innehåller fler politiska partier)? Och blir det skillnad om läraren är sverigedemokrat?

I ett demokratiskt samhälle får var och en inneha medlemskap och aktivera sig inom vilka politiska partier som helst. Om en lärare inte kan hålla sig opartisk i sin undervisning utan talar nedlåtande om liberalism och bara i positiva ordalag om kommunism eller socialism så uppstår dock stora problem med våra barns intåg i samhället! Den demokratiska processen, politiska skiljelinjer och ett källkritiskt förhållningssätt anses så viktigt att dessa delar anges vara centralt innehåll i ämnet Samhällskunskap redan i årskurs 4-6, enligt kursplanen. Då läraren, genom betygssättningen, utövar makt över sina elever är det av yttersta vikt att hen inte försöker påverka sina elever utifrån egen ideologisk övertygelse. En elev ska aldrig behöva fundera på att svara strategiskt på frågorna i ett prov, vare sig i ämnet samhällskunskap eller något annat ämne. Här rör det sig nämligen inte om kritiskt tänkande vuxna människor utan om barn under 18 år, som kanske aldrig tidigare kommit i kontakt med politiska diskussioner. På samma sätt är det som naturkunskapslärare, än en gång, ens uppgift att förmedla vad naturvetenskapen har funnit om vår värld, inte vad religionen anser. Här behöver inte läraren ta ställning! Skolverket har tagit ställning åt lärarkåren. Undervisningen ska baseras på naturvetenskap vilket direkt utesluter kreationism, intelligent design och andra skapelsemyter!

Och så har vi då läraren som inte bara är ateist utan dessutom anser att världen skulle vara en mycket bättre plats att leva på om det inte fanns några religioner alls. Får den läraren uttala sig om religiösa uppfattningar på t ex en NO-lektion? Är den läraren lämplig som religionslärare? Törs vi lita på att de olika religionerna presenteras på ett professionellt och ovinklat sätt?

Om läraren hånar religion på sina lektioner och ger uttryck för sitt
religionshat är hen inte särskilt lämpad som lärare oavsett ämne. Om
läraren däremot håller sig till ämnet och undervisar om naturvetenskap
eller religion på ett adekvat sätt enligt de föreskrifter som finns
riktar vi självklart ingen kritik mot detta, och det gör heller inte
styrdokumenten. Som religionslärare är det kanske till och med lättare
att vara opartisk som ateist än om man erkänner sig till en speciell
religion. Det finns givetvis även professionella lärare som kan
förhålla sig objektiva trots gudstro, på samma sätt som samhällskunskapsläraren i exemplet ovan säkerligen kan undervisa på ett neutralt sätt trots medlemskap i ett politiskt parti. En NO-lärare
får vara kreationist, muslim, vänsterpartist, vegetarian eller ishockeyintresserad så länge som hen är professionell i sin roll som lärare och inte applicerar sin tro på undervisningen. Undervisningen i skolan ska enligt såväl Skollagen som Läroplanen vara icke-konfessionell!

Att Axelsson helt okritiskt tycker att det är helt okej om personerna
i sina exempel ovan är lärare, är lika talande som skrämmande. Det
visar på hur djupt han har missuppfattat styrdokumenten som skollagen,
läroplan och skolverkets kommentarer och, inte minst, sin egen roll
som lärare. Naturligtvis skulle människor med vissa egenheter,
specialintressen och (mer eller mindre) udda åsikter kunna vara en
tillgång i lärarkollegiet. Skolan, precis som de flesta arbetsplatser,
organisationer och liknande berikas av människor med olika ursprung,
tankar och uppfattningar. Men detta gäller självklart bara så länge
som dessa egenheter, specialintressen eller udda åsikter inte påverkar
undervisningen negativt. Eller om det innebär att hen inte följer
lagar och förordningar. Axelsson försöker ge sken av att han följer
detta resonemang, men vi har sett här, och på hans blogg, att det i
alla fall inte tycks gälla när det kommer till hans egen undervisning.

Axelsson ställer utifrån exemplen ovan några frågor, som han menar har
kommit upp i debatten kring hans blogg. Han själv svara ja på dem, vi
försöker ge lite mer utförliga svar:

Får jag berätta om skapelsetro fastän det inte nämns
specifikt i kursplanen? (4)

Ja, det får du. Men den springande punkten är OM. Du får, även inom
ramen för NO-undervisningen, ta upp kreationism, intelligent design
och andra idéer om hur livet uppstått och utvecklats. Inte som ett
alternativ till evolutionsteorin, utan som exempel på hur människor
har, och i vissa fall fortfarande tror. Du till och med bör göra det
inte minst för att ge ett historiskt och kulturellt perspektiv och
visa hur lätt det är att dra slutsatser om hur världen är beskaffad
utan kritiskt tänkande. Det är då viktigt att själv förstå hur
vetenskapen kommer fram till konsensus och formulerar teorier, den
högsta formen av en bred vetenskaplig överenskommelse, ofta
innefattande ett flertal discipliner, ”att detta är, baserat på de
kunskaper och fakta vi har idag, den bästa förklaringen vi har just
nu”. Som t.ex. evolutionsteorin.

Får jag som skapelsetroende lyfta fram det område som jag
själv är extra insatt i och intresserad av? Och får skolan dra nytta
av min kunskap och erfarenhet på det området? (1-6)

Ja, under förutsättning att du har erforderlig kunskap i ämnet ,
vilket vi menar att Axelsson genom sina egna kommentarer och
uttalanden har gett anledning att betvivla att han har, inte minst
rörande evolution och fysik. Det är av största vikt att en lärare kan
skilja på dina egna vanföreställningar och vad läroplanen och
vetenskapen säger.

Om jag tar upp skapelsetro i skolan, måste jag då ge lika
mycket utrymme till alla andra olika uppfattningar? (1-3,
5)

Nej, naturligtvis måste du göra en avvägning. Men den avvägningen
skall vara utifrån vad som står i skollagen och ämnenas kursplaner,
inte utifrån din egen övertygelse. Som NO-lärare skall undervisningen
vara grundad på vetenskap.

Får jag berätta om skapelsetro på en NO-lektion, eller får
man bara prata om det på religionslektioner? (6, 8)

Som vi skrev i svaret till första frågan både får och bör du ta upp
olika skapelsemyter, trots att dessa naturligtvis ska ges större
utrymme inom ramen för ämnet religionskunskap än naturkunskap.

Kan jag som skapelsetroende undervisa om
evolutionsteorin? Är det möjligt att agera professionellt i sin
undervisning om något som man själv inte tror på?
(7-8)

Svaret beror på hur dina kunskaper om evolutionsteorin, vetenskap och
skapelsemyter ser ut och hur professionellt du kan agera och ställa
dina egna uppfattningar åt sidan. En fråga du bör ställa dig själv är
hur ärlig du vill vara mot dig själv. Kan du ge en rättvis bild av
evolutionsteorin om du själv inte tror på den? Ska du gå emot din egen
övertygelse och undervisa I evolution och OM skapelsemyter? Kanske
finns din plats på en annan plats än i klassrummet?

Hur är det då med udda lärare med specialintressen, har de plats i den
svenska skolan? Skulle t.ex. en hockeyintresserad NO-lärare kunna ta
upp exempel med krafterna som en tacklad ishockeyspelare utsätts för
bara för att hen är sportintresserad? Absolut! Ska hen börja prata om
de senaste transferryktena kring Modo Hockey bara för att hen tycker
att det är intressant? Nej! Kan läraren ta upp sitt särintresse på ett
tillämpat, relevant och opartiskt sätt för att illustrera sitt
ämnesområde kan det troligen göra lektionerna både intressanta och
givande och är inget vi motsätter oss. Om däremot läraren, som i
Axelssons fall, avviker helt ifrån sin disciplin och beskriver
osanningar som sanningar och anger sagor som alternativ till
evidensbaserad kunskap, då är det minst sagt problematiskt. Att vara
lärare inom den svenska skolan innebär att förbinda sig till att följa
de lagar och föreskrifter som finns. En lärares politiska eller
religiösa tro får aldrig hindra eleverna från att tillskansa sig de
kunskaper som anses så värdefulla att de ingår i en skolform som är
obligatorisk. Udda lärare förhindrar inte lärandet, men udda lärare
som bryter mot lagen och manipulerar sina elever utifrån en personlig
agenda gör det definitivt!

Olle Svensk Strand @ollesvensk
Peter Lundin
Linda Strand Lundberg @linda_strand
Simon Klein @sikay91